textuelle

Jag läser ett tiotal sidor Borges om dagen. Mer utmaning mäktar inte sinnet med.

I förmiddags läste jag igenom en gammal dagbok från våren 2004 och tiden är nu mer än lovligt upplöst. Allt är dubbelexponeringar och déjà vu. Jag skyller på Borges, mot bättre vetande. Lättast så.

Det är drygt 35 plusgrader i solen. Jag och Tussen hukar inne så länge, med böcker och pussel.

Det blev en vit tapet med diskret glansigt mönster till Tuss och en ljusgrå till vardagsrummet.

Mer spännande än så var inte min dag. Hoppas din var roligare.

Idag ska vi välja tapeter till vardagrummet och Tussens rum i nya läggan. Spänd förväntan råder. Det här kan gå hur som helst.

Jag vet inte vad det är med mig. Det surrar i kroppen. Oro.

Det är så konstigt. Jag har ingenting att säga och ändå är det som att orden ligger under ytan och pressar pressar för att släppas fria. Och när jag väl öppnar munnen, loggar in på bloggen, tar fram telefonen så står jag ändå där med min pinsamma tystnad.

Utanför slår sommaren ut. Jag slår bara ifrån mig. Det lik jag planterat i min trädgård har i sanning börjat gro. Mon semblable,  my nerves are bad tonight. Yes, bad. Så lägg mig i skuggan, för det är inte april som är grymmast. Det är maj och hennes förbannade brännande sol.

Jag har sagt allt. Alldeles nyss för flera år sedan. Och ingenting förändras fast allt gör det och inga meningar håller ihop och jag har blandat bort orden bland korten jag granskar med spelad iver i jakt på spår. Jag låtsas att jag behöver en ledtråd fast jag redan löst fallet. Madame Sosostris, famous clairvoyante, move over. My pack of cards is twice as wicked. Den säger mig allt jag redan vet, med trött hånfullhet.

Nu är nya hyreskontraktet påskrivet. Packandet börjar i augusti.

En gång när jag gick och tittade på böcker (jag minns inte var, det kan ha varit i ett bibliotek, i en bokhandel, hemma hos någon) såg jag en titel som stannat kvar hos mig.

Gör mig levande igen.

Det är en roman av Kerstin Ekman. Jag vet inte vad den handlar om, jag har inte ens läst baksidestexten, men det gör ingenting. Titeln räcker bra för mig.

_______________________________

Att älska är att respektera
Den älskades oberoende
Så tänker jag mig kärleken
Var i helvete håller hon hus

Claes Andersson
_______________________________

Mmmm. Svartsjuka är så vansinnigt attraktivt, liksom kontrollbehov kryddat med svordomar.

_______________________________

Din doft i mig i många dagar,
i många dagar älskar jag mig själv.

_______________________________

Eeva, du måste duscha oftare. I kid you not.

Sara ringer från jobbet.

Sara: Hej din gamla emo-bloggare!
Jag: Hej!

[Fan.]

Jag är tacksam och rörd över all pepp jag får av vännerna. Det är bara synd att jag är för tråkig och nervig för att vara mycket till sällskap för tillfället. Nu slits jag mellan förtvivlan och djupare förtvivlan, vilket inverkar menligt på min förmåga att umgås med folk. Tystnad varvas med samma samma. Jag har sagt allt.

Idag ska jag städa och tvätta och gå vilse i Biblioteket i Babel igen. Och jag ska försöka att hålla längtan i styr.

Peter (glatt): Jag är nog den roligaste av dina vänner!
Jag: Jaså?
Peter: Eller kanske inte roligast som i "hahaha". Där är ju Idha svårslagen... Men jag väldigt rolig på ett ofrivilligt sätt!
Jag: Så rätt du har.

Man skulle kunna tro att det är en dag kvar tills jag får ett preliminärt besked. Det är dubbelt fel. Beredningsgruppen är redan färdig och har lämnat in sitt utlåtande till studierektor för vidarebefordran till prefekten, men alla inblandade tiger som muren. Jag har ringt runt halva morgonen utan resultat. Till skillnad från vid tidigare tillsättningar är alla satta i informationskarantän och om jag inte var galen innan har jag blivit det nu.

Så när får jag veta något?
"Någon gång nästa vecka, förhoppningsvis."

