textuelle

Det gick rätt bra idag, tycker jag. Jag var inte fullständigt strålande, i mitt absoluta esse, fenomenal eller superdupermegabautaproffsig. Men jag gjorde mitt bästa och ger min insats en fyra (på en femgradig skala).

Om jag får jobbet kan jag titulera mig projektsamordnare. Det låter väldigt glassigt, men - surprise - det är det inte i verkligheten. Sanningen ligger närmare "superstressad telefonist som dirigerar el-gubbar" än "kontorsdonna med dyr handdator och viktiga möten".

Men sanningen är ingen kär, har allas vår Gita Lindquist lärt mig. Både korrekt och kärnfullt.

Jag ska på anställningsintervju i morgon!

Nu ska jag försöka göra kaffe igen.

Ulf "Uffe" Larsson är död! ropar alla tidningar.
En gång erbjöd han mig en alvedon.
Allt handlar om mig.

Innan jag sätter mig vid datorn för att jobba med forskningsplanen går jag ut i köket för att sätta på kaffe. Detta gör jag varje morgon.

Fram med filter och kaffeburk ur skafferiet.
...fem, sex, sju, åtta skopor kaffe, bra.
I med en dryg liter vatten i den för vatten avsedda behållaren.
På med locket, tryck på knappen.
Klart.

Jag lämnar köket. Öppnar rätt dokument och börjar jobba. Från köket hör jag kaffebryggarens puttrande. Mmmm. Vi jobbar simultant, jag och bryggaren. Vi är ett lag.

(Visst känner ni katastrofen närma sig?)

Kaffebryggaren tystnar till slut och efter en stund hittar jag ett bra ställe att göra paus på för att hämta mig en kopp. Går ut i köket. MISÄR! Det är kaffe överallt! Hela köksbänken är blöt - under micron också, nej! Små bruna rännilar målar diskmaskinen randig, mattan är en sumpmark. Hur gick detta till!?

Jag vänder mig mot kaffebryggaren, spänner ögonen i min gamle vapendragare som huggit mig i ryggen när jag minst anade det. Men min ilska förbyts genast i en skammens rodnad. Jag har glömt sätta dit kannan...

Har jag någonsin kallat mig själv briljant? Jag tar tillbaka det.

Jag längtar tills i morgon då jag ska jobba jobba jobba!

Det här är ett mycket bra exempel på vilken sorts humor jag har.

Jag kom faktiskt igång idag! Huruvida det var gudomlig inspiration eller nedräkningsklocka med röda siffror som låg bakom låter jag vara osagt. Faktum kvarstår: Work is finally in progress!

Det bästa av allt är att jag tror att jag gjorde ett mindre genombrott i förändringen av forskningsplanen. Istället för att skruva lite här och lite där kanske jag har hittat en helt ny tråd att spinna kring. Mer säger jag inte. Men jag kände mig riktigt jävla briljant idag! Förhoppningsvis med rätta.

Jag har ofta sagt att jag gör mina bästa arbetsinsatser under tidspress, men jag har precis insett att det inte är riktigt sant. Jag jobbar bäst när jag är i flow och då existerar bara i nuet, utan tanke på omvärld och eventuella deadlines. Däremot har jag otroligt svårt att komma igång utan tidspress.

Nu behöver jag komma igång. Problemet är bara att jag inte har något spikat slutdatum. Jag har en ungefärlig deadline, en svävande punkt. Svävande punkter kan inte elda igång tillräckligt med ångest för att jag ska ta tag i saker och ting och börja jobba. Om jag inte känner (lagom mycket) ångest larvar jag runt och gör andra saker istället.

Tydliga datum, gärna med klockslag - det är grejor det. Helst skulle jag vilja ha en stor nedräkningstavla, en sån där digital sak med röda siffror som de har på NASA. Det skulle sätta fart på mig kan jag lova! Det skulle inte ta många borttickade sekunder innan jag satt vid datorn och skrev som om världen stod i brand.

Men med självkännedom kommer lösningar. Man får skapa sina egna deadlines om ingen annan gör det åt en! Följaktligen har jag bokat in en handledarträff nästa vecka (datum och klockslag!), och tills dess ska jag ha jobbat fram lite text. Det känns ganska meningslöst att träffas annars.

