textuelle

4 av mina favoritprogram på TV
House
Grey's Anatomy
Hell's Kitchen
Vänner

4 saker jag gjorde igår
Hostade
Snöt mig
Led
Drack apelsinjuice

4 saker som jag ser fram emot
Julafton
Bröllopet
Att det kommer en doktorandtjänst jag kan söka
Bli helt frisk

4 av mina favoritrestauranger
Restaurang Möllan
Abyssinia
Anette's Diner
Gandhi

4 saker på min önskelista
En doktorandtjänst
Ett frisörbesök
Fler barn
Ett hus

Gud så sjuk jag var igår. Sjuk - sjukare - jag! Nästan 40 graders feber hela dagen, dödshosta och slemsnor. Tuss var också febrig, och vi låg mest i sängen och led. Men idag känns det bättre. Tea verkar helt feberfri och jag är bara lite svagare än vanligt. Simon trodde att vi skulle vara tvungna att ställa in Smålandsresan, men jag var aldrig orolig. Det krävs mer än en förkylning för att stoppa ett bröllop!

Jag har fått Simons vidriga förkylning! Det var väl bara en tidsfråga egentligen, men jag närde ändå en naiv förhoppning om att sjukdomen skulle skona mig. No such luck. I natt hade jag 39 graders feber och mådde tjyvtjockt, minst sagt. (Tjyvtjockt är det nya inneordet, det och dåndimp.)

Idag känner jag mig lite bättre, men är tråkigt nog ur stånd att åka in till stan och träffa vänner. Inte heller vill jag riskera att smitta någon annan. Simon är på jobbet för första gången den här veckan, men ska bara jobba halvdag. Med lite tur kommer han hem med något jag åtminstone kan överväga att äta.

Vårt vanliga tisdagsnöje "House" är slut för säsongen, tyvärr, så jag kollade nyss vad teven har att erbjuda för substitut ikväll. Inte var det mycket att hänga i julgranen. Två av mina hatfilmer visas: Titanic och Bodyguard! Och kanal 6 frestar med denna godbit:

DOOM
Brittisk science fiction från 2005. Något har gått väldigt fel på en forskarstation på Mars. All kommunikation har brutits, forskningen har upphört och stationen har satts i karantän. Forskarna har öppnat dörren mot det okända, och helvetet har brutit lös. Ingen går säker när en armé av mardrömslika varelser intar stationen och dödar de få människor som finns kvar. Dr Samantha Grimm kallar in en elitstyrka ledd av sin egen bror, John Grimm, och en man vid namn Sage. Under tiden som elitstyrkan försöker eliminera fienden ställer sig Samantha Grimm frågan: vad var det som hände? I rollerna: Dwayne Johnson, Karl Urban, Rosamund Pike, Ben Daniels, Razaaq Adoti. Regi: Andrzej Bartkowiak.

Dr Samantha Grimm är antingen feg eller dålig på att prioritera. Om stationen kryllar av "mardrömslika varelser" är det väl bättre att först "ta hand om" dem än att sätta sig på rumpan och fundera på saken? I synnerhet om man, som Dr Samantha Grimm, dragit in sin brorsa i eländet. Just saying.

Simon har varit sjuk hela helgen - feber, snor och helveteshosta. Det värsta verkar vara över nu, men har är långt ifrån frisk. Sedan i fredags har han vinglat runt här hemma med rödkantade ögon och tjocktröja, och spridit snytpapper omkring sig som konfetti. Det är synd om honom, det är det verkligen.

En liten ljusglimt har dock förgyllt tillvaron: Roliga feberdrömmar! Natten till måndag väcktes jag av en uppspelt och febrig Simon som ville berätta om när han ställde upp som presidentkandidat i U.S.A.:

- Vi var tre stycken och vi stod på ett podium och besvarade frågor, och någon undrade vem vi helst ville ha sex med. Den förste killen svarade "Lucy Liu", den andre killen - som skakade skitmycket  - sa att han ville ligga med någon från New York.

- Vad sa du då?, mumlade jag, hyfsat säker på att han hade valt mig.

- Jag sa: "Just look at me! I'd do anyone I can get on top of!"

Tur för honom att han var sjuk.

