textuelle

...och första ljuset är faktiskt tänt.

Igår, när lilla julgrisen hade somnat, pyntade vi huset. Nejlikeapelsiner fick röda band och hängdes upp, nya julduken med 50-talstryck togs fram och girlander tillverkades. Adventsljusstaken står på bordet och stjärnan är upphängd i ett fönster. Fint.

I eftermiddag är det julmarknad här och efteråt får vi fikagäster. Jag är alldeles varm ända in i själen.

Igår var det min tur att göra något eget. Skönt. Alltså, jag älskarälskar min lilla familj, men de är ju folk precis som alla andra. Jag vill inte vara med dem JÄMT. Så jag åkte in till universitetsbiblioteket och lyssnade på vännen Bek som spelade egna visor för en liten men entusiastisk publik.

Han är bra, Beklingen. Ohjälpligt blir man indragen i melankolins bitterljuvlighet, och det är så vackert fast det gör ont. Man måste tacka honom efteråt trots att han väcker minnen man trodde låg tryggt nedpackade långt ned och kanske aldrig ville ta fram igen. Lite som när Elisabeth hittar hemska knutar i ryggen och man gråter nästan när hon trycker till för det ilar i hela kroppen men när hon är färdig känns det underbart.

Så lyssna på Anders om tillfälle ges. Och bli kompis med Elisabeth om du inte redan är det.

Åh mina stackars armar! Försökte nyss diska, men gårdagens snöskottning har resulterat i träningsvärken från helvetet. Stackars mig som inte... kan.. diska..? Hmmm.

Hela kroppen skakar av adrenalinöverskott och hjärtat slår som ett mushjärta - så fort att slagen inte går att skilja från varandra. "Surr surr" säger det i min bröstkorg. Jag låg och läste på sängen när det plötsligt från ingenstans från taket ramlade ned en SKITSTOR LÅNGBENT SPINDEL rakt ned i min öppna bok!

Min reaktion var den enda rätta: Jag smällde igen boken HÅRT och kastade ned den på golvet.

Nu får jag aldrig veta hur det slutar.

Det har ju, som sagt, snöat en hel del de senaste dagarna. Om man bor i hus så kommer det ingen liten vaktmästare i en pyttetraktor och skottar rent framför dörren. Det får man göra själv. (Undantaget: Rika människor som har en personlig vaktmästare.)

Igår efter shoppingturen turades vi om att skotta i ungefär en timme, men orken tog slut innan snön gjorde det. Dessutom var det mörkt. Och vi var hungriga. Så idag föll det på min lott att skotta färdigt. Tyvärr är det plusgrader idag, så snön har blivit uppskattningsvis dubbelt så tung. Tiddelipom!

Det tog en timme och mycket svett och många fula ord. Men nu är det gjort. För den här gången. Det har slutat snöa nu.

Igår var alla i min lilla familj lediga, så vi åkte in till stan för att köpa en massa välbehövliga saker som värmeljus, te och ett överdrag till soffan vi fått ärva av min mamma. Jag kunde inte heller motstå att köpa julsaker, fast vi inte ska fira jul ens i närheten av vårt hem. Men nu bor jag i ett hus och har en massa lite pengar som inte äts upp av hyra
och mat och då vill jag banne mig ha en dörrkrans! Och en gran från Muji.



Minst en gång om dagen hör jag någon expert prata om finanskrisen på radio, och det tycks råda konsensus om att det enda sättet att ta sig ur situationen är att hålla konsumtionen uppe. Så jag känner mig mindre skamfylld efter shopping än på länge. Jag gör det ju för Sverige!

I natt hade vi snöstorm. Vinden ven kring knutarna på vårt gamla hus och jag vet inte hur det gick till, men när vindbyarna träffade huset från rätt vinkel och med rätt styrka uppstod liksom en djup, vibrerande ton. Den ljöd i alla rum en kort stund. Kung Bores ankomstfanfar, hoppas jag. Jag avskyr den döda icke-årstid som infaller mellan höst och vinter, och som de sista åren snarare kunnat mätas i månader än i dagar. Jag vill ha snö hela december och januari. Mycket snö. Även om det innebär snöskottning - det tar jag så gärna, bara jag får snölyktor till advent och vita fält som gnistrar i solen.

Igår kväll värmde jag min vetekudde lite längre än de föreskrivna två minuterna och lade den i fotänden på sängen som ett vattenflaske-substitut att värma mina isfötter på. Jag och den blivande maken grävde ned oss under våra täcken och lyssnade på stormen tillsammans. Ibland behövs det inte mycket.

När jag vaknade i morse hade stormen bedarrat, men det snöar fortfarande.

Det är så ljuvligt med vinter. I natt har det fallit flera centimeter mjuk, luftig snö och världen var så vacker när jag vaknade. Snart ska jag ge mig ut i vinterlandskapet, trygg i de stickade strumpor jag fått av min farmor.

Är det därför man bryr sig om att lära sig vad det där RSS är? För att man ska slippa känna sig som en stalker?

Har nu klickat runt och bekantat mig med det smörgåsbord av funktioner som bjuds mig nu när jag har en blogg. (Nåja.) Lite läskigt är det att upptäcka att man kan se statistik över besökare, både mängden sidvisningar och antalet unika besökare. Det där med "unika besökare" är lite läskigt...

Jag har ett tiotal bloggar bokmärkta. Några för att de är bra och några för att de verkligen inte är det. Ni fattar? Jag älskar att skratta åt idioter. Och även idioter bloggar. (Tur att ingen människa vet om att den här bloggen existerar, annars hade det varit julafton för elaka anonyma kommentatorer.) Idioterna får mycket sällan några kommentarer, så för allt jag vet kan jag vara den enda som regelbundet läser vad de skriver.

Jag brukar kolla mina bloggfavoriter i princip varje dag, och om jag har tråkigt kan jag besöka dem säkert tio gånger på ett dygn. Om idioterna kollar sin statistik (vilket de gissningsvis gör) så måste de väl till slut fatta att det någonstans sitter en människa som stalkar deras blogg. Åh så rädd jag är att bli avslöjad i min idiot-voyeurism.

Fast det sköna med idioter är ju att de inte kopplar så bra. De tror säkert att den ständige besökaren verkligen gillar dem.

Låt mig klargöra något innan vi börjar. Jag har länge avundats folk som bloggar. Att skicka text ut i cyberrymden verkar fylla kunna fylla många behov:

♥ bekräftelse (om man nu får några kommentarer)
♥ ventilering av känslor (om man nu har några)
♥ utvecklande av skrivarförmågan (om man nu inte råkar vara obildbar)
♥ för ett fåtal faktiskt ett sätt att tjäna pengar (om man nu behöver pengar och det gör ju inte jag... Ha. Ha.)

Hur som helst. Jag har varit avundsjuk. There. I said it. Det har hänt att folk i min närhet frågat varför inte jag hoppat på bloggtåget (Aah! Tomas Ledins ande!), och jag har svarat hyfsat sanningsenligt att jag inte vet vad jag skulle skriva om. Det vet jag väl egentligen inte nu heller, men jag har bestämt mig för att besegra mitt inre tvång att ständigt vara underhållande och istället göra det jag har lust med. Utan prestationsångest eller minituös planering.

Ergo: Jag har nu en egen blogg.

Men ALDRIG att jag börjar med Facebook.