textuelle

Jag är beredningsgruppens förstaval! De vill att jag ska få tjänsten! Den 15:e har fakultetsledningen möte och då ska de besluta om jag ska få dispens - jag är behörig enligt gamla systemet men inte enligt Bolognaprocess-jävel. Men studierektorn sa att hon var till 80% säker på att de kommer att ge dispens. Det är alltså inte i den så kallade påsen riktigt än, men så sjukt nära.

Nu ska jag dra mig tillbaka med huvudvärk. År av spänning har just släppt. Jag kommer inte att svara i telefon ikväll, med andra ord.

Det finns inga ord för att beskriva hur glad jag är.

Glad första advent, alla läsare! Jag hoppas dagen varit full av julmust, tända ljus och lussekatter.

Men fan. Jag missade min egen bloggs födelsedag. Så, alla ni vars födelsedagar jag glömt bort (inkluderat min egen man!) - ni är i gott sällskap. Ha ha.

Tea sjöng en egenhändigt komponerad visa för mig. Den gick såhär:

Jag heter Bure!
Jag är en pojke som heter Bure
Jag lånar en flicka på pappas jobb
Öppna grinden!
Öppna din gardin och släpp in meeeeej!

Framförandet präglades av pampig musikalkänsla, med superdramatisk koreografi som lök på laxen.

Vi har fått låna en bil i helgen. Om en stund kommer maken och hämtar mig - vi ska åka till ICA Maxi och månadshandla, bara han och jag! Lyxigt värre. Jag älskar att storhandla, särskilt när jag slipper stressa. Att skriva en lista och sedan i lugn och ro fylla vagnen med konserver, frysvaror, grönsaker och kött i storpack - det är trösterikt på något sätt. Den moderna jägar-/samlarmänniskan säkrar familjens överlevnad, till tonerna av shoppingmusik.

Jag vet att jag just nu är fullständigt värdelös på att höra av mig och umgås med folk. Förlåt. Det är inte för att jag inte gillar mina vänner, för det gör jag verkligen. Det är ansökningsångesten som ligger bakom. Har inte velat älta samma gamla tirader i bloggen den här gången, men det är jobbigt just nu. Jag har svårt att sova och sjuka humörsvängningar (fråga Idha, hon fick mest opåkallad skit freaking ever). Det ser ut som att jag får besked mot slutet av nästa vecka. Bara jag slipper den här jävla väntan kanske jag kan bli människa igen. Jag orkar inte längre hoppas på att jag får tjänsten, det enda jag vill är att slippa må så här mycket längre till.

Nu är barnet vaccinerat. Jag fick inget, pga dålig tillgång tror jag.

...skulle jag gärna bo här.

Ska strax hämta lillgrisen på förskolan för ett besök på hälsocentralen. Förhoppningsvis kan vi båda vaccineras idag, men enligt uppgift är vaccinet på upphällningen här. Jag håller tummarna och återkommer med rapport.

Amaltea: Mamma, dromedaren..?
Jag: Mmmm?
Amaltea: Vad heter det på ryggen?
Jag: Dromedaren har en puckel på ryggen.
Amaltea: Jaaa...

[Dottern tänker så det knakar]

Amaltea: Man slår den, mamma. Med klubborna!
Jag: Nä, man får inte slå dromedaren. Då blir den ledsen.
Amaltea: Jo! Man slår den lilla svarta med klubborna.
Jag: Va?
Amaltea: Man slår den lilla svarta med klubborna!
Jag (slagen av plötslig insikt): Nej, det är en puck man slår på. När man spelar hockey. Det är inte en sån som dromedaren har. Den har en puckel.
Amaltea (synbart lättad): Jaha!

En enda riktigt vettig sak har jag fått gjort idag, trots allt. Jag har tapetserat ovansidan av en ful vägghylla. Nu är den fin och jag är glad. Och eventuellt lite självgod eftersom jag hädanefter vill bli titulerad the Queen of Interior Decorating (QID). Snart på en tevekanal nära dig: Inredningsprogrammet Just QIDding!

Jag kanske är galen, men mina ordvitsar kan ingen ta ifrån mig. Mwahahaha!