Skulle ändå bra gärna vilja ha en sån där nedräknare, med röda siffror. Det röda är viktigt.




På NASA har man fattat grejen.

Igår var jag helt slut när jag kom hem från universitetet. På förmiddagen hade vi ett seminarium om feministisk socialkonstruktivism, som visade sig vara betydligt intressantare än jag först trodde. Det blev mycket diskussion och jag kunde inte hålla käften deltog med entusiasm. Mycket roligt pass! Tror att läraren tyckte att jag var om inte ett geni så åtminstone rätt skärpt. Men engelskan lägger fortfarande krokben för argumentationsförmågan ibland.

Sedan trevlig lunch med vän som tyvärr befinner sig i en känslomässig orkan efter en avslutad relation. Jag känner verkligen med henne och vet så väl hur jävla jobbigt det är att vara där hon är just nu. Men han är ett första klassens sär, så jag rådde henne att springa så fort hon bara kunde åt andra hållet. Ibland måste man skita i hjärtat.

Efter lunch fick vi lyssna på en förläsning av en läkare på temat kön och genus inom läkarvetenskapen. Det var oväntat spännande, men jag var så trött i huvudet sedan förmiddagen att jag koncentrerade mig på att få med mig bra anteckningar hem istället för att ta in allt där och då.

Det här är nog det tråkigaste blogginlägg jag någonsin skrivit.

Scen: Jag sitter på bussen hem. I närheten sitter några tonårskillar i gymnasieåldern och pratar, och jag kan inte undgå att höra deras samtal. De pratar om det stora rånet igår.

Kille 1 (mycket entusiastiskt): Asså fatta, de fick med sig hur mycket pengar som helst! Det skulle nästan vara värt att bli rånare. Göra en stor grej och sen aldrig behöva göra något mer nånsin. Och slippa plugga! Så jävla skönt!

[instämmande mummel från de andra]

Kille 2 (tankfullt): Fast ändå. Den där killen som landade helikoptern typ en meter från ett träd... Nån gång måste han ju ha pluggat arslet av sig för att bli så grym.

[nedslagen tystnad från samtliga]

Kille 1: Faan!

Idag är det tråkigt att plugga. Texterna tar emot, och inte på ett "svårt men roligt"-sätt utan på ett "jag ids inte"-sätt. Inte så bra när man har seminarium i morgon och ska förbereda diskussionsfrågor.

Jag vill göra brasa i skogen.

Tussen ser en bild på Natacha Peyre och lyser upp.

Tea: Hon heter Ida!
Jag: Nä, hon heter Natacha.
Tea: Nej! Hon heter Ida! Det är Pollys mamma!




Du får ta det som en komplimang, Idha-älskling.



Jobbar som högstadielärare?

Oj oj, jag är helt bombad i hela huvudet. Förmiddagen har ägnats åt en lång artikel till seminariet på torsdag, en kontrastering av hetero- och kristonormativitet författad av en sekulär, bisexuell judinna. Väldigt intressant och synnerligen välskrivet, men det känns som att hjärnan ska smälta.

Kursen är på avancerad nivå (alltså motsvarande D-kurs), vilket gör att texterna och teorierna utmanar ordentligt. Till viss del beror det på språket - ju mer engelska jag läser desto mer inser jag mina begränsningar. Dessutom har jag inte läst genusvetenskap tidigare, något som de flesta andra kursare tycks ha gjort, så jag får googla lite extra.

Men jag är inte ute efter att klaga! Jag har roligt. Dessutom är det bra med saker som kräver min fulla uppmärksamhet. Då kan jag inte tänka på annat, på saker jag inte längre vågar hoppas på. Fast jag längtar. Åh, som jag längtar...

Igår kväll skulle min man skära i kartong. Av någon anledning tyckte han att det var en bra idé att göra detta stående, framför teven. Det slutade på det enda logiska sättet - han skar sig i fingret. Det blödde massor! Snabb första hjälpen utfördes och efter en stund kunde vi konstatera att det såg värre ut än vad det var. Men det var ändå väldigt synd om honom. Han satt i soffan med sig skadade hand och ynkade.