Crap. Fly mig en valium och en stor flaska sprit.

Vi ska flytta! Inte in till stan (än så länge), vi stannar i Sävar åtminstone ett tag till. I slutet av augusti går lasset mellan nuvarande hus och den nya lägenheten. Den ligger ovanpå gamla Pingstkyrkan, mellan Ica och ån, och den har både badkar, diskmaskin, kallgarage och ett riktigt sovrum till föräldrarna. Dessutom är den billigare. Ingen mer snöskottning! Ingen mer disk! Nu ska man bara bära möbler igen...

Om sju dagar kan jag ringa och fråga. En hel lång vansinnigt vidrig vecka.

Jag låg och läste Modesty Blaise alltför länge igår. Vaknade efter blott någon timmes sömn av att Tuss hade mardrömmar. Stackars liten. Och stackars mig, för jag är så trött så trött idag.

Vad ger man sin mamma i femtioårspresent?

Idag känner jag starkt att jag inte kommer att få tjänsten. Det är för många sökanden och jag har för dåliga kontakter i beredningsgruppen. Det blir inte jag som tjoar och tjimmar nästa vecka, det blir någon annan lycklig sate. Pas moi. Det är så surt att tungan raspar i munnen.

Jag är så trött på att vänta.

Åh, mina vader! Jag tror inte att jag haft så ont i dem sedan jag tränade fotboll.

Det borde vara förbjudet i lag att äga så många möbler tillverkade av ek och/eller gjutjärn!

Jag är så snäll, så snäll. Om en liten stund ska jag hjälpa till med en flytt. Det kommer att involvera en hel del släpande av bokkartonger - mitt hatobjekt att bära. Men jag gör det ändå. För jag är så snäll, så snäll.

Och för att jag har blivit lovad öl i morgon som tack.

Längtan må smaka bittert, men det är ändå att föredra framför att inte känna någon smak alls. Om jag inte längtade vore jag tom. Hjärndöd. Pulslös. Stel och stum. Skulle jag överhuvudtaget kunna uppskatta något om jag inte också ville ha mer? I brist på tillfredställelse odlar jag min masochism och försöker finna njutning i att befinna mig i ögonblicket precis innan. Det är här jag är, jag kan lika gärna söka skönhet i det som erbjuds.

Vad erbjuds?

Vackraste Kate Bush sjunger bästa låten i en alldeles underbar video.




I don't know what's good for me, I don't know what's good for me...

Simon ska köra halkbanan idag. Han var rätt nervös när han gick till bussen, men jag oroar mig inte. Snart är körkortet hans, det är jag säker på.

Själv halkar jag mest runt i samma gamla hjulspår. SSDD. Idag, igår, i morgon. Om jag var regent skulle det vara mitt valspråk.

Jag söker lindring hos dem som gått före.

Om jag kände någon som hette Sven-Olof skulle jag kalla honom "Swine O'Love".

*väntar*

I'll grow back like a starfish.

Hur gör man för att stänga av när hjärnan snurrar? Jag knakar i fogarna. Så mycket som jag har försökt lägga på is, i en låda, åt sidan, i träda. Men det pockar lockar stockar sig i halsen när jag tänker på det och hur mycket jag än stretar emot återvänder jag ständigt till punkten från vilken ingen återvändo finns.

I spegeln ser jag pulsen dunka svagt under den tunna huden.

Scen: Tea leker att haren är hennes bäbis.

Jag: Vad heter bäbisen?
Tea: Han heter... han heter... Ananas! Glitter Ananas!

Oemotståndligt.

Vilket äventyr det blev! Det började med att jag hade tur som en tokig - tack vare bilburen Ewelina (och Rasmus mäktiga hojtarförmåga) slapp jag släpa stora packningen mellan Ålidhem och Peters lägenhet på Gimonäs. Tack för skjutsen!

Efter snabb packningsgenomgång och inte alltför mycket omständligheter begav vi oss sedan till fots mot Grössjön. Vandringen gick över bitvis mycket sumpig mark, men vi var utrustade med bra skor och strålande humör så det gick ingen nöd på oss. Efter en dryg timme av växelvis rask marsch och mindre raskt hoppande mellan vattenhål kom vi fram till vårt mål: Udden nära fågeltornet. Vädret var sådär. Blygrått molntäcke och hög luftfuktighet, men SMHI hade lovat uppklarnande innan natten. Vi höll tummarna.

