Att flytta var att dö en smula. Nu är jag uppstånden!
Vi har som sagt flyttat, till centrala Sävar. Vi bor precis vid ICA nu. Mitt i smeten, som man säger. Big city life. Joråsåatt.
Det var med blandade känslor jag samtyckte till flytten. Visst, huset vi hyrde var för litet. Visst, det var en opraktisk planlösning. Visst, det var jobbigt med snöskottning och gräsklippning, myggorna frodades på baksidan, det var svårstädat och alla vitvaror var från 1949, typ. Men jag älskade det där jädra huset ändå. För att det hade karaktär. I de flesta fönsterna (som alla var spröjsade) satt gammalt glas som gjorde att det blev långsamt rullande vågmönster på väggarna när solen lyste, som norrsken av guld och grått. Det fanns inbyggda skåp, breda lister och vackra spegeldörrar. Det var ett levande hus, så långt bort från Bostadens (må-ni-brinna-i-evighet) skokartongslägenheter man kan komma för under 5000 i månaden.
Jag kämpade och trixade för att vi skulle kunna flytta dit utan en massa dubbla hyror, och med hjälp av turen/försynen och snälla föräldrar lyckades jag lösa det till slut. Vi flyttade in i mars förra året och inte en dag gick utan att jag kände glädje och tacksamhet över att få bo så vackert (om än mer än en smula opraktiskt).
Så kom Simon hem en dag och sa att en av lägenheterna ovanpå gamla Pingstkyrkan skulle bli ledig och att han genast meddelat att vi var intresserade av den. Vi stod först i den kö som snabbt bildades. Jag förstod genast att vi skulle flytta, det var det enda rimliga att göra. Men det var med stort vemod jag skrev under hyreskontraktet.
Nu sitter jag här i en lägenhet igen och det känns faktiskt väldigt bra trots allt. Nej, det är inte en bostad med lika mycket personlighet, men den är långt ifrån själlös. Själva huset är från första delen av 1900-talet, tack och lov, och även om plastmattor och fula garderober gjort intrång här så finns ändå en del av känslan kvar. Vi har gjort det fint omkring oss här också. Dessutom trodde jag inte att allt det praktiska med lägenheten skulle göra mig så glad som det faktiskt har gjort. Det egna sovrummet! Den logiska planlösningen! Badkaret! Diskmaskinen! (Jag skulle kunna sjunga diskmaskinens lov dygnet runt. Den är mitt livs stora kärlek. Förlåt Simon.)
Kommer jag att sakna huset? Nja. Det var rätt beslut att flytta dit och det var rätt beslut att flytta därifrån. Hade vi ägt det hade det varit en helt annan sak - vi hade kunnat bygga ut det eller kanske inreda vinden och förändrat planlösningen så att den blev mer funktionell. Men eftersom det är ett gårdshus lär det aldrig bli till salu. Kanske är det lika bra.
Tills vidare njuter jag av att bo både trevligt och praktiskt, och ser fram emot att alla tavlor kommer på plats.
Det var med blandade känslor jag samtyckte till flytten. Visst, huset vi hyrde var för litet. Visst, det var en opraktisk planlösning. Visst, det var jobbigt med snöskottning och gräsklippning, myggorna frodades på baksidan, det var svårstädat och alla vitvaror var från 1949, typ. Men jag älskade det där jädra huset ändå. För att det hade karaktär. I de flesta fönsterna (som alla var spröjsade) satt gammalt glas som gjorde att det blev långsamt rullande vågmönster på väggarna när solen lyste, som norrsken av guld och grått. Det fanns inbyggda skåp, breda lister och vackra spegeldörrar. Det var ett levande hus, så långt bort från Bostadens (må-ni-brinna-i-evighet) skokartongslägenheter man kan komma för under 5000 i månaden.
Jag kämpade och trixade för att vi skulle kunna flytta dit utan en massa dubbla hyror, och med hjälp av turen/försynen och snälla föräldrar lyckades jag lösa det till slut. Vi flyttade in i mars förra året och inte en dag gick utan att jag kände glädje och tacksamhet över att få bo så vackert (om än mer än en smula opraktiskt).
Så kom Simon hem en dag och sa att en av lägenheterna ovanpå gamla Pingstkyrkan skulle bli ledig och att han genast meddelat att vi var intresserade av den. Vi stod först i den kö som snabbt bildades. Jag förstod genast att vi skulle flytta, det var det enda rimliga att göra. Men det var med stort vemod jag skrev under hyreskontraktet.
Nu sitter jag här i en lägenhet igen och det känns faktiskt väldigt bra trots allt. Nej, det är inte en bostad med lika mycket personlighet, men den är långt ifrån själlös. Själva huset är från första delen av 1900-talet, tack och lov, och även om plastmattor och fula garderober gjort intrång här så finns ändå en del av känslan kvar. Vi har gjort det fint omkring oss här också. Dessutom trodde jag inte att allt det praktiska med lägenheten skulle göra mig så glad som det faktiskt har gjort. Det egna sovrummet! Den logiska planlösningen! Badkaret! Diskmaskinen! (Jag skulle kunna sjunga diskmaskinens lov dygnet runt. Den är mitt livs stora kärlek. Förlåt Simon.)
Kommer jag att sakna huset? Nja. Det var rätt beslut att flytta dit och det var rätt beslut att flytta därifrån. Hade vi ägt det hade det varit en helt annan sak - vi hade kunnat bygga ut det eller kanske inreda vinden och förändrat planlösningen så att den blev mer funktionell. Men eftersom det är ett gårdshus lär det aldrig bli till salu. Kanske är det lika bra.
Tills vidare njuter jag av att bo både trevligt och praktiskt, och ser fram emot att alla tavlor kommer på plats.
Kommentarer
Trackback