Det är förjävla jävligt att bråka med någon man älskar. Jag får ont i magen, blir gråtfärdig, illamående och darrig i händerna. Det som är bra med att bråka med någon man älskar och som man vet trots allt älskar en tillbaka, det är att försoningen aldrig egentligen är längre bort än ett uppriktigt förlåt.

I kväll kommer jag att somna lugnt, med min älskesyster i tankarna.

Lillebror och jag skrattar ofta och gärna åt samma saker. Den här bilden är något som roar oss båda ofantligt!

Är det någon som vet hur man kopplar ihop två datorer till ett nätverk? Jag vill föra över alla viktiga filer från gamla datorn till den nya (bl.a. en miljard bilder), men jag begriper inte hur jag ska ordna ihopkopplingen. Att meckla med ett jädra usb-minne känns som att be om att få livet uppätet.

Bloggpaus pga sjukdom. Det kan vara svinet, det kan vara svår förkylning - resultatet är detsamma.

Uuuuh. Har haft svår huvudvärk idag, av typen jag annars bara brukar få dagen efter en stor deadline. Jag vet inte om den tekniskt sett räknas som migrän, allt jag vet är att när den kommer vill jag dö. Eller kräkas.

Nu har den nästan helt försvunnit, bara en svag skugga kan anas på höger sida av huvudet. Jag är helt slut. Man blir så trött av smärta.

Det otäckaste barnprogrammet för tillfället är utan tvekan "Djursjukhuset" på Barnkanalen. Programmet handlar föga förvånande om ett djursjukhus och i varje program får man följa behandlingen av ett par olika patienter, varvat med informativa inslag om olika djurarter. "Det låter väl bra?" tänker du naivt. "Public service för barn at its finest, typ."

Fel fel fel!

Till att börja med är det är Klara från fantastiska "Mia&Klara" som är programledare. Från ett vuxenperspektiv är det inte ett helt klockrent val. Klara har en röst man känner igen, ett ganska särpräglat sätt att tala och en tydlig dialekt, och har man sett "Mia&Klara" är man van vid att koppla den rösten till roliga men helt sjuka saker. Jag har därför otroligt svårt att lita på Klara när hon berättar om de sjuka djuren, jag väntar ständigt på att hon ska göra något bisarrt i stil med att porr-ragga på veterinären, fråga om katter kan få flatlöss eller dra i sig en sexa whisky.

"Men du är inte målgruppen, så vad spelar det för roll?" gnäller du, med viss rätt. Med problemen stannar inte där. Av någon anledning är "Djursjukhuset" ett frosseri i lidande och död. Idag avlivades en svårt plågad get och en katt fick ett ben amputerat, vilket man underströk med en evighetslång närbild av det amputerade benet på en bricka. I kid you not. Avskurna djurlemmar kombinerat med Klaras berättarröst = bisarrt och oroande barnprogram.

Det har varit en vilsam och väldigt skön helg. Vi har lagat oförskämt god (och billig) mat, bakat brownies, tittat på film och kramats i soffan. Den vita hatthyllan som jag fyndade på loppis för en tjuga blev uppskruvad och återvinningen forslades till stationen vid ICA. Jag och Tea har badat skumbad som doftade av kanel och pomerans (tack Sara!), och jag lärde henne hur man gör motorbåtsljud på vattenytan. Pussel lades, togs isär och lades igen, böcker lästes och hela familjen har målat tusen teckningar med kritor och tuschpennor. Utanför fönstret har det snöat och slaskat omvartannat, men vi tände levande ljus i vardagsrummet och mumsade popcorn medan november velade mellan höst och vinter.

Amalteas mest älskade sak är en stoppad hare i randig bomull, från Muji. Den har inget namn, men är absolut en hare - INTE en kanin. Detta är viktigt. Jag köpte haren till Tea medan hon låg i magen men det tog ett tag för henne att upptäcka att den är hennes själsfrände. I drygt ett år har den varit hennes ständiga följeslagare. Den hänger med överallt och får inte glömmas. Då blir det gråt och tandagnisslan.

