textuelle

Åh vad det är skönt att sova när man egentligen inte borde. Jag somnade mitt i en av mina julklappsböcker (Shootin' the sh*t with Kevin Smith) och sov nästan två timmar efter middagen. Mmmmm! Och oroa dig inte för att jag inte kommer att kunna somna igen om en stund. Det kommer att gå mycket bra.

Idag hade jag möte med prefekten. Jag fick passerkort och nyckel - humanisthuset är mitt öppnade ostron nu, kan man säga - och fick se det kontor som ska bli mitt. Vi gick runt och hälsade på de som var där idag (doktorander och administratörer uteslutande) och hon presenterade mig som "vår nya doktorand". Alla hälsade med vänlig nyfikenhet, men jag fick hela tiden bita mig i tungan för att inte inflika "jo, jag hoppas ju på det, men vi får se hur det går, man ska inte ta ut för mycket i förskott".

Nä, jag har inte fattat det än. Har jag någon sorts utvecklingsstörning?



Inte bokens fel att jag somnade. Den är sanslöst rolig!

Förra vintern bodde vi i ett litet hyrt hus i närheten, och i kontraktet stod det att vi hade ansvar för snöskottning. Eftersom jag inte jobbade föll det sig naturligt (OBS! Ej "natuuuurligt"!) att jag skötte det mesta av skottandet. Jag skottade som en galning! Idha dubbade mig till skottar-iller och jag bar min titel med stolthet. Jag var bra på att röja snö eftersom jag är stark och envis - viktiga egenskaper för en skottar-iller.

I natt har det snöat minst 30 cm, kanske mer. Men nu bor vi i lägenhet och när som helst kommer det en traktor och skottar uppfarten och parkeringen. Min inre skottar-iller drar en lättnadens suck.

Fast jag ska ruska liv i henne i eftermiddag och röja upp på balkongen.

Vi har haft en helt underbar jul! Helt klart den bästa på många år. Julklappsskörden var en perfekt blandning mellan önskade saker och glada överraskningar, maten var suverän och stämningen särdeles kärleksfull och uppsluppen. Vi har spelat spel, dansat till japansk musik, pratat, skrattat, kramats och gått vinterpromenader med hunden.

Jag är så lycklig. Allt jag önskat har jag fått.

HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA!

Tack, finaste underbara vänner, för gratulationer i bloggen och via telefon och sms. Tack också för att ni stått ut med mig det här året, som i mycket präglats av väntan, ångest och förtvivlan.

Herre Gud, jag fick den. Jag har inte fattat det än, kan jag säga.

Prefekten har redan hunnit mejla för att hälsa mig välkommen och söka ett lämpligt datum för kontraktsskrivande och övrig inledande pappersexercis. Snart får jag min egen nyckel till mitt eget kontor! Om bara ett par veckor börjar jag som doktorand!

HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA!

Jag har fått dispens! Eget kontor nästa!

Om en knapp timme tar jag bussen in till stan för att träffa stora lillasyster för första gången på mer än ett år. Hon har varit i Japan och studerat japanska, men är hemma över jul och nyår. Hurra! Jag har längtat efter henne som en tokig. Visst, vi har pratat över msn minst en gång i veckan, men det är ju långt ifrån samma sak som att sitta i soffan och prata och kramas och hitta på knäppigheter.

Igår fick vi hem vår allra första batch av julpyssel från dagis. Stort!
Amaltea har gjort:

En tomte (med huvudet nedtryckt i kroppen och skägget på väg ned i skrevhöjd)
En ängel (som ser ut som ett jävligt otäckt spöke med blodig mun)
En ljuslykta (barnmatsburk målad i slimegrön glitterfärg)
En gran med påklistrade paljetter (bl.a. fyra giraffer och en delfin - what?)
En dörrkrans (av en rund knäckebrödskaka i litet format, målad med guldglitter och med torkade bönor fastlimmade i "groparna")

Alla sakerna är objektivt sett absolut skitfula. Jag har självklart hängt upp dem väl synliga i hela lägenheten och är så stolt att jag nästan blir gråtfärdig när jag tittar på dem. Jag älskar dagispyssel!

...och eftersom vi nu bor i lägenhet behöver jag inte skotta! Hurra hurra!

Igår var det -20 när jag hämtade posten. Jag mötte en granne på gården, en äldre man av utpräglat norrländsk karaktär. Hans kommentar till vädret?

- Myggfritt idag.

Har fått ett trevligt mejl från dekanus (som är SNÄLL, Idha!). Hon "ser positivt på det" och tror sig hinna ge besked innan jul. Ännu mer hurra!

Inget besked. Frågan har lämnats över till dekanus, som ska rådfråga universitetets jurist innan hon tar beslut. Jag förstår ingenting. Så sent som i våras gav fakultetsnämnden dispens till två sökanden och sedan dess har inga officiella beslut tagits gällande möjligheten till dispens.

Jag orkar inte prata om det här. Det är som det är. Fortfarande finns det en möjlighet att jag får besked innan jul, men jag försöker ställa in mig på ett julfirande i ovisshet.

