textuelle

I två och ett halvt år har jag letat efter ett nytt köksbord. Nu har jag precis ett sådant jag velat ha så länge! Det behöver lite slipning och färg för att bli perfekt, men det gör inget. Det är här!

Tack tack tack fina Noa, som hjälpte oss få hit det. Det manligaste som finns är att backa med släp.

Jag. Om du var tvungen, vem skulle du helst ligga med - Lotta eller Lisa? [Obs! Fingerade namn!]
Simon: Ingen av dem.
Jag: Men du måste välja!
Simon: Jag vill inte ligga med någon av dem.
Jag: Det handlar inte om vad du vill, det handlar om vad du måste!
Simon: Nej, jag vägrar välja!
Jag: Men om jag fick cancer och enda boten var att du låg med antingen Lotta eller Lisa, vem skulle det bli? Du måste välja!
Simon: Jag måste inte alls!
Jag: Nä, det är klart att du inte måste rädda livet på din fru. Nu är jag död. Leve det fria valet!

När jag och Idha talade med varandra i telefon för en stund sedan uppdagades det att våra respektive makar befann sig på toaletten och gjorde det de gör bäst. Synkroniserat, liksom.

Som bajslämlar.

Scen: Simon har rakat av sig håret igen, efter en lång period av rufs. Han beundrar sig själv i spegeln medan jag borstar tänderna.

Simon: Men Gud så snygg jag är! Jag hade glömt hur snygg jag var under allt det där håret!
Jag: *tandborstningsljud*
Simon: Alltså, hår är andra människor. Fattar du? "Hair is other people"!
Jag: Gå din väg.

Bakandet är över för idag. Jag önskar att ni kunde känna hur ljuvligt det doftar i hela huset, av kola, choklad, nötter och havre... Mmmmm! Kanske blir det en smakbit till schalgern ikväll ändå.

Efter stränga förmaningar från Ordningsfruns make har jag (med visst bistånd från lilla grisen) bakat kakor för glatta livet under förmiddagen. Troligtvis blir det ett par omgångar muffins också. Jag hoppas verkligen att han blir nöjd.  Annars repar jag hans bil.

Det är roligt med barns språkutveckling. Tuss tycker att det finns onödigt många ord för frukt och grönt, och har därför rationaliserat lite.

Plommat: Används för både plommon och tomat.
Broccoliv: Används för både oliver och broccoli.

Tack Anders. Och ja, jag måste också dra ut rutans storlek för att se "uppdatera"-knappen. Dumt.

.

Bloggare brukar skriva om vad folk skrivit in för konstiga sökord för att hitta till deras bloggar. Hur kan man få reda på det?

Och hur bäddar man in youtube-klipp? Jag har så mycket vacker musik jag vill spela för er!

Jag är en rätt slarvig student den här terminen. Jag hymlar inte med att jag mest går runt och väntar på en doktorandtjänst. Inför gårdagens seminarium orkade jag därför inte hålla på med en massa instuderingsfrågor eller notera särskild intressanta saker i texterna eller, tja, plugga. Jag läste det som stod på listan och tänkte lite på vad jag läst. Ja, jag formulerade också ett par diskussionsfrågor utifrån en artikel, vilket var veckans inlämningsuppgift.

Redan innan seminariet började kunde jag inte undgå att lägga märke till att nästan alla av mina medstudenter varit duktiga flickor och pojkar - de kom rustade med tättskrivna anteckningsblad och böcker så fullproppade med olikfärgade memo-klisterlappar att de såg ut som psykedeliska igelkottar. Och ändå hade de i princip INGENTING att säga under diskussionen. Några nöjde sig med att påpeka uppenbara saker eller i princip direktcitera ur facktexterna, andra uppvisade en väldigt nedslående kunskapsnivå, i synnerhet med tanke på allt pluggande de uppenbarligen ägnat sig åt.

Och där satt jag och sekundärskämdes. Och jag undrar hur det går till. Hur kan man ägna timmar åt att läsa och anteckna och läsa och anteckna och läsa och läsa och inte fatta? OCH INTE INSE ATT MAN INTE FATTAR!?

(Innan du anklagar mig för att vara elak, självförhärligande, omänsklig, fascistisk eller whatnot: Kursen är på D-nivå. Förutsatt att man får G på alla moment kan man titulera sig "magister" lagom till sommaren. Det är helt vansinnigt.)