Simon: Åh, så ont det gör!
Jag: Jag förstår det älskling. Stackars dig!
Simon: Det gör så ont att jag har fantomsmärtor i det andra fingret!
Jag: Jo, det blir ju så när man får så svåra nervskador...
Simon: Nu driver du med mig. Fast jag har ont!
Jag: Mmmm. Jag är hjärtlös.

Om man, i avsikt att spionera av karriärmässiga snarare än personliga skäl, hittar en persons blogg och upptäcker att personen ifråga kanske skulle kunna bli en ny kompis - vad gör man då? Jag vet varken ut eller in.

Saken kompliceras ytterligare av att jag känt till den här personen långt innan, och kan vara ganska säker på att h*n skulle veta vem jag är om jag tog kontakt. Vi har aldrig pratat med varandra så vitt jag kan minnas, men befunnit oss i samma sammanhang en gång i tiden.

Nu läser jag bloggen och fascineras av de många gemensamma nämnarna, och jag tror att det finns möjlighet till många samtal som skulle kunna vara givande för oss båda.

Så - vad göra?

...ta och göra något vettigt?

Kan inte bestämma mig för om jag ska sätta mig med kurslitteratur eller om jag ska påbörja arbetet med att förbättra forskningsplanen. Ack denna obeslutsamhet.

Jag har fått en hel del nya idéer kring mitt forskningsämne, men det är svårt att sätta ihop dem på rätt sätt, både med varandra och med den ursprungliga tanken. Förmodligen är det klokast att skriva förutsättningslöst, låta bli att snegla på det gamla och se vad det blir. Men den tomma sidans frihet är också den största skräcken, särskilt när det innebär att jag överger något som jag arbetat så mycket med.

Jag drar mig för att riva upp och rota i den gamla forskningsplanen. Jag vet att så snart jag petar på den så kommer jag den kommer att spricka i sömmarna. Konstruktionen är bräckligare än den ser ut, framför allt på grund av det begränsade utrymmet. Dessutom vill jag verkligen inte klippa i den, av känslomässiga skäl. Det känns som en likskändning, som om Frankenstein skulle bygga sin varelse av textmassa istället för kroppsdelar. Även om den gamla planen inte gav mig en tjänst så blev jag åtminstone rankad, vilket tyder på att den är mer än "okej". Den en helhet, en fungerande text som jag trots allt är stolt över.

Fast dum i huvudet är jag inte. "En fungerande text" betalar inga nya skor. Den gamla planen var bra. Nu gäller det att skriva något fullständigt jävla brilliant.

No pressure, baby.

Det är roligt att ha barn, det kan inte förnekas. Amaltea håller på att utveckla sin fantasi och det är spännande att bli inbjuden i hennes tankegångar. Igår ringde hon till sin morfar, på leksakstelefonen.

Tea: Hej morfar!

[Lyssnar tålmodigt.]

Jag: Vad säger morfar?
Tea: Han säger "Åååååh!".
Jag: Ojdå, varför då?
Tea: Han är sur och ledsen.
Jag: Jaså? Varför är han sur och ledsen?
Tea: Morfar, varför är du sur och ledsen?

[Lyssnar tålmodigt.]

Tea: Morfar säger "Jag vill åka till Stockhoooolm!".


Igår pratade hon också om vad hon vill göra när hon blir stor. Det var första gången jag fick höra något om hennes framtidsplaner.

Tea: Jag ska köra lastbil. Lila lastbil. Och jag ska ha en väst. Och jag ska köra leksaker till barnen. Och cyklar till barnen. Och cykel till mig. Och cykel till dig, mamma. Då blir vi så glada, så glada!

Fattas bara annat.

Jag är på synnerligen bra humör idag, måste jag säga. Inte bara för att det är en ljuvlig höstdag, även om solskenet absolut bidrar till min positiva inställning. Igår hade jag ett väldigt trevligt samtal med min professor och hans ord har stannat kvar i mig som plåster på mitt lätt sargade självförtroende.

Dessutom verkar bra saker kunna hända, på flera fronter. Tyvärr är det allt jag kan skriva i en blogg som är tillgänglig för alla med uppkoppling. I'm such a tease.

