textuelle

Nu ska jag göra matsäck och packa badväskan. Cykeln är lagad - vi drar till sjön, jag och min baby.

Michael Jackson är död. Därför inleder vi dagen med Simons kanske roligaste felsägning:

Jag: *nynnar*
Simon: Åh, det är en bra låt! Visst var det Johnson 5 som gjorde den?
Jag: *skrattkramp till dödens tröskel*

Ingen badutflykt idag, trots det fantastiska vädret. Punktering på framdäcket. Crap. Maken får laga det - jag är lat.

Istället har jag klippt allt gräs och bakat en omgång grahamsbullar till. Det är Amalteas favoritbröd, så det går åt.

1 pkt  jäst
3 dl mjölk
50 g margarin
0,5dl brödsirap
0,5 tsk salt
5 dl grahamsmjöl
1dl kruskakli eller vetegroddar (Kruskakli ger luftigare bröd, med vetegroddar blir det kompaktare men smakrikare.)
2-3 dl vetemjöl

Ugn: 225 grader.

Smält margarinet och låt svalna något. Värm mjölken fingervarm. Smula jästen och rör ut i mjölken. Häll i margarinet (får inte vara varmare än ljummet!), tillsätt sirap och salt och rör tills det löst upp sig.

Rör ned grahamsmjöl + kruskakli/vetegroddar. Tillsätt sedan vetemjöl 1 dl i taget tills du får en smidig deg. När degen precis slutar kladda mot händerna är den perfekt. Knåda igenom ordentligt, minst fem minuter. Låt jäsa 40 min.

Ta upp degen och ge den ytterligare en ordentlig omgång. Dela den i 16 delar, rulla till bollar och lägg på plåt. Glöm ej bakplåtspapper, hälsar en som gjort det. Låt jäsa 40 min.

Grädda i mitten av ugnen ca 15 minuter (tills de är gyllenbruna). Låt svalna på galler under handduk.

Simon: Jag ska börja ett nytt kapitel i...
Jag (hjälpsamt): Berättelsen om ditt liv?
Simon: Nej, i min kamp mot ordet "negerboll".
Jag (suckar tyst): Jaha, där ser man.
Simon: Om nu neger och choklad betyder samma sak så ska jag gå in på ICA och fråga efter den nya negern med frystorkade jordgubbar.
Jag: Vad vill du mig?
Simon: Eeeeh. Jag vet inte.

Idag skiner solen och det känns som sommar för första gången på länge. Tussen äter mellanmål och hoppas på muffins senare under dagen. I köket jäser deg till grahamsbullar - hennes favoritbröd. När bullarna är färdiga ska vi cykla till Segasjön, njuta av solen och blöta ned oss lite. Kanske finns det muffins att ta med då...

Inga stora saker händer, men små roliga. Lisabet åt middag med oss igår, och hade med sig glass och kaka (choklad och cashewnöt). Sedan spelade vi Carcassonne och det var roligt fast jag inte vann. Tea bad henne (läs: tjatade) att sticka en tröja till henne ("en lila!"), och visade oroväckande stort intresse för att själv lära sig slöjda. Jag får skicka henne på sommarkollo hos garnkejsarinnan i framtiden. Själv rör jag inte sticknålar. För allas trevnad.

I morse målade barnet läpparna med tippex.

Det är jävligt svårt att få bort.

Det är minst sagt underhållande att följa barnets språkutveckling. Nyaste orden:

Gåshud = Gåseprick
Triceratops = Tripperitopp
Fjärrkontroll = Trollslända (don't ask)

Tack vare min dyra mors omtanke har jag kvar min allra första dikt. Jag skrev den vid sex års ålder, och de omsorgsfullt nedplitade versalerna vittnar om stor koncentration.

_______________________________

FRI SOM FÅGELN UP I
SKYN OCH VAKER
SOM EN ROS
LIGER NU DÄT A
BARNET I SIN VAGA
OCH SÅV SOVER
MED KINDER SOM
EPLEN     JAG
RÖR BARNET FÖR-
SIKTIT OCH
DEI SLÅR UP
SINA ÖGÅN SOM
LIKNAR VATÄN
NU ÄR DIKTEN SLUT


Tamara, augusti 1987
_______________________________

Staplandet av naturinspirerade liknelser ger dikten ett överlastat intryck. Stavningen lämnar en del att önska. Det skulle visserligen kunna vara ett stilgrepp, möjligen inspirerat av naivismen, men författarens ålder gör det troligare att det helt enkelt är brist på skolning som ligger bakom. En korrekturläsning innan tryck hade dock hjälpt upp helhetsintrycket väsentligt.

Inledningen är närmast obegriplig - på vilket sätt är ett sovande spädbarn "fri som fågeln up i skyn" [sic]? Fri från det vakna livets plåga? I så fall kan man hävda att diktarjaget är hänsynslös, eller åtminstone obetänksam som väcker den sovande och därmed tvingar denne att återvända till det vakna medvetandets fängelse. Det abrupta avslutet direkt efter väckandet kan eventuellt tolkas som ett utslag av dåligt samvete, en insikt om det oåterkalleliga i handlingen. Eller så tog intresset slut, liksom papperet.

