textuelle

Av någon konstig anledning ska vi inte kliva på nattåget mot Stockholm i Umeå utan i Vännäs, och om mindre än tre timmar går tågbussen från busstationen inne i stan. Tidigare i veckan lovade mamma att hon skulle hämta oss och köra in oss till stan, vilket kändes mycket mycket bra med tanke på mängden packning i kombination med att vi inte tar med oss någon vagn till Tea.

För tio minuter sedan ringde mamma för att meddela att hennes bil nu står på COOP:s parkering och vägrar starta. Välkommen ljuva panik!

Med paniken motades likt Olle i grind efter ett samtal till paret Karlsson AKA The Rocks in the Goddamn Storm. Eller, som Simon numera kallar dem, Rocksteady Crew. De rycker in. Vilka vardagshjältar!

Om du vill ära dessa fantastiska människor: Spela låten nedan och sjung med!

I kväll drar vi till Småland för ett par veckors umgänge med familj och släkt. Mobiltelefonerna följer med - ring om det är något.

Igår stortjöt dottern i nästan en halvtimme. Inte för att hon var trött eller hungrig eller hade ont. Inte för att hon ville ha godis eller leksaker eller en häst. Inte för att det regnade eller för att hon faktiskt inte fick titta mer på Hitta Nemo, en gång om dagen är verkligen mer än nog tack så mycket.

Hon grät hjärtskärande över att hon inte kan sticka, för hon vill sticka en lila socka till mig.

Elisabeth! Hjälp!

Åh vad jag önskar att jag hade något roligt att skriva om. Men nä, det är bara mitt gamla liv på alla kanaler samtidigt.

Scen: Jag, Simon, Idha och Isak spelar hjärter. Jag tvingas ta ett stick med spader dam. Det vill man INTE göra.

Jag (bittert): Jaha! Det där hade jag ju kunnat räkna ut med snippflikarna!
De andra: [gapskratt]
Idha: Åh! Nu fes jag, av glädje!
[paus]
Idha: Och det luktar verkligen glatt!

För två minuter sedan skulle jag logga in på Spotify och lyssna lite på Frankie Blue-Eyes, men fick gång på gång upp ett meddelande om att jag skrivit in fel lösenord. Förstod absolut ingenting. För säkerhets skull provade jag alla upptänkliga lösenord jag någonsin använt, utan resultat.

Jag fick för mig att lösenordet kanske hade (magiskt) ändrats tillbaka till den där random uppsättningen bokstäver/siffror man får som startlösen (eftersom lösenord kan ändra sig av sig själv), så jag försökte logga in på hotmail där invite-mejlet säkert skulle finnas någonstans i gömmorna.

"Felaktigt lösenord eller mejladress" sa hotmail, varpå jag uttalade en fullkomligt världsfrånvänd mening:

Jag: Simon! Jag har blivit hackad!

Det hade jag inte. Jag hade Caps fucking jävla Lock aktiverad.

Scen: Tea äter mellis vid köksbordet. Jag är i köket och hämtar kaffe när jag plötsligt måste... eh... släppa väder.

Min rumpa: [pruttljud]
Tea: Vem voffade?
Jag: Nä, det var jag som pruttade lite.
Tea (ser sig ivrigt omkring): Var är hunden!? Var är den? Den voffade!

Jag är mycket bra på att skjuta upp tråkiga men viktiga saker så länge de inte är akuta. Därför har jag (goda föresatser till trots) in i det längsta dragit mig för att säkerhetskopiera min helgon-dagbok. Igår berättade Sara att sajten kraschat och jag drabbades av mer än en smula panik. Var allt jag skrivit borta för alltid? Nej, visade det sig. Senare på kvällen fungerade inloggningen igen och jag hade fortfarande nog med skräck kvar i kroppen för att sätta mig och copy/paste:a.

Jag hade skrivit mer än jag trodde. Arbetet tog över två timmar och sidräknaren stannade på hissnande 154 sidor. Jag orkade inte läsa igenom allt, fokuserade på att få det gjort så att jag kunde titta på Vita Huset med maken, men det var underligt att se åren flyga förbi på skärmen. Vissa saker gör fortfarande ont, men inte värre än att det går att uthärda. Och många roliga saker hände också.

Kanske kommer det några utdrag här i bloggen vad det lider.

Det har varit en toppenhelg, måste jag säga. I fredags kom familjen Resare hit. Alex lagade fantastisk mat as per usual - Key Lime-pajen förtjänar ett hedersomnämnande - och det blev en mycket trevlig kväll med prat och lite vin och gåtor på temat köttbullar som flyger.

I går åkte vi till Lycksele djurpark med mamma och Nässlan. Nästan alla djur var mycket tillmötesgående och höll sig inom synhåll. Vi matade vicenter, myskoxar och älgar, och jag klappade en älg på mulen. Den var väldigt mjuk. Järvarna, bävrarna och räven höll sig gömda, men alla andra djuren såg vi. Vi såg på när sälarna fick mat och de showade en hel del. Det visade sig at världens förmodligen äldsta säl bor i Lycksele. Hon heter Kamelia [sic!] och är 45 år gammal. Otippat.

Idag gjorde Simon sushi som blev mycket lyckad. Tea lyckades för första gången plocka upp en bit med pinnarna! Stort. Och som grädde på moset tittar solen fram nu.

Min man har tagit körkort!

Igår satte jag igång larmet när jag kom till jobbet. Det var ett mycket högt ljud.

Bloggar från jobbet. Ingen ringer idag. Ergo: Jag har ingenting att göra innan posten kommer. När posten kommer ska jag öppna, sortera, datumstämpla med den stora almighty stämpeln och lägga posten på rätt plats. Man skulle kunna tro att en apa kunde sköta jobbet, men det är fel. En apa skulle inte kunna vrida de små hjulen på the almighty stämpeln för att ställa in rätt datum. Om det inte var en liten apa förstås, med små flinka fingrar.

Oh crap.

Det är för varmt för att blogga.