De senaste veckorna har jag noterat att haren börjat lukta lite... funky. Inte så konstigt med tanke på det dagliga slitaget. Idag tog jag så tjuren vid hornen och gjorde i ordning ett skumbad till haren i handfatet, med varmt vatten, rosentvål och grönsåpa. Sedan fick den ligga och dra som en annan tepåse tills vattnet blev alldeles grått. Proceduren upprepades följt av grundlig ursköljning. Sedan fick den genomvåta stackaren torka på låg värme i ugnen i ett par timmar.

Nu är vår vän ren igen och luktar gott av såpa och rosor. Och tack och lov satt inte känslorna i lukten - barn och hare är lika lyckliga tillsammans som innan badet.

Ni är ett par stycken som följer min blogg, fler än jag väntade mig när jag började blogga. Men jag undrar hur många av er som också läser mellan raderna. Det är där allt det roliga händer.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken från mina år på universitetet ägde rum under a-kursen i litteraturvetenskap. Idha och jag hamnade i samma grupp och tillsammans skapade vi en redovisning som gick till den interna humorhistorien.

Jag kommer inte ihåg vem av oss som kläckte den lysande idén att låta Oidipus och en traditionell grekisk kör sjunga en stump innan den mer seriösa delen av redovisningen, allt jag minns är att den här texten i princip skrev sig själv.

Oidipus i fablernas värld (antik remix)
Text: Idha och Tamara (och ev. Jennie om hon var i vår grupp).
Musik: Den här.

Kören: Hej Oidipus, hallå! Du saknar ögon två.
Har du dödat din far?
Oidipus: Jovisst, jag har dödat min far.
K: Du spände på din mor och i landsflykt du for.
O: Ja just! I landsflykt jag for.

O: Mitt liv är en studie i ödets makt,
som börjar med siare och slutar med slakt.
K: Vadå?
O: Låt se...
K: Vad menar du med det?

O: Jo. Här sitter jag nu blind och galen,
och sorgen trängs med samvetskvalen.
I ödets kvarn har jag blitt malen.
K: Ja, det är ju så det går!
Alla: I fablernas värld! I fablernas värld!

Jag skrattar fortfarande åt det här. I all sin surrealism är det fan i mig briljant! Om du inte tycker att det är roligt beror det förmodligen på att du saknar allmänbildning och/eller humor.

Aftonbladet rapporterar om kortvuxna Fehime som känner sig kränkt av att färdtjänstpersonalen inte längre ställer upp på att lyfta in henne i bilen. Facket har (med rätta) satt ned foten, det rör sig om skaderisk för personalen. Istället får Fehime använda sig av en pall när hon ska in och ut ur bilen. Det gillar hon inte.

Fehime väger 40 kilo. Det är rätt mycket att lyfta, särskilt eftersom det handlar om bängliga vridlyft. Färdtjänsthandläggaren har erbjudit henne transport med ramputrustad minibuss, men Fehime bara suckar: "I bussen når jag inte upp till fönstret och kan se vägen så då mår jag jättedåligt." Hon tycker att chaufförerna ska fortsätta lyfta henne, med motiveringen att "det har ju fungerat i 35 år".

Jaha ja. Det fungerade förmodligen utmärkt när Fehime var yngre och vägde pyttiga 24 kilo. Att situationen för personalen nu har ändrats betydligt verkar inte vara något som bekymrar Fehime.

Jag har ett tips: Prova åksjuketabletter och sluta gnälla. Gud så trött jag blir på fullblodsegoister. Och på artiklar utan nyhetsvärde.

Det snöar paljetter!

Är det inte märkligt hur man minns genom kroppen? Träningsvärk påminner om gårdagens ansträngningar, en örfil kan bränna långt efter att rodnaden lagt sig. Invanda rörelser väcker invanda känslor och vissa sorters smekningar lämnar osynliga penseldrag i dagar.

Jag vrider mina händer och minns. Jag nyper mig i armen och minns. Jag lägger tummen mot underläppen och minns.  Jag drar med fingret över huden och läser min historia. Blindskrift. Spårsnö. Låt denna vinter vara för evigt.

Frusterande nog fick jag lämna universitetet tomhänt igår. Ingen av texterna jag behövde fanns tillgänglig - en artikel tycks bortsprungen och boken vi ska läsa är försenad. Vad göra? Improvisera, as per usual.

Men trots hosta var det skönt att lämna lägenheten ett par timmar. Det behövde jag. Jag passade på att ta en promenad också, vilket var upplivande trots kylan.