Förresten: Jag har köpt en ny klänning och den gör mig så lycklig.

Jag är bara yta, yta, yta.

Nu har jag börjat läsa igen, i väntan på jobb och kanske kanske en doktorandtjänst. Det går rykten om det sistnämnda, men jag vet inte mer än någon annan. Or do I?

Igår fick hjärnan en ordentlig genomkörning - föreläsning om strukturalim och poststrukturalism. Det var galet länge sedan jag föreläsningsantecknade och det märktes. Pennan rörde sig så långsamt över papperet och vår föreläsare pratade så snabbt. (Hon var för övrigt alldeles ljuvlig, till den grad att jag säkert hade kunnat bli förtjust om jag inte var känslomässigt upptagen.) Men det var också väldigt spännande, och en välbehövlig repetition för mig som alltid undviker -ismerna så gott jag kan. Jag misstänker att det beror på lika delar lathet och skräcken att inte förstå.

Men jag förstod, och hade roligt dessutom. Det känns bra att vara skolflicka, även om det bara är 15 hp på halvfart. Kanske kan jag ta några släppoäng från konstkursen jag läste när jag blev tillsammans med S och "råkade" bli kvar i Uppsala en månad. Det inverkade menligt på min seminarienärvaro, hence the släppoäng.

Det här blev ett osedvanligt rörigt inlägg. Jag skriver med ena ögat på klockan - ska in till UB för plugg och kopiering, följt av P:s textseminarium som jag ska försöka sitta med på en stund - och bussen går om en kvart. Är dock klädd och klar och förberedd, så det är bara att kliva ut genom dörren och in i livet. Skönt.

Rollspel i all ära, men något riktigt jobb är det ju inte. Jag vill ha något verklighetsförankrat att syssla med, också. I väntan på att jobb tror jag att jag ska ta några fler högskolepoäng - ska prata med studivägledaren på Genus så snart hon återvänder från helgledigheten.

Och alla som tycker att högskolestudier saknar verklighetsförankring kan ta sig i röven.

Jag må vara fattig (förhoppningsvis bara tillfälligt), men dum är jag inte. Risken att ni ska se mig på teve gråtandes över sms:lån och kreditkortsskulder som vuxit mig över huvudet är betydligt lägre än Finax effektiva ränta, det lovar jag. Sannolikheten att ni ska hitta mig framför TV3 ikväll klockan 21 är däremot hundra procent, förutsatt att vi inte drabbas av en oväntad katastrof i stil med brand, jordbävning eller strömavbrott.

Jag hemmafruar för att ha något att göra. Jag bakar bröd och brownies med valnötter, lagar näringsrik, varierad, god och billig mat. Jag dammsuger och dammtorkar och plockar och sorterar. Jag diskar inte längre eftersom vi har diskmaskin (jag tröttnar aldrig på att gotta mig), men jag plockar i och ur diskmaskinen. Jag viker tvätt. Jag byter sängkläder. Jag dör inombords.

Jag vill inte hemmafrua. Jag vill jobba. Jag vill tjäna pengar, om så bara ett par tusenlappar i månaden. Vi är tillbaka på ur-hand-i-mun och det tär på mig. Det är stor skillnad mellan att ha för lite pengar för att kunna åka utomlands på semestern och att kanske inte ha råd att köpa ett par byxor trots att de gamla är trasiga. Det är för jävligt när ens liv visar sig vara exakt som ramsan från barndomen.

Ett, två, tre, fyra.
Alla byxor är så dyra!
Den som inga byxor har,
hon får gå med rumpan bar!

Tur att jag inte lider någon brist på trosor i alla fall. Än.

Men. Samtidigt vet jag att jag är vansinnigt lyckligt lottad. Jag är gift med en underbar man och vi har fått världens roligaste, smartaste och ljuvligaste unge. Vi har ett vackert hem. Vi har mat på bordet varje dag (som oftast är näringsrik, varierad, god och billig!).  Vi är friska, ta i trä. Vi har många goda vänner som lyser upp tillvaron. (Shout-out to all my peeps! Y'all rock!)