Det var otroligt vackert vid sjön, trots det grå vädret. Ett gäng måsar diskuterade hetsigt om vem som var kung över en liten klippig ö och långt borta simmade två stora svanar. Jag såg flera lommar och från alla håll hördes fåglar som ropade till varandra.

Till min förtjusning fanns det flera ordentliga vedförråd på platsen, så det var bara att göra upp eld direkt. Vi slog upp tältet utan stridigheter och lassade in sovutrustningen (liggunderlag, sovsäckar, täcke, päls och renskinn), och återvände till brasan för mat. Kvällens meny bestod av korv, pinnbröd, folieinlindade smörgåspaket med kalkon och brieost och öl. Peters pinnbröd såg ut som en fet rymdsnigel och smakade därefter. Jag har aldrig varit något fan av deg på pinne.

Kring åttasnåret sprack molntäcket upp och kvällsolen lyste upp sjön. Molnen ovanför oss hann dock vräka ur sig en kraftig, om än rätt snabbt övergående skur innan de drog vidare. Det gjorde inte mig något, solen sken genom regnet så att varje droppe färgades i guld mot sjöns svarta vatten och jag satt torr under en engångsregnponcho som Peter förutseende haft med sig. Strax därefter fick vi se en av de starkast lysande regnbågar jag någonsin upplevt. Det var obeskrivligt vackert.

Medan solen långsamt sjönk bakom träden drack vi öl, lyssnade på musik via P:s mp3-spelare med portabel högtalare och pratade om allt möjligt. Jag ägnade mig åt en avsevärd mängd av petning med pinne (a) och var i allt väsentligt synnerligen nöjd med livet. Flera gånger fick vi se vad jag tror var en bisamråtta simma förbi oss, patrullerande sitt revir av allt att döma.

Alla moln blåste bort och det blev stjärnklart. När vi ansåg att det inte kunde bli mörkare (helt nattsvart blev det aldrig), tände vi den medtagna facklan och vandrade genom skogen till fågeltornet. Det var inte särskilt högt, vilket nog var lika bra med tanke på att åtminstone jag var mer än lite ostadig på fötterna vid det laget. Som det nu var blev det en lätt klättring upp på plattformen. Stjärnorna blänkte ovanför oss och ur nattdimman hördes fortfarande spridda fågelrop.

Tillbaka vid brasan hällde vi upp lite obligatorisk Varm & Kall i tomma ölburkar och värmde i glöden. För er som inte smakat: Det är ungefär som flytande, alkoholhaltig äppelpaj. Man blir varm. Och ganska full. Vi satt en stund till vid brasan, men det hade blivit ganska kallt och sent så sovsäckarna lockade alltmer. Till slut lät vi det sista av elden brinna ut och packade in oss i tältet. Tack vare bra utrustning (och frånvaron av minusgrader!) tinade jag upp ganska snart och kunde somna.

På morgonen vaknade jag av att det knakade betänkligt i lingonriset. Peter hade berättat godnattskräckisar om björnar så jag råkade i inte så mild panik, men det visade sig vara ett gäng ornitologer som skulle morgonspana. Efter huvudvärkstabletter och lite mer vila samlade vi ihop alla saker och trampade tillbaka genom skogen. Peter ledde oss bara lite vilse, vilket var tur för honom, och efter åtskilligt plaskande över myrmarkerna återvände vi till civilisationen. Jag var lätt bakfull och luktade starkt av brasa, men inte värre än att en dusch och en timmes eftermiddagsvila i min egen sköna säng åtgärdade det. Som helhet ett fantastiskt äventyr!

Ska sova i skogen i natt, i ett tält. Det blir brasa och öl och korv och sovsäckar. Äventyr. Hurra!

Jag har ett kluvet förhållande till Peter Gabriel. Å ena sidan avskyr jag Sledgehammer innerligt och för evigt, å andra sidan blev In Your Eyes en av mina absoluta älsklingslåtar långt innan jag ens hade sett filmen. En annan fantastisk Gabriel-låt är Solsbury Hill, och den blir än mer oemotståndlig när den framförs på cykel. Enjoy.