Nähä. Inget besked idag. Fakultetsnämndens möte blev så långt att det drog över ordinarie arbetstid.

Jag orkar inte ens bli irriterad.

Idha kan tydligen läsa mina tankar även på avstånd. Jag har varit lite sugen på en lista eller utmaning som cirkulerar på nätet med jämna mellanrum, och som på beställning får jag en av henne. Många tack!

Tio sanningar om mig:

1) Jag var rabiat helnykterist fram till helgen före min 17-årsdag. Då drack jag vodka med Idha. Sen gick det som det gick.

2) Jag är inte ens hälften så bra på franska som folk tror att jag är (ja, det gäller även dig, Idha. Jag är ÄNNU SÄMRE!). Trots franskstudier med rätt bra betyg och jobb i Frankrike ligger mina kunskaper strax över nybörjarbokens hälsningsdialoger. Puh. Min hemska hemlighet är avslöjad. Farväl ångest!

3) Jag tycker att det är astråkigt att gå ut och dansa. Dans är tråkigt. Prata och dricka öl är roligt.

4) Jag har googlat i princip alla jag känner, särskilt dem jag inte gillar.

5) Mitt största guilty pleasure är Perez Hilton.

6) Jag äter inte inälvsmat eller mat som är gjord på blod.

7) Jag kan vifta på öronen.

8) De två vackraste saker jag vet är stjärnhimlen och min dotter.

9) Jag har aldrig haft någon könssjukdom, och det är jag av okänd och märklig anledning lite stolt över.

10) Jag trodde inte på tomten när jag var liten. Påskharen trodde jag däremot benhårt på, åtminstone så länge som en bit in på lågstadiet.


Jag utmanar:
Ewelina
Beklingen
Sara
Alla andra som känner sig peppade

Mitt finaste Luciaminne är från gymnasiet. Ett år drog vi ihop nästan hela klassen och lussade hemma hos våra favoritlärare. Det var från början tänkt lite som "en kul grej", men det blev något helt annat i slutänden. Att se de erfarna lärarrävarna med tårar i ögonen, att plötsligt förstå att det här gick rakt in i hjärtat på dem, det var stort.

Det är massor av dagar kvar tills jag får ett slutgiltigt besked. Så fort jag vaknar längtar jag tills jag får gå och lägga mig igen, bara för att dagarna ska gå.

The end.

"Jag kan ju inte bolla med träna!" klagade han som inte fick vara med i fotbollslaget.

"Jag förenar gärna lytta med löje", sa hon som storskrattade utanför hjälpmedelscentralen.

"Nu rinner det ur snutarna!" fnissade han som lagt laxermedel i polisens kaffe.

"Ingen hämnd, ingen dömd", sa hon som förstod nödvärnslagen.

"Din tilja är min lagg", sa han som bröt upp grannens golv för att åka Vasaloppet.

Idag har jag varit inne i stan för att bland annat köpa julklapp till Vanessa, min snart sex år gamla lillasyster. Hon har redan jättemånga saker (och ett ganska litet rum), så det kändes onödigt att köpa en leksak i traditionell mening. Men lillasyster älskar att pyssla! Hon gillar att klippa och klistra, bygga och uppfinna, måla och dekorera.

Min smarta plan var därför att plocka ihop en pyssellåda, full med klistermärken, flirtkulor, piprensare, fina papperssorter och lite annat smått och gott. Jag trodde nämligen att leksaksaffärer säljer sånt. Det gör de inte. Tydligen pysslar inte barn längre, i alla fall inte om man får tro affärerna i Umeå centrum. Kritor finns, liksom tuschpennor, vattenfärger och vitt papper (med eller utan bilder att färglägga). Men att göra något mer... tredimensionellt, det intresserar uppenbarligen inte barn. Enda undantaget är "maskiner" för trehundra jävla spänn med vilka man kan tillverka sina egna suddgummin. Verkar asroligt, verkligen. Och så billigt! Varje färdigt sudd lär väl kosta minst en tjuga.

Men det finns ett ställe där man fortfarande kan köpa flirtkulor. På Konstnärsshopen! Låt dig inte luras av namnet. Konstnärsshopen är inte till för konstnärer. Den är till för de kvinnor som dövar den ekande tomheten i sina liv med scrap-booking, eller åtminstone genom att lägga tusentals kronor på scrap-bookingmateriel. Scrap-booking är inte konst. Det är den uttråkade och oknullade kvinnans sätt att låtsas vara kreativ, istället för att lägga tid (och tusen och åter tusen kronor) på att förbättra en tillvaro som för länge sedan förlorat sin spänning.

På Konstnärsshopen kostar tio flirtkulor 25 kronor. Jag köpte två påsar, i olika storlekar. Nu känner jag mig smutsig.

Mmmm, jag njuter av adventstiden. Visst, det vore mysigare om snön fick ligga kvar, men inte ens slaskandet kan fördriva min julstämning. Igår gick vi på julmarknaden på Gammlia. Årets julsenap är inhandlad, liksom örtkryddor. Jag klappade längtansfullt på skickligt beredda lammskinn, men de billigaste kostade 1200 så det får förbli en vacker dröm ett tag till.