Lite får jag klaga, det tycker jag att man får när man vill jobba men inte får, och har så lite pengar att pizza till middag kräver överslagsräkning även när det inte är i slutet på månaden. Lite får jag klaga över att min karriär fortfarande inte kommit igång. Men nog är nog, som man säger. Blir jag helt utan byxor får jag väl hoppas att någon mer slöjdbegåvad vän syr ett par till mig. Eller så virar jag en handduk kring underkroppen och gläds åt all den kärlek som finns i mitt liv.

Jag är, vilket den trogne läsaren säkert är medveten om, ytterligt arbetslös. Vad passar då bättre som förströelse än den klassiska arbetslöshetssysselsättningen rollspel?

("Arbetslöshetssysselsättningen"? Hörde jag någon säga oxymoron? Håll klaffen, Anders!)

Om du inte vet vad rollspel är hänvisar jag dig till allas vår vän Google.

När jag var yngre (och arbetslös, tänka sig) spelade jag väldigt mycket rollspel. Alltså, riktigt sjukt otroligt jättemycket. Jag och min spelgrupp - som förutom mig bara bestod av grabbar, kan du tänka dig - spelade flera gånger i veckan och helst minst sex timmar i sträck. Vår spelledare var min dåvarande pojkvän, senare sambo, och vad man än kan säga om honom så var han en mästare på den sköna konsten att lotsa sina kompisar (och sin käresta) genom spännande äventyr.

Jag har spelat många äventyr i mina dar, men det som ligger mig närmast om hjärtat är utan tvivel det som kallas  "Konfluxsviten" en rollspelskampanj i fyra delar som kan vara det allra bästa som någonsin givits ut i genren. Det enda problemet är att man naturligtvis bara kan spela den en gång. Frustrerande!

Nu har jag och maken - som också är gammal rollspelare, fattas bara annat - slagit oss ihop med Rasmus och Ewelina. Vi ska spela rollspel igen! När vi diskuterade förslag på vad som ska spelas beklagade jag mig högljutt över att jag redan spelat "Konfluxsviten". Det visade sig att ingen av de övriga haft lyckan att påverka ödet i det trakoriska öriket, och de bestämde raskt att jag ska få äran att spelleda dem igenom en av rollspelsvärldens verkliga klassiker.

Så nu sitter jag och återuppväcker minnet av Trakorien och Marjura och det stora äventyret som utspelar sig där. Det är lustfylld läsning, men nervositeten över att axla spelledarrollen ligger som en möglig skurduk över förtjusningen. Vad har jag gett mig in på?

Jag står och förbereder middagen (nötstek) och gnolar med i musiken som når mig från vardagsrummet. Ett gitarrintro strömmar plötsligt in till mig, in i mig, och tvingar mig bakåt i tiden.

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst 
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst 

Jag sitter på den säng som jag sedan ett par månader regelbundet delar med P. Huvudet snurrar av självförvållad svält och hundra nätter utan sömn. Jag röker aggressivt, oavbrutet - tänder den nya cigaretten på stumpen av den gamla. Askfatet svämmar snart över. Tentan ska in om ett par dagar men det vore lättare att skriva om jag inte var så jävla dum i huvudet.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej 
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig 

Jag sitter i en gummibåt som gungar på sensommarens sista ljumma våg. I packningen finns öl, mat och cigaretter, omkring mig har jag vänner som skojar och skrattar. Snart har älven hjälpt oss fram till platsen där vi ska slå upp tältet. Natten ligger framför oss fylld med fackelvandring, lägereld och beröringar.

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement 
Två ögonpar i tomhet från september till advent 

Det finns ingenting mer att säga. Vi dricker öl på KrogenKrogen och han är så arg på mig att han har tårar i ögonen. Vissa saker kan inte ens han förlåta.

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än 
För en tid som bara går och aldrig kommer igen 

Så kommer min man hem från jobbet och bryter loss mig igen. Jag är så lättad att få återvända till middagsbestyr och hans leende. Och fast det är tisdag sätter jag på "Friday I'm in Love".

En klassiker i citatväg:

"Min fru och jag var ute och plockade sylt i skogen!"
- Min gymnasilärare i psykologi berättar vad han gjort under helgen.

