textuelle

Aaaaaah! Idag fick jag för första gången bekräftat att det faktiskt finns andra sökanden till tjänsten! En gammal kursare har dykt upp som en annan gubben-i-lådan, och han är tydligen rätt skarp enligt uppgift. I ärlighetens namn uppfattade jag inte honom som klassens största akademiska löfte, men han kan ju ha växt till sig sedan 2003.

Hårt riden av ångest har jag tagit min tillflykt till bakbordet, min vana trogen. Grahamsbröd och kanellängder och vegabullar har vällt fram ur ugnen. Nu är jag lite lugnare, men mest för att jag panikringt både Pjotr och Idha. De matade mig med bekräftelse och försäkrade mig om att de fått samma intryck av N.N. som jag - hyfsat bright, men intetsägande.

Håll tummarna för mig och be till vilken högre makt ni än må tro på att jag går segrande ur striden. Jag vill forska! Och jag vill ha betalt för det.

CSI börjar om ett par minuter, men jag hinner nog skriva ett inlägg. Fick massage av underbara Lisabet idag. Jag fick ligga och kura under en filt i soffan efteråt, och "humma" lite för mig själv, skyhög på oxytocin. Jag var faktiskt alldeles groggy en bra stund efteråt. Ljuvligt. Och axlarna är mjukare än på år och dar!

Nu saknas bara en doktorandtjänst.

Förresten - vi köpte en lampa igår. Sandbergs har rea, så vi var där med mamma och Nässlan och kikade. Just när vi konstaterat att det inte fanns någonting i vår prisklass som vi ville ha såg Simon en mässingsfärgad golvlampa längs in i ett hörn. Den var fin. Men den såg dyr ut. Jag lirkade in mig i hörnet på jakt efter en prislapp men kunde inte hitta någon, så vi frågade en expedit vad den kostade. Hon försvann in i affärens djupaste vrår för att ta reda på det, och medan hon var borta mässade Simon knappt hörbart:

"300 kronor! 300 kronor! 300 kronor! 300 kronor!"

Expediten materialiserade sig igen, och meddelade att lampan just nu hade ett kampanjpris på 299 kronor, nedsatt från 599. "Gud hör bön!" väste min make, och köpte lampan.

Kommunicerade med Simons Peter (ej att förväxla med min Peter/Pjotr/Pjottifar) över MSN igår. Peter är doktorand i Uppsala och var snäll nog att läsa min forskningsplan och kommentera. Så nu är den ännu skarpare än förut. Uppsala-Peter menade att om jag inte får den här tjänsten ska jag skicka forskningsplanen till UU istället. Men jag vill hellre jobba här uppe. Umeå betalar mycket bättre!

Middagen igår var både god och mysig. Vi åt sushi och pratade om allt och inget, och sedan gick vi en promenad genom stan och tittade på hus. Det kändes precis som när vi var nyförälskade, och det var underbart.

Tea är väldigt duktig på att uttala bokstaven "R". Nästan lite väl duktig - hon rullar på r:en som vore hon en borrmaskin, och det låter väldigt roligt. I tisdags fyllde min minsta syster fem år, så vi var där för presentöverlämning, middag och tårta. Mamma körde hem oss på kvällen, och följande dialog utspelade sig under färden.

Tea: Mooorrrmorrr!
Mamma: Ja, Tea?
Tea: Mooorrrmooorrr!
Mamma: Ja?
Tea: Mooorrrmooorrr?
Mamma (mycket tålmodig): Ja, Tea. Vad vill du?
Tea: Gör du?
Mamma: Jag kör bil.
Tea (glatt överraskad): Jaha!

Det är förresten inte klokt att Nässlan nu är fem år gammal. Det känns som att det var bara ett par månader sedan  mamma ringde från förlossningen och jag fick komma dit och hålla min pyttelilla, guldlockiga syster. Men den som låg kvar i min säng den där morgonen var Johan Eriksson. Så länge sedan var det