textuelle

Hur orkar man med fler än ett barn? Min minsta syster, snart fem år gammal, har varit hemma med mig och Tea igår och idag och det har varit fullt ös medvetslös i princip hela tiden. Lillasyster ville inte åka hem. Själv känner jag mig mer än redo för ålderdomshemmet.

Jag undkom med knapp nöd Let's Dance-löftet. Idha är trött och snorig, så besöket sköts på framtiden. Men jag hyser inget hopp om att ööödet ska vara mig nådig nästa gång. Idha är fast besluten att jag ska se ett avsnitt. Hon brukar få som hon vill. Jag är en sån push over. Ha ha.

Simon (läser "Familjens projektledare säger upp sig"): Alltså, jag hatar män! [Paus] Och så hatar jag att den här kvinnan har avslöjat oss...

_____________________

Nästa tisdag har jag seminarium om Beowulf-jävel! Jag hatarhatarhatar honom. Han förföljer mig. Kanske är han mitt öööde... (Spökröst)

_____________________

Det har slöjdats i det andersonsska hemmet - vi har sytt ett draperi för att dela av vardagsrummet. Eller ja, JAG har sytt. Simon har mätt och nålat. Men han är bättre på att nåla än jag är på att sy, så det står 1-1. Damn it!

_____________________

Nyaste fula ordet: Fittpulver! (Sagt med eftertryck när jag upptäckte att jag sytt inihelvete fel.)

_____________________

Min pappa är VÄLDIGT förtjust  "Mordkommissionen" och har köpt en komplett DVD-box till mig i födelsedagspresent. Jag hade inte sett något av serien tidigare, men måste nu (efter fem avsnitt) erkänna att den verkar riktigt bra trots att den är dansk. Tur, för vi snackar drygt 30 timmar av danska mord.

_____________________

Speaking of födelsedag: Det är alltså söndag som gäller. Öppet hus 11-17, så kom hit och ät tårta. Present är högst frivilligt. Vill man verkligen verkligen köpa något så är böcker alltid välkomna, liksom elitist/nörd-grejer som det här.

_____________________

Magdalena Graaf har fått en hjärnblödning av att vara med i "Let's Dance". Jag kommer förmodligen att tvingas dela hennes öde i morgon, då Idha ska tvinga mig att se programmet. Ett löfte är ett löfte, även om priset är mitt rakbladsvassa intellekt.

Den halvt ofrivilliga bloggpaus som rått de senaste dagarna har berott på 1) mycket att göra, 2) elektriska komplikationer i huset. Så då vet ni.

Tro inget annat. Särskilt mycket älskar jag honom när han spelar 80-tals-synt och leker med det lätt febriga barnet så att jag kan surfa lite medan maten blir färdig i ugnen. Vilket är precis vad som äger rum just nu. Fatta vilket sammanträffande!

Om du vill mata mig med bakverk är jag din, bara din!

Terri Herrera Ericsson skriver i Aftonbladet att alla par hon känner som har läst "Familjens projektledare säger upp sig" har bråkat efteråt. Vi har inte bråkat, men så känner vi inte Terri heller. Simon läste i en timme och fick sedan eld i brallan, en eld tänd av igenkännandets skam. Han var tvungen att skriva en massa "att göra"-listor och sopsortera innan han kunde fortsätta läsa.

Simon, triumferande: Du, jag har visst köpt kläder till Tea. Jag har faktiskt köpt en keps!

Idag strax före lunch lånade jag "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten. För en knapp halvtimme sedan läste jag ut den - för att låna en sliten fras så "kunde jag knappt slita mig från den". I somras läste jag "Bitterfittan", på uppmaning av flera kvinnliga vänner (samtliga blev lite vilda i blicken när de talade om den, kan jag avslöja), men kände ingen riktig koppling mellan Maria Svelands skildring av det moderna familjelivets kvinnofälla och min egen erfarenhet av att få barn. Sveland beskrev en kvinna som i stort sett blev helt övergiven av sin man när första barnet kom, för att han prioriterade annat. Övergiven har jag aldrig känt mig. Inte heller bortprioriterad för roligare saker.

Men Gunilla Bergenstens beskrivning av hur rollen som mamma och fru fortfarande är synonymt med materielansvarig, logistiker och almanacka träffade mig rakt i magen. Inte för att min/vår situation är precis som i det bergenstenska hemmet (tack Gud!), men skillnaderna ligger i grad, inte i art. Och det gör mig nervös. Och arg på oss båda.

Vi har pratat och pratat och pratat om att vi minsann inte ska göra som "alla andra" som är fullständigt jämställda tills barnen kommer och könsrollerna klistrar sig fast kring kroppen så försiktigt att man inte märker något innan det är för sent. Och ändå. Ändå I say. Ändå är det jag som köper alla kläder till Tea. Varför är det så?

Endast en kristdemokrat av den gamla skolan (typ Lennart Sacredéus) kan väl kalla det här rock?

Inte nog med att Amaltea ofta tjatar på oss om att vi ska gå i kyrkan oftare, och att hon så snart vi kommer in i en kyrka vrålar "GUD ÄR HÄÄÄÄR!". (Vilket gör henne otroligt populär hos kyrktanter över hela landet.)

Inte nog med att hon klagar på mig när jag lämnar hemmer, med argumentet "Nej, pappa jobba!".

Inte nog med att hon existerar trots preventivmedel.

Igår, när Simon nynnade på "We Built this City" avbröt hon honom genast med de omedelbart bevingade orden: "SLUTA ROCKA!"