Igår var maken ledig, som kompensation för att han har ungdomsläger i helgen. Eftersom vädret var underbart travade lilla familjen Andersson ut i skogen på förmiddagen, utrustade med en enliters plasthink som det en gång varit matlagningsyoghurt i. Målet med skogsutflykten var nämligen INTE att på thailändskt vis slavplocka hundra liter blåbär innan lunch. Vi ville komma ut i naturen och umgås, och om vi hittade bär kunde vi plocka dem i hinken. Om vi hade lust.

Vi hade lust. Jag och Amaltea plockade lingon i maklig takt och mumsade blåbär mellan varven. Hon var jätteduktig på att försiktigt bära lingonen i sina varma, små händer på väg mot mig och hinken. Min man delade däremot inte vår livsnjutarinställning till bärplockningen. Han förvandlades till en veritabel blåbärspsykot och dundrade fram genom riset som en annan tryffelgris. Blicken var jagad men fingrarna flinka, och snart var hinken full med bär.

Tillbaka i civilisationen gjorde jag sylt av vårt rov. Två burkar mörklila skogssylt blev det. Smarrigt.

För ett par nätter sedan drömde jag att jag hade skrivit en roman och att den blivit utgiven. Jag har ingen aning om vad den handlade om, men i drömmen fick jag ett mejl från Linda Skugge (av alla människor!) som ville gratulera och hälsa att jag var modig som gav ut min bok.

Jag önskar att jag hade haft vett nog att drömma mer om själva boken.

Sara skrev en intressant betraktelse kring förlåtelse i sin blogg för ett par dagar sedan, och hennes resonemang väckte gamla funderingar till liv. Mitt första vuxna förhållande var stormigt, både för att vi var relativt unga och för att vi ständigt lyckades trigga igång varandras aggressivitet och konfrontationslusta. Vi hade fruktansvärda gräl, som mot slutet allt mer fick drag av rena uppgörelser. Påfallande ofta var konflikterna på något sätt kopplade till förlåtelse och vad som menas med begreppet.

För mig, liksom för Sara om jag förstår henne rätt, är förlåtelse till stor del ett delat ansvar. Ordet förlåt ska användas om man verkligen menar det, inte som ett sätt att undvika konflikt. Och om den som sårats faktiskt inte är beredd att se konflikten som avslutad ska h*n inte heller ge ett slags falsk förlåtelse. Något av det värsta jag vet är när gamla oförrätter dras upp igen och igen, trots att förlåtelse sökts och givits, ibland upprepade gånger.

Mitt första förhållande varade i flera år och självklart gjorde jag dumma eller obetänksamma saker under den tiden. Eftersom jag älskade personen jag var tillsammans med bad jag därför många gånger om förlåtelse för saker jag gjort eller sagt. Han förlät mig också, sa han. Men alltför ofta tog han tillbaka förlåtelsen, gärna mitt i ett gräl om något annat vilket ofelbart gjorde att diskussionen kom att handla om gamla konflikter och mot slutet av förhållandet ofta fullständigt spåra ur i kaos och krig. Till en början gjorde de ständigt återtagna förlåtelserna att jag blev osäker och defensiv, men sedan blev jag mest förbannad.

Jag har all förståelse för att man ibland tar emot ett förlåt med föresatsen att förlåta, men att man senare upptäcker att man inte kan. Allt är inte upprätt, trots allt. Kanske finns det frågor man behöver svar på eller också läker inte såren som man trodde att de skulle. Det är varken konstigt eller elakt. Men då måste man också se att man har ett ansvar gentemot den andre att inte kasta båda in i konflikten igen som om förlåtelse aldrig givits. Trots att man själv är den som från början sårats är förlåtelsen inte något man kan ge och sedan dra tillbaka som det passar en. Förlåtelsen mellan människor är ett slags kontrakt, en överenkommelse att båda lägger det bakom sig. Med det menar jag inte att förlåtelsen ska innebära en påtvingad plikt att glömma, däremot är det ett löfte om att konflikten är avslutad. Man har satt punkt och därmed ska man ges utrymme att gå vidare, också den som varit dum.

Om man, som min före detta, har för vana att ta tillbaka sin förlåtelse är man antingen slarvig med känslor eller elak. Vad det berodde på i hans fall låter jag vara osagt, helt enkelt för att jag inte vet.