Utseende - 5.
Politik - 0.

Det år jag var snyggast var också det år jag mådde ojämförligt sämst. Oh the irony. Jag vill inte tillbaka till ingen sömn + ingen mat + ångestattacker. Men jag såg bättre ut, det måste erkännas.



Och jag var glad ibland också, som synes.

Nu när jag är skriande arbetslös måste jag hitta något att göra med tiden. (Ja, jag ska självklart söka jobb. Dum i huvudet är jag inte.) Kanske vore det en grej att engagera sig politiskt? Jag tycker ju jävligt mycket. Problemet är väl att ingen verkar tycka som jag, fast jag inte är dum i huvudet. Det är konstigt.

Det värsta har lagt sig, methinks. Igår grät jag inte en enda gång! *väntar på applåderna* Jag kan till och med se det förnuftiga i valet av doktorand, trots att det inte blev jag. Personen som fick tjänsten har nämligen varit antagen tidigare, men bara fått 2,5 av 4 år finansierat av någon för mig dold anledning. Han har alltså hunnit skriva halva sin avhandling redan, och det är det svårt att konkurera med. Jag unnar honom att bli färdig och det vore självklart dumt av institutionen att inte ge honom möjligheten. Dessutom ger det snabba  pengar till institutionen. Så alla vinner. Utom jag, just nu.

Men. Man ska inte vara bitter och emo och tråkig, det har Axel lärt mig. Då vill ingen läsa bloggen och då har man snart inga vänner kvar, till råga på allt. Bättre att vara lite kul och ironisk. Underhållande, liksom, fast man får inte tappa kontakten med sin inre filosof. Gärna vara sådär arty edgy.  Det är det som gäller nu. Är man tillräckligt bra på det kanske man får blogga för en tidning. Det är den bästa bekräftelse man kan få. Även om den är lokal. (Tidningen alltså, inte bekräftelsen. Den är mer... allerstädes närvande. Som ett egots helige ande.)

Nä, Axel. Jag är inte sur på dig på riktigt. Jag förstår poängen. Och jag håller med dig i stort även om jag som alltid har vissa reservationer, brasklappar och undanflykter invändningar. Ältande är inte sunt. En spark i baken gör förvisso ont, men den bryter åtminstone status quo.

Och ljuspunkter finnes, om än ostadiga. Institutionen kommer att ha kvar 2,5 års finansierad doktorandtid. Något lär de vilja göra med den pengapåsen innan någon hinner ta tillbaka den. Har jag tur hamnar den i mina giriga händer. Annars finns ju möjligheten att doktorera någon annanstans. Eller ja, det finns visserligen inga lediga tjänster men den teoretiska möjligheten existerar. Och antalet äldre ökar hela tiden, trots att dödligheten fortfarande ligger på 100%, och någon ska väl torka gubbstjärt också.

Sammanfattning av inlägget:
Institutionen är dum men smart.
Axel är brutal men behövlig.
Har jag tur får jag snart pengar från institutionen i handen.
Har jag mindre tur får jag snart bajs från gubbar i handen.

Nässlan (sjunger): Ge mig inga love you! Oooh oooh! Ge mig inga love you! Oooh oooh!
Jag (till Simon): Vad är det där för låt? Jag tycker att jag känner igen den...
Simon: Är det inte "Jennie let me love you"? Med han, vad heter han...? Danny Sudoku?
Jag: Sudoku!? Verkligen?
Simon: Eeeeh... Sodexho?
Jag: Sådeså?

En snabb googling avslöjade att han heter Saucedo, och att det mycket riktigt är den skitkassa gruppen E.M.D. som spelat in Nässlans nya favoritlåt. Men roligast är nog att Dannys efternamn blir "Såsgöra" om man låtsasöversätter det.

Jag fick inte tjänsten, men gick för den skull inte lottlös. Idag har jag fått:

En stor bukett rosor av min man.
Mens (med tillhörande mensmage).
Ett myggbett stort som en femkrona på låret.
Många tröstande ord från familj och vänner.

Jag fick inte tjänsten. Fy fan så ledsen jag är. Intet mer finns att tillägga.

Nä, inget fick man veta idag heller. Vem är förvånad? Troligtvis offentliggörs det på måndag.

Man skulle kunna tro att jag fick besked igår. Det fick jag INTE.

- Ring på fredag, då kanske jag får säga något.

Scen: Jag och maken hittar på roliga texter till "Som en vind".

Simon: Du och jag skulle kunna tjäna en hacka på att skriva nummer åt lokalrevyer!
Jag (uppfylld av minnet av forna stordåd): Mmmm, eller kanske snarare jag och Idha.
Simon: Ha! Ni skulle bara tramsa iväg och ingen skulle köpa det.
Jag: Nä nu jävlar! Vänta tills Idha får höra det här!

Idag är hela familjen ledig. Simon läser Nalle Puh för Amaltea och gör röster. Tea tycker att Nalle Puh ska gå hem till sin mamma. Jag förstår henne. Mammor är bäst.