Den har satt sig på hjärnan, i samklang med annat.

Idag trotsar jag hostan för att jaga text på UB.

Det var länge sedan jag såg fram emot en film så här mycket!

Hostan och huvudvärken vill inte ge med sig. Jag är dimmig i huvudet och trött nästan hela tiden. Kunde jag gå i ide resten av veckan skulle jag banne mig göra det. Direkt efter Grey's Anatomy ikväll.

Driven av längtan till julen bakade jag igår "Decemberbröd", och jisses jösses så gott det blev. Gräddningstiden är lång, men själva arbetsinsatsen för bagaren är föredömligt liten.

Decemberbröd

1 liter filmjölk
1 1/2 tsk bikarbonat
2 dl mörk sirap/baksirap
1 tsk salt

7 dl vetemjöl
3 dl grahamsmjöl
2 dl rågmjöl

3 dl solrosfrön
1 dl linfrön
1 dl russin
1 dl torkade aprikoser (klippta i småbitar)
1 dl hela hasselnötter

Ugn: 200 grader

Rör ihop fil, bikarbonat, sirap och salt. Tillsätt mjöl, frön, frukt och nötter.
Blanda väl, men försiktigt.

Smörj en form på 2 liter och häll i smeten.

Grädda långt ned i ugnen i ca. 1 timme. Sänk sedan värmen till 175 och grädda ytterligare ca. 35 minuter. Täck med aluminiumfolie om det behövs. Använd gärna provsticka för att kontrollera när brödet är torrt.

Låt brödet vila 5 timmar i formen.

Avnjut!

I natt drömde jag att jag inte fick tjänsten. Jag blev rankad tvåa. Näst bäst, vilket ironiskt nog också är näst sist eftersom vi bara är tre sökanden. Vaknade kallsvettig strax efter tre på morgonen. Gode Gud, låt beskedet komma snart, jag står inte ut.

Tråkiga saker:
Att den fina snön slaskade bort på bara några dagar.
Att jag har fått en ond blåsa på handen.
Att vänta på besked om tjänsten (jag går under!).
Att min och dotterns hosta vägrar ge med sig.
Att vi kanske inte kommer att ha råd att köpa några julklappar förutom till Tea och något litet till Nässlan.

Roliga saker:
Snart är det december.
Jag får snart träffa stora lillasyster igen.
Teas senaste arga utrop är "kropp-affär!".

Hade planerat att blogga igår: om den fantastiska fisksoppan vi fick hemma hos paret Wolving i lördags; om deras ljuvliga hus; om trevliga medgäster; om vackra katter och charmiga hundar; om hur snö på träden får världen att se magisk ut; om chokladmousse och lego och min mans förmåga att råka avslöja detaljer om mitt sexuella liv innan vi blev tillsammans.

Av detta blev intet. För när jag höll på med bak och matlagning samtidigt brände jag hela utsidan av högerhanden och tillbringade större delen av eftermiddagen och kvällen med att ha handen i iskallt vatten. Då är det svårt att blogga.

Jag har nyss vaknat, av mig själv. Det har snöat hela natten och världen utanför fönstret känns ny i all sin vackra vithet, för första gången på många månader. Mannen och barnet sover fortfarande. Jag väntar på att teet ska dra färdigt. Detta är en magisk stund.

Åh jisses! Tänk om jag får rest? Jag skrev mer för att bli färdig än för att det skulle bli bra, det måste jag erkänna. Ajdå.

Nåja, den dagen den sorgen. Nu: BAD!

Hemtentan färdig och ivägskickad! Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns. Trots att föreläsningarna och seminarierna varit fantastiskt roliga har jag verkligen fått kämpa för att få ihop svaren på frågeställningarna. Till viss del naturligtvis på grund av språket. Jag ställer väldigt höga krav på mig själv när jag skriver för att prestera, och jag blir frusterad när engelskan hindrar mig från att skriva så stringent och spänstigt som jag vill. Även om jag har läst engelska i en herrans massa år med goda resultat går det inte att jämföra med den naturliga känsla som infinner sig när jag skriver på svenska, åtminstone inte när det gäller att producera akademisk text på högre nivå.