Det är en sak att inte förstå en grej. Det finns miljoner saker jag inte fattar, trots att jag försökt. Hur man räknar ut volym är en, för att ta ett exempel. (Och be mig inte förklara hur en dator fungerar.) Men jag är åtminstone medveten om att jag inte förstår. Kan någon förklara hur man inte kan fatta att man inte fattar? Och hur kan det vara möjligt att avancera till D-nivå när man är så... dum?

Igår var jag och mamma högkulturella. Vi gick på en exklusiv förhandsvisning av Norrlandsoperans vårutbud, vilket innebar ett smakprov ur Peter Grimes, lite dans, lite musik och många många kulturtanter i Gudrun Sjödén-kläder. Det var väldigt trevligt, fast jag drog ned medelåldern med minst tio år. Vi bjöds på fördrink, italiensk buffé, chokladmoussekaka och vin. Vinet var starkt. Jag var lite småfull på bussen hem.

Är jag riktigt klok som är litteraturvetare när jag plågas så av litteraturen? I morgon har vi seminarium om gotiken i allmänhet och The Castle of Otranto, en riktig jävelbok. Jag hatar gotiken. Jag hatar romantiken. Jag hatar verkligen nationalromantiken. Jag hatar arbetarlitteratur. Jag hatar James Joyce.

Jag gillar antikens litteratur, magisk realism, naturalism, modernism (minus Joyce då) och Stephen King.

Undervattenssvetsare tjänar sjukt mycket pengar. Just saying.

Jag är rätt uppjagad - dammsugaren bet mig! Eftersom det har knastrat betänkligt under fötterna här hemma ett tag tog jag idag fram min trogna före detta vän från förrådet. Som vanligt följde han mig snällt i spåren, tills han plötsligt tog ett oväntat språng över en tröskel och bet mig i hälen. Jag började blöda, faktiskt så mycket att det blev en liten pöl på golvet. Min dammsugare har nu smakat människoblod. Gudarna vet hur det kommer att sluta.

Mitt enda hopp är att bettet inte hade sin grund i en övernaturlig, bestialisk hunger utan var ett försök från dammsugaren att uppmärksamma mig på den ohälsosamma diet jag satt honom på. Jag är nämligen en sån som suger upp lite vad som helst. Faktum är att jag med flit har dammsugit upp saker som misshagat mig: leksaker, udda strumpor som legat på golvet i tusen år, prydnadssaker, gem, pennstumpar, hårsnoddar... Listan kan göras lång. Måhända var måttet rågat när jag matade honom med ett nyckelband med reklamtryck som jag länge gått och retat mig på.

Scen: Det är läggdags och jag och maken ligger och småpratar innan vi somnar. Jag berättar om att några skitungar har lurat i Nässlan (som sover över hos oss) att det bor ett farligt monster i månen, och att jag har sagt att hon inte behöver vara rädd. Hit kan inget farligt komma.

Simon: Fast det är klart att det finns farliga grejer här också.
Jag: Va? Vaddå?
Simon: Jamen, tänk Åmsele liksom.
Jag: VA!?
Simon: Galna mördare finns ju varsomhelst.
Jag: Jaha du! Vilken toppenidé att fylla din frus huvud med galna mördare uppskattningsvis tre minuter innan du själv börjar snarka. Du är SÄMST just nu!
Simon: Oj. Ja, det är jag.

Simon somnar.

In your face, skrivkramp! Nu har jag äntligen pressat ur mig nog mycket text, stuvat om och paketerat på ett sätt som förhoppningsvis fungerar. Tryckte nyss på "skicka"-knappen. I rule.

SKRIVKRAMP!

AFäposgms vbkogrs'aosrg gjsraärja jfrisa gih rhisaif kfdsä kdsjf jgieröoitu34 4+05 jgkfdz-kj23qå jfdksz-<skdjg jgkfäa krsjg94w+ utroiwaå394t ujtgikfäs<lsfjk jvkrwaöoi4pwur 40täwao4ug jgksfäzsöldkvj jvnkfdözl4985943 tu94 jgr jig tuig ajkgräz gjrwa åpt tw äawrogj eaärgj gjiopä agj jbvkfdj bhji tö49uw4 4po jgfäzöfljv fdm,öaäpqw3o´w23 yt j90 rslöäag jgksk vmfkgj gflsajgr jfgksjg.

SKRIVKRAMP!

Måste bara stryka alla lördagens festdeltagare medhårs: Det var en vansinnigt trevlig kväll!

Jo, det är ju en idé.

Jag har en vag olustkänsla i hela kroppen, ett tillstånd där nerverna är på helspänn och nynnar svagt att "imorgon har du nog feber". Det är som att ständigt leva i ögonblicket innan nysningen. Det är som att ha abstinens eller pms eller nässelutslag på själen. Jag blir galen. Och jag kan inte jobba. Och det gör saken etter värre.