Det är samma samma. SSDD, my friends. Ni vet redan hur tiraden går:

Kommer jag att få tjänsten? Nej, jag är en idiot som ens hoppas. Fast det är ju så många som tror på mig. Kanske får jag den ändå? Knappast! Inte en chans. Men vem ska annars få den? Någon jävligt mycket mer begåvad såklart. Vad gör jag om jag inte får tjänsten? Jag får den. Kanske. Inte. Jo. Nej. Jo. Nej.

Repeat ad nauseam.

I ugnen torkar biscotti med apelsin och lime. Det luktar vansinnigt gott i hela huset. Kaffe har jag också. Vad mer kan jag begära? Förutom det uppenbara...

Jag bloggar hemma hos familjen Karlsson. Idha och jag pratar om att skaffa fler barn.

Jag: Ja, jag ska ha ett jobb innan spiralen ryker.
Idha: The ryke of the spiral!
Jag: Är det den nya Indiana Jones-filmen?
Idha: Det kan hända att jag bloggar det där.
Jag: Inte om jag hinner före...

Scen: Tussen och pappan leker "nu äter jag upp dig!"-leken.

Tea: Neeeeej! Gaffla mig inte pappa! Kniva mig inte!

Det kom ett brev till mig idag. Kuvertet skvallrade om att det kom från institutionen. Jag blev alldeles iskall. Det är tre veckor kvar tills beredningsgruppen ska presentera sin favorit, så vad kunde det annars vara än ett vänligt men bestämt "tack för ditt intresse, gå vidare med livet"?

Det var det inte, tack och lov. Förvisso var det inte heller ett "grattis!", men ändå positiva nyheter. Beredningsgruppen ville veta om jag, vid händelse av anställning, är beredd att närvara på institutionen "i den utsträckning prefekten bestämmer". I mitt svar avstod jag okarakteristiskt men förnuftigt nog ifrån vitsigheter om att så länge inte prefekten beordrar mig tjänstgöring alla dygnets vakna timmar, så...

Jag hoppas innerligt att brevet betyder att jag är en av de mest intressanta sökanden. Annars skulle de väl inte bemöda sig om att fråga mig, right? Right.

Dagens planer:

1. Cykla till affären.
2. Köpa mjöl och jäst och frukt och margarin.
3. Cykla hem.
4. Baka bröd.
5. Duscha.
6. Vänta på besked om tjänsten.

Jag är i extas! Stolthet och fördom - nu med ZOMBIER! Måste köpa, måste läsa.

Det finns bra saker med Facebook också, uppenbarligen. Som det här.

Själva videon börjar efter ca. 28 sekunder. Hysteriskt roligt!





Hur det slutar? Gå till Funny or Die så får du veta.

Jag väntar och väntar på besked om tjänsten. Idag är det 23 dagar kvar tills beredningsgruppen ska vara färdig. Det känns som år. Ett tredjedels liv utan puls. Den värsta nervositeten har kapitulerat inför tråkmans obönhörliga malande och jag har tänkt alla tankar tusen gånger. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Det finns ingenting att göra, ingenting att säga, ingen att beveka, ingenting att skriva. Bara samma långa väntan från morgonljus till skymning. Jag vill jobba! Åh, ge mig möjligheten, ni som bestämmer.

Det är en sån där dag. En grå dag. En dag då regnet ligger i luften och alla kläder känns sträva mot huden. En dag då våren lika gärna kunde vara höst och minutvisaren stretar i motvind. En sån där dag. En dag då mat smakar wellpapp och vattnet är ljummet. En dag då självförtroendet sviktar och orden sittstrejkar inombords, i protest mot alla trivialiteter de tvingats förmedla. En grå dag. En sån där dag.

Jag har krattat alla löv, men tankarna finns kvar. Vad gör man? Det finns inte mycket att göra en sån här dag. Utom att längta efter de ljusa stunder som komma skall och kryssa för dagarna i almanackan.

Saker Tea är rädd för:

Myror
Bröderna Herrey

Om man har många saker att låta bli att tänka på är krattning av fjolårslöv ett utmärkt botemedel. Åtminstone för stunden.

Jag har ett datum nu: 27 maj. Då ska beredningsgruppen vara färdig.

Vid det laget lär jag vara det också.

Om våren kommer minnen och känslor tillbaka. Som flyttfåglar.