Vi har som sagt flyttat, till centrala Sävar. Vi bor precis vid ICA nu. Mitt i smeten, som man säger. Big city life. Joråsåatt.

Det var med blandade känslor jag samtyckte till flytten. Visst, huset vi hyrde var för litet. Visst, det var en opraktisk planlösning. Visst, det var jobbigt med snöskottning och gräsklippning, myggorna frodades på baksidan, det var svårstädat och alla vitvaror var från 1949, typ. Men jag älskade det där jädra huset ändå. För att det hade karaktär. I de flesta fönsterna (som alla var spröjsade) satt gammalt glas som gjorde att det blev långsamt rullande vågmönster på väggarna när solen lyste, som norrsken av guld och grått. Det fanns inbyggda skåp, breda lister och vackra spegeldörrar. Det var ett levande hus, så långt bort från Bostadens (må-ni-brinna-i-evighet) skokartongslägenheter man kan komma för under 5000 i månaden.

Jag kämpade och trixade för att vi skulle kunna flytta dit utan en massa dubbla hyror, och med hjälp av turen/försynen och snälla föräldrar lyckades jag lösa det till slut. Vi flyttade in i mars förra året och inte en dag gick utan att jag kände glädje och tacksamhet över att få bo så vackert (om än mer än en smula opraktiskt).

Så kom Simon hem en dag och sa att en av lägenheterna ovanpå gamla Pingstkyrkan skulle bli ledig och att han genast meddelat att vi var intresserade av den. Vi stod först i den kö som snabbt bildades. Jag förstod genast att vi skulle flytta, det var det enda rimliga att göra. Men det var med stort vemod jag skrev under hyreskontraktet.

Nu sitter jag här i en lägenhet igen och det känns faktiskt väldigt bra trots allt. Nej, det är inte en bostad med lika mycket personlighet, men den är långt ifrån själlös. Själva huset är från första delen av 1900-talet, tack och lov, och även om plastmattor och fula garderober gjort intrång här så finns ändå en del av känslan kvar. Vi har gjort det fint omkring oss här också. Dessutom trodde jag inte att allt det praktiska med lägenheten skulle göra mig så glad som det faktiskt har gjort. Det egna sovrummet! Den logiska planlösningen! Badkaret! Diskmaskinen! (Jag skulle kunna sjunga diskmaskinens lov dygnet runt. Den är mitt livs stora kärlek. Förlåt Simon.)

Kommer jag att sakna huset? Nja. Det var rätt beslut att flytta dit och det var rätt beslut att flytta därifrån. Hade vi ägt det hade det varit en helt annan sak - vi hade kunnat bygga ut det eller kanske inreda vinden och förändrat planlösningen så att den blev mer funktionell. Men eftersom det är ett gårdshus lär det aldrig bli till salu. Kanske är det lika bra.

Tills vidare njuter jag av att bo både trevligt och praktiskt, och ser fram emot att alla tavlor kommer på plats.

"Är det en flûte a Bec(k) du har i fickan eller är du bara glad att se mig?"

Efter smålandsvistelse, flyttande och det närmast obligatoriska Telia-strulet är jag nu åter en fullvärdig medborgare av IT-samhället. Läs: vi har uppkoppling igen. Jag slipper köpa papperstidningar för tusentals kronor. Hurra! Och jag kan söka jobb igen. Hurra. Och blogga! HURRA!

Jag älskar internet. Tillgängligheten, snabbheten, det faktum att jag inte behöver hantera mina stora (och rätt dyra) ordböcker närhelst jag fylls av en desperat längtan efter att få veta vad till exempel blockflöjt heter på franska (flûte a bec), spanska (flauta dulce) eller tyska (Blockflöte), vilket jag inte visste. Jag kan tillägga, för den som intresserar sig för sådant, att instrumentet på alla ovan nämnda språk är femininum. Så nu har ni lärt er något, barn. Och jag med.

I morgon ska jag skriva om flytten, nya lägenheten, ett bloggsvar på Saras funderingar kring förlåtelse och försöka att inte låta arbetslöshetsångesten locka mig in i ältandets trista värld.