Eller jo, nog KAN jag jobba. Om deadline var imorgon skulle jag jobba. Men jag har tills på fredag på mig, så därför kan jag lida ifred ett tag till. Ha.

Jag hoppas jag blir sjuk innan kvällen, för allt är bättre än det här. Utom sorkfeber - Norrlands ebola. Men det är inte sorkår i år, så jag är lugn.

I lördags när vi satt på bussen på väg till familjen Karlsson utsattes jag för en dum-attack av femte graden. Bakom oss satt två tjejer, kring sjutton år gamla, och förde ett ljudligt samtal...

Tjej 1: Men du, vad är popcorn egentligen gjort av?
Tjej 2: Eeeeh... Ja du...
Tjej 1: Jamen, är det majs? Jag har hört att det är majs.
Tjej 2: Är det inte nån slags böna?
Tjej 1: Ja, så är det ju! En böna!
Tjej 2: Fast det kanske är majs?
Tjej 1: Ja, jag vet ju inte. Men det är inte gjort av jordnötter iallafall!

Kanske är det katederundervisning som är bäst ändå? För nu jävlar har det gått för långt!

Simon: Nu ska jag gå och göra det jag gör bäst!
Jag: Vaddå?
Simon: Men gissa.
Jag: Skotta snö?
Simon: Neeeej. Bajsa.

Tonight's the niiiiight! Dearly beloved, ikväll börjar årets spektakel - Melodifestivalen! Whohoooo!

Jag är peppad.

Vi är bjudna på middag hos IdhaIsak, och efteråt lämnar vi Tuss hos min ömma moder (som bor i närheten av paret Karlsson), för att sedan spendera en barnfri kväll och natt i glada vänners lag. Och ni vet alla vad det betyder, antar jag. Jepp. Det kommer att drickas alkohol ikväll.

Jag är oroväckande peppad.

Tony Öhrn sjunger den på sitt eget sätt. Från och med nu är det vår låt, honey.

Jag och Idha pratar i telefon.

Jag: Men du! Har jag berättat det där om pottan? Och kissningen?
Idha: Va? Om din pappa... och DROTTNINGEN!?

För övrigt har jag så ont i ryggen att det nästan är roligt. Det känns som att jag har en träkloss inbäddad i ryggmuskulaturen vid höger skulderblad. Men det har jag inte. Tror jag.

Men jag slipper i alla fall skotta. En icket så klen tröst när det kommer nästan en halvmeter på 36 timmar.

När Amaltea säger: "Sjunga peppakakelamm, mamma!", så menar hon sången om sockerbagaren som bor i staden.

Varför? Jo, för att de sångerna står bredvid varandra i båda hennes sångböcker.

Oj oj oj! Jag har ju glömt berätta: Igår kissade Tussen på pottan för första gången. På eget initiativ dessutom!

Igår somnade jag före Tea. Vi låg och gosade i stora sängen vid sjusnåret och jag kunde inte hålla mig vaken. Så inatt har jag sovit i elva timmar! Något slags rekord är det allt.

Nu ska jag lägga mig och läsa lite kurslitteratur, och hoppas att jag inte somnar igen...

Att jag aldrig lär mig. Varför lär jag mig ALDRIG? Man ska inte inleda ett samtal med en främmande person med orden: "Hej! Jag är inte inte galen, men..."

Scen: Jag håller på att lämna campus och är en route mot centrum. Innan jag hunnit stänga jackan ringer Simon för att berätta om sin körlektion och lunch med herrarna Resare. Efter ett kort samtal lägger vi på och jag tänker att jag ska ringa Idha för att höra om hon är hemma, men först måste jag verkligen stänga jackan. Eftersom jag ska använda mobilen strax igen klämmer jag bara fast den mellan hakan och bröstet medan jag, fortfarande gåendes, trixar med blixtlås, knappar och bälte. Min jacka är en tvångströja ett kyskhetsbälte lite komplicerad. Till slut är den i alla fall stängd och jag går vidare.

Efter kanske 30 sekunder slås jag av följande: "Jag hade en mobiltelefon nyss. Det har jag inte längre."

Mobilen är borta. Alltså verkligen borta. Försvunnen. Puts väck. Upplöst i tomma intet. Jag hade den fastklämd mellan haka och bröst (Varför säger man så? Man klämmer ju fast saker mellan hakan och HALSEN!) medan jag knäppte jackan, men det krävs inget långdraget utforskande av halsregionen för att konstatera att den inte längre är där. Jag kollar alla fickor. Jag rotar i väskan. Jag tittar på marken. Ingen mobiltelefon. Jag förstår nu absolut ingenting.