Ett sista inlägg om Indiana Jones och den sämsta svenska titeln på länge.

Simon: Ska vi se den där "Indiana Jones och skille-skulle-skallen"?

Så lyder originaltiteln, och den funkar mycket bättre på engelska. Filmen var... jag vet inte! Jag har inte bestämt mig än.

Ikväll ska vi se senaste Indiana Jones-filmen, den med den hopplösa titeln. (Indiana Jones och dödskallarnas rikedom? Och den riktiga kristallen? Och kristallkulans dödsprofetia? Och dödskukens kristallvårta?)

Någonstans någongång har jag hört ryktas om att det förekommer utomjordingar i den, och jag hoppas vid Jesu Kristi kristallkrona tönrekrona att jag har drömt detta.

Rapport kommer, var så säker.

Som sagt, inga bröllopspresenter! (Ebeth hann mycket riktigt före, liksom J+J. Rackarns!)

Anledningarna till detta är, utan inbördes ordning:

Vi har redan allt vi behöver i bröllopspresentprisklassen och vi bor i ett väldigt litet hus med små förvaringsmöjligheter. Missförstå mig inte: Vi blir båda superduperglada av den omtanke som presenter signalerar, men troligtvis skulle presenten hamna i ett skåp. Som redan är fullt.

Inskaffandet av bröllopspresenter kan lätt kännas som ett socialt "måste". Jag gillar inte pliktpresenter. Varken att ge eller att få. Det är dessutom roligare med presenter en vanlig tråkig torsdag när ingen väntar sig det.

Eftersom vi inte saknar något egentligen (förutom dyra eller väldigt krångliga saker) blir eventuella bröllopspresenter troligen ett slöseri med resurser. Spä inte på min klimatångest, eller din egen för den delen, bara för att du tror att du måste.

Jag är SÄMST på att komma ihåg bemärkelsedagar och glömmer ofta själv att köpa present/gratulera/baka tårta. Jag glömde till exempel bort Simons födelsedag 2007. Och Idha och Isak har fortfarande inte fått någon bröllopspresent. (Men det är för att jag fortfarande letar efter något riktigt BRA - vill inte pliktköpa en jädra juicepress bara för att.)

Istället: Ta pengarna du eventuellt skulle lagt på en present och spendera dem på att ta dig till vår enkla boning! Vi bjuder gärna på mat, och om du vill får du sova över också.

Saras kommentar nedan fick mig att inse att jag nog måste tala klarspråk.

KÖP INGEN BRÖLLOPSPRESENT TILL OSS! DETTA GÄLLER ER ALLA!

Flera olika anledningar ligger bakom denna vädjan befallning, men jag får lov att återkomma i frågan eftersom jag nu måste hämta pussgurkan på dagis. Förlåt. Förskolan.

Gårdagen får fyra starka plus. Först var jag på superduperrea i Lögdeå och fyndade ny jacka till vrakpris. (Ursprungspris: 1295:-, jag gav 259:-) Sedan hittade och köpte jag en ljuvlig tekanna i en antik- och loppisaffär. Har letat tekanna i snart två månader, så det var verkligen på tiden. På kvällen kom Elisabeth, Jacob och Josefin, och vi åt hemgjord pizza och spelade Carcasonne (med en massa spännande expansioner). Jag vann verkligen inte någon av gångerna, men jag hade så vansinnigt roligt att det faktiskt inte gjorde något. Otroligt men sant!

Hämtade nyss smultrongrisen på förskolan. Det tar ca. 10 minuter att gå dit, och jag höll fan i mig på att frysa ihjäl! Två gånger! (På väg dit + på väg hem.) Nittionio dagar av hundra klarar jag mig fint utan bil. Idag har jag våta fantasier om motorvärmare och rattmuffar. He he.

Man ska uppenbarligen inte klaga. I Åsele uppmätte man minus 38 i natt.

Åh fy faaan. Det är minus 25 grader ute! Och det på den södra, och därmed varmare sidan av huset. På norrsidan (där vi också har en termometer) är det minus fucking TRETTIO! Varför är jag så dum att jag känner mig mest hemma i Västerbotten!?

Under förmiddagen har jag tagit itu med en hög halv-viktiga telefonsamtal och mejl av typen som har en tendens att klumpa ihop sig till en tråkig hög. Duktiga jag! Men det RETAR MIG att vårdcentralens hälsocentralens automatiska återuppringningsplanerare verkar leva i sin egen tidszon. Som vanligt ringde de inte upp förrän nästan en halvtimme efter utlovad tid. Märk väl att jag inte skyller på sköterskorna. Det är den inspelade rösten som är ond alternativt verklighetsfrånvänd. Eller möjligtvis den som skapat bokningsmjukvaran.

Aaaaaaaaaanyway. Eftersom jag varit så duktig ska jag belöna mig med att diska efter gårdagens middag, samt städa bort madrassen efter övernattningsgästen.

Kan inte terminen börja någon gång så att jag kan sluta hemmafrua?

Jodå, nu är jag gift. Fru. Maka. Hustru. Huskors. Regering. The old ball and chain. C'est moi! Det känns riktigt bra. Jag älskar ringen - klassisk, enkel och diskret. Mest älskar jag vår nya grej; att säga "Synchronize wedding bands!" och trycka ringarna mot varandra och säga "KZSCH!". Då känns det extra mycket som att vi hör ihop. FOR EVEEEEEER! (spökröst)