Jag ska återkomma till engelska inom akademin vid ett senare tillfälle - jag har väldigt starka åsikter på den punkten - men tillsvidare tänker jag nöja mig med att njuta av att inte behöva träla med hemtentan. Jag tror att känslan avnjuts bäst i badet. Ciao.

Under de senaste dagarna har barnet sagt följande:

"Här är svart som i en graaav."
"Jag är alldeles knorvig av smuts."
"All mat är slut, så sorgligt!"
"Jag är en straffånge."

Sammantaget ger det en oroande bild av hennes tillvaro, n'est-ce pas?

Ingenting blir gjort idag. Luften gick liksom ur mig efter gårdagens arbetsinsats och halsen var som taggtråd när jag vaknade. Inte blir det bättre av att jag är så rackarns trött heller. Dottern kom till vår säng inatt, hostig och uppvarvad. Att dela säng med en halvvaken två-åring är som att råka ut för en snäll men fyllekåt kille på en fest - det är ett evigt fumlande och klappande och klämmande. Det ska strykas på kinden och pussas på halsen och viskas lite i örat. Och det är stört omöjligt att ta sig därifrån.

Har pressat ur mig lite text. Måste ta en paus och vila en stund tror jag.

Ikväll är det Grey's Anatomy. Hurra! Få saker är så härliga som att titta på ett avsnitt av favoritserien efter en dags duktigt skrivande.

Två tredjedelar av hemtentan klar.

Jag måste bara få berätta om den bisarra dröm jag hade i natt. Jag drömmer ofta konstigheter, men det här kan vara något slags rekord.

Drömmen i korthet:
Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen och fått igenom en ny lag. Den gick ut på att svenska kvinnor uppmuntrades ligga med nyanlända invandrarmän och när männen var precis på väg att komma skulle kvinnorna snabbt som attan stoppa samlaget och vråla: "Åk tillbaka till ditt hemland!" Chocken skulle få dem att känna sig ovälkommna ovälkomna och invandringen skulle minska.

Jag behöver hjälp.

Ha! Halva hemtentan är skriven. Det blir inte briljant, men det blir gjort och det är det viktigaste i nuläget. Halsen känns bättre också. Härligt.

Saker jag har gjort idag:
Haft svår huvudvärk
Sovit två timmar på eftermiddagen
Motat Olle i grind tankar på ansökningen, delvis med framgång
Ätit havregrynsgröt
Dammsugit hela lägenheten
Druckit en massa te med honung
Haft svårt att svälja
Sorterat tvätthögen från helvetet

Saker jag hade planerat att göra idag:
Skriva hemtenta
Söka jobb
Baka äppelkaka
Klä på mig ordentligt
Tvätta
Gå på föreläsning


Jag hatar hatar att vara sjuk.

När dottern lägger huvudet på sned och frågar om hon kan få "lite rufsin, snälla mamma" smälter jag ofelbart.

Jag mår inte bra idag. Hemtentan lider. Trots ansträngningar är det svårt att låta bli att tänka på antagningsprocessen. Det är en rätt kass dag. Blä.

Peter: Jag har satt upp affischer för Greyscale och piratspelning över hela universitetet idag. De blev skitsnygga!
Jag: Det måste vara härligt att ständigt umgås med folk som bara gör coola grejer precis hela tiden.
Peter: Tja, jag gjorde affischerna själv. Vem kan misslyckas i det sällskapet?

Morgonens svårmod mildrades något när de övriga beredningsgruppsmedlemmarnas identiteter avslöjades för mig. Allt är inte förlorat trots allt.

I övrigt kan jag meddela att det inkommit endast tre [sic!] ansökningar till tjänsten, inklusive min. Jag kan inte bestämma mig för om det är goda nyheter eller inte.

Det är samma person som håller i beredningsgruppen som förra gången.
Nu lägger jag mig under en sten.

Vi har varit på familje-retreat i Tavelsjö hela helgen. Inte för att ta igen oss, o nej. Vi har jobbat, både jag och Simon, med att ta hand om barngrupper, duka, servera mat, städa och vara allmänt behjälpliga. Men det var väldigt trevligt!

Fast oj vad skönt det är att vara hemma igen. Nu väntar hemtenta.