En sekund eller två leker jag med tanken att Gud har tagit telefonen, men avfärdar detta som ologiskt. Uppryckelsen lär inte involvera, och absolut inte BÖRJA med en tre år gammal SonyEricsson, vars ringsignal är "Pingu". (There, I said it! Pinsamt.) Men så totalt och oförklarligt borta är alltså mobilen att divine intervention faktiskt dyker upp som alternativ förklaring.

En fotgängare gör nu entré, i motsatt färdriktning. Det är en man i min egen ålder, kanske lite yngre. Jag genskjuter honom och utan att tänka efter uttalar jag de förhatliga orden:

Jag: Hej! Jag är inte galen, men har du en mobiltelefon?
Mannen: Eeeeh... Ja..?
Jag: Ja, alltså, min telefon är borta. Jag hade den nyss, här, och nu är den borta! Skulle du kunna ringa till den så att jag hör var den är?
Mannen: Eeeeh... Jo, visst. Vad är det för nummer?

Jag rabblar upp siffror. Han slår nummret och nickar ivrigt för att visa att signalerna går fram. Jag lyssnar på min väska.

Väskan: [. . . . . ]

Jag försöker lyssna på mina egna fickor.

Fickorna: [. . . . .]

Jag lyssnar vilt på omgivningen.

Omgivningen: [Vanligt vardagsbrus. Ingen Pingu-signal.]

Mannen: Du, nu går det inte fram några signaler längre.
Jag: Va? Men... Jaha... Jag kanske har tappat den efter vägen. Jag får leta. Men tack!
Mannen: Ingen orsak. Hoppas du hittar den.

Vi börjar gå, och plötsligt uppstår den pinsamma situationen att två personer båda är på väg i samma riktning och liksom "går tillsammans" fast de inte känner varandra alls. Ergo: Spänt läge. Vi spanar längs vägen och mumlar om den försvunna telefonen och dess eventuella position och jag önskar intensivt att han skulle gå i vilken annan hastighet som helst förutom just i min.

Och då!

Då upptäcker jag att mobilen ligger innanför min jacka! Den har glidit ned i kragen och ligger nu strax under mitt högra bröst, där den stoppats av det åtdragna bältet. Glädjen över upptäckten övergår genast i förvirring - varför hörde jag inte telefonsignalen när mannen ringde? Insikten drabbar mig omedelbart: Jag måste ha gett honom FEL NUMMER!

Jag(tänker): VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG!?

Mannen fortsätter envist att hålla samma tempo som jag och letar väluppfostrat efter min mobil. Jag kan inte stanna och fiska upp telefonen så han ser det, för då kanske han inser att jag fått honom att ringa FEL NUMMER och då kommer han VERKLIGEN att tro att jag är galen, hur innerligt jag än har försäkrat honom om motsatsen. Jag har heller ingen lust att fortsätta gå åt fel håll i pseudosällskap med en främling. Dessutom känns det inte så snällt att låta honom leta efter något som är faktiskt är upphittat. Omärkligt lossar jag lite på bältet medan jag sackar efter lite, och med en spasmisk rörelse lyckas jag få mobilen att rutscha ned på marken. (Jag dämpar fallet en aning med skon.)

Jag (med spelad förvåning): Nämen! Här ligger den ju!
Mannen (som nyss inspekterat just den platsen): Va!? Gör den!? Men hur kunde jag...?
Jag: Vilken tur! Tack igen! Hejdå!

Snabbt vänder jag och går åt andra hållet. Jag undrar fortfarande vad det var för nummer jag gav honom, och vad som hade hänt om någon hade svarat...

Scen: Föräldrarna dukar av efter middagen. Barnet tittar på Bolibompa.

Simon: Jag är faktiskt jävligt duktig i köket, om jag får säga det själv!
Jag (lite disträ): Mmm, det vet du ju att jag tycker...
Simon: Och jag är skitbra i sängen.
Jag (undrar var detta ska ta vägen): Jooo...
Simon (mycket nöjd): Jag är ta mig fan nästan helt perfekt!
Jag: Jaha, vad saknas då?
Simon: Körkort.
(paus)
Simon (belåtet): Men det fixar jag ju innan sommaren!

Vilken underbar födelsedag jag fick! Tack, mina vackra vänner.

Hurra för mig som fyller år idag!

[insert congratulations here]