Tussen har utvecklat en ny vana, och jag älskar den. I vår familj är det pappan som lämnar och mamman som hämtar på dagis, vilket innebär att mamman (jag) inte behöver kliva upp ur sängen riktigt lika tidigt som pappan. Det är ett tufft jobb, men jag gör det ändå.  De senaste dagarna har Amaltea ålat sig upp i sängen hos mig efter omklädning och tandborstning, och så ligger vi under täcket och gosar medan Simon gör sig i ordning. Det finns ingenting mysigare än en knubbig ettåring som pressar sin lilla näsa mot ens halsgrop för att komma så nära som möjligt.

Jag är kanske den minst romantiskt lagda person jag känner, med undantag för min kära mor, kejsarinnan av reality checks. Gigantiska bröllopsarrangemang med specialmusik, duvor och egenskrivna löften intresserar mig ungefär lika mycket som att föda barn i en delfintank. När det stundande bröllopet planerats har därför "enkelt" varit ledordet. Enkel ring, enkel klänning, enkel meny, bara närmsta familjen osv.

Missförstå mig inte. Jag älskar Simon. Älskarälskarälskar. Han är den jag vill vara med, den jag väljer varje dag. Jag vill inte gifta mig med någon annan, ha barn med någon annan, leva tillsammans med någon annan. Han är den vackraste, varmaste, ömmaste och roligaste man jag känner. Men jag känner inte att jag behöver en massa dyra, planeringskrävande accessoarer för att göra vår bröllopsdag mer speciell - hur skulle den kunna bli mer speciell än den redan är?

Och ändå, mina vänner. Ändå... Trots min anti-romantiska attityd kunde jag inte låta bli att börja gråta när jag fick höra att kyrktornet drabbats av husmögel och att det därför råder ringförbud i klockorna tills vidare för att undvika att hela bygget rasar ihop. Klockljud finns (håll i er!) inspelat på KASSETTBAND, och vid lämpliga tillfällen trycker man alltså på PLAY! Jag skojar inte. Min gräns går vid bandspelare i kyrkan.

Som tur är har församlingen en kyrka till, så efter lite mickelmackel ser det ut som att vi får riktiga klockor på vårt bröllop. Vi får helt enkelt flytta hela vigseln femton kilometer. Lite surt, eftersom (de hemgjorda) inbjudningarna redan skickats ut. Simon har lovat att sätta sig med telefonlistan.

Ja, jag är mycket riktigt skitbra på att skotta. Nu är all tung jävla blötsnö bortskyfflad till högen vid åbranten. Snöhögen är ganska imponerande, måste jag säga. Det är med stolthet jag tittar på den från fönstret. "Detta har jag åstadkommit! Jag, och Simon (lite grann)."

Samma känsla får jag när jag tittar på Tea.

Jag borde verkligen börja skriva på min forskningsplan nu. Verkligen. Av allt att döma så kommer jag att få användning för den, om vi säger så. Men det är ack så svårt att ta sig samman innan det kommit ett slutgiltigt, officiellt besked. Min spion på fakulteten matar mig med positiv information och det smartaste vore helt klart att börja NU IDAG HELST IGÅR. Ändå kan jag inte helt överrösta den envetna lilla rösten som ständigt maler längst bak i huvudet:

"Men tänk om! Tänk om det har blivit något fel? Tänk om det inte kommer någon tjänst? Då kommer du sitta där med din färdiga forskningsplan och gråta! Tänk om det inte kommer någon tjänst bara för att du tog ut det i förskott och inte hade vett att ha is i magen!?"

Kanske inte helt logiskt, men väldigt effektivt när det gäller att krampa ihop skrivarförmågan.

Idag snöar det, igen. Hurra! Och fan i helvete, för nu måste jag skotta igen.

Vilken natt!

Jag är (som de flesta av er säkert vet) litteraturvetare och sysslar (som en del av er vet) med modern svensk självbiografisk realism. Det är ett spännande område såklart - jag valde det av en anledning - men omväxling förnöjer som bekant.

I natt läste jag ut Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. U n d e r b a r ! Läs den! Följ den unge Daniel genom 1950-talets Barcelona, där Francos diktatur präglar livet och inbördeskriget fortfarande pågår i form av personliga vendettor. Upptäck De bortglömda böckernas gravkammare, lös gåtan kring den försvunne författaren Julián Carax och låt dig uppslukas av en fullkomligt fantastisk berättelse, driven av kärlek, hämnd och ödets nycker.

Strax efter halv två lade jag ifrån mig boken, men jag var så uppfylld av det jag läst att jag inte kunde somna på säkert en timme. Om du tyckte om Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren kan det här vara något för dig. Du kan få låna den av oss om du är för snål för att köpa den själv.