textuelle

Jag hemmafruar för att ha något att göra. Jag bakar bröd och brownies med valnötter, lagar näringsrik, varierad, god och billig mat. Jag dammsuger och dammtorkar och plockar och sorterar. Jag diskar inte längre eftersom vi har diskmaskin (jag tröttnar aldrig på att gotta mig), men jag plockar i och ur diskmaskinen. Jag viker tvätt. Jag byter sängkläder. Jag dör inombords.

Jag vill inte hemmafrua. Jag vill jobba. Jag vill tjäna pengar, om så bara ett par tusenlappar i månaden. Vi är tillbaka på ur-hand-i-mun och det tär på mig. Det är stor skillnad mellan att ha för lite pengar för att kunna åka utomlands på semestern och att kanske inte ha råd att köpa ett par byxor trots att de gamla är trasiga. Det är för jävligt när ens liv visar sig vara exakt som ramsan från barndomen.

Ett, två, tre, fyra.
Alla byxor är så dyra!
Den som inga byxor har,
hon får gå med rumpan bar!

Tur att jag inte lider någon brist på trosor i alla fall. Än.

Men. Samtidigt vet jag att jag är vansinnigt lyckligt lottad. Jag är gift med en underbar man och vi har fått världens roligaste, smartaste och ljuvligaste unge. Vi har ett vackert hem. Vi har mat på bordet varje dag (som oftast är näringsrik, varierad, god och billig!).  Vi är friska, ta i trä. Vi har många goda vänner som lyser upp tillvaron. (Shout-out to all my peeps! Y'all rock!)

Lite får jag klaga, det tycker jag att man får när man vill jobba men inte får, och har så lite pengar att pizza till middag kräver överslagsräkning även när det inte är i slutet på månaden. Lite får jag klaga över att min karriär fortfarande inte kommit igång. Men nog är nog, som man säger. Blir jag helt utan byxor får jag väl hoppas att någon mer slöjdbegåvad vän syr ett par till mig. Eller så virar jag en handduk kring underkroppen och gläds åt all den kärlek som finns i mitt liv.