Jag och dottern har bakat pepparnötter och äppelskålen är fylld av gammeldags polkagrisar som vi köpte i Gränna i somras. På kvällarna tittar vi på julkalendern (som Amaltea tycker är jättebra, men läskig, så hon får sitta i knät när vi tittar), tänder ljus och knäcker nötter med den fina semiantika nötknäpparen jag fyndade för en femma förra året. I klädkammaren ligger julklapparna gömda. Att vara vuxen i juletid är också fint. Jag stryker över nosen på käpphästen Tea ska få och jag längtar efter att få se glädjen i hennes ansikte när hon öppnar paketet.

Åh! Det är otroligt! För drygt ett år sedan förälskade jag mig i en gustaviansk soffa i en av Umeå-regionens antikaffärer. Jag har inte haft råd med den på långa vägar, men klappat på den varje gång jag varit förbi affären där den bor. Idag var jag där igen, för första gången på många månader, och jag var helt inställd på att soffan skulle vara såld. Men den är kvar! Och lika fin som första gången jag såg den.

Får jag tjänsten ska jag köpa den!



Den ser nästan ut så här. Men finare!

Det är svårt att låta bli att planera för framtiden. Det absolut troligaste är att jag får tjänsten, men helt säker kan man inte vara. Jag för en mycket ojämn kamp mot optimismen, och jag blir snart knäpp! Bubbliga lyckotankar sipprar hela tiden in under min fördämning av hard core-realism, hur mycket jag än försöker täppa igen springorna med domedagsscenarion.

Jag kommer ständigt på mig själv med att tänka på hur jag vill inreda mitt kontor, på alla seminödvändiga saker jag vill köpa (bäddmadrass, köksstolar, katt), på hur härligt det kommer att kännas att kunna spara igen. Jag tänker på hur spännande det kommer att bli att börja jobba på riktigt, att planera avhandlingsarbete och streta med doktorandkurser, gå på seminarier, lägga fram egen text och förhoppningsvis få undervisa lite själv. Jag tänker på betald semester, växande pensionskonton och att kunna ta körkort och köpa en schysst bil. Och så blir jag förbannad på mig själv.

För det slutgiltiga besultet är inte taget än. Inte förrän studierektorn ringer och ber mig komma till universitetet för att skriva på anställningskontraktet kan jag egentligen dansa Den Stora Glädjedansen (DSG). Så jag gör mitt bästa för att bekämpa lyckobubblet - jag distraherar mig med julstök och försöker nöja mig med tillfredsställelsen i att vara förstahandsvalet. Men hur länge kan man suga på samma karamell innan den upplöses och försvinner?

*sug sug sug*

Mitt förra blogginlägg var inte menat som en pik mot någon.

Såväl mah dahlin' professor som studierektorn verkar näst intill hundraprocentigt övetygade om att fakultetsnämnden kommer att ge mig dispens den 15:e. Själv vågar jag inte känna mig säker ännu, men det är väldigt skönt att höra erfarna akademi-rävar säga att det kommer att gå bra. Särskilt eftersom jag känner båda så pass väl att jag vet att de inte tillhör den typ av människor som är osakligt positiva för att de tror att det är snällt.

Om någon undrar hur ont man får i huvudet när ett kvartal av oro släpper kan jag avslöja att det gör jättejätteont. Tradolan (som annars dödar all smärta) hjälpte inte alls, och jag hade så ont att jag fick nedsatt hörsel på ena örat. Sanslöst.

Men vet ni? Jag var vansinnigt glad igår ändå.

Jag existerar fortfarande i något slags overklighetstillstånd. Under totalt en fjärdedel av det här året har jag levt i väntan på besked om doktorandtillsättning. Det har varit ett kvartal av uppskruvade nerver, maniskt kontrollerande av brevlådan, sömnsvårigheter och oro. Nu är jag helt plötsligt den som förordats till en doktorandtjänst. Jag har inte smält det, kan jag säga.

Det här med fakultetsnämnden och dispensen:
Jag har läst beredningsgruppens utlåtande, och ingen av oss som sökte var behörig enligt Bologna-jävel. Att fakultetsnämnden skulle välja den som placerats som tvåa är nog inte överhuvudtaget ett alternativ. (Jag tänker inte "hänga ut" de andra sökanden genom att citera utlåtandet, men så mycket kan jag säga att jag har svårt att tänka mig att fakultetsnämnden skulle gå emot det och välja tvåan.) Alltså, antingen får jag tjänsten eller så blir det en ny utlysning.
Jag vet att diskussioner förts tidigare om hur länge universitetet ska/bör/får ge dispens från de nya behörighetskraven, men jag tycker att det vore orimligt av fakultetsnämnen att stänga den dörren nu, när en hel antagningsprocess är genomförd, instutionerna har gett tummen upp och det dessutom inte finns någon kandidat som är formellt behörig att anställa istället för mig.

Nej, jag tar inte ut segern i förskott. Det kan fortfarande rent teoretiskt gå åt skogen. Men jag hoppas hoppas hoppas att jag om två veckor får åka in till universitetet och skriva på ett anställningskontrakt. Bättre julklapp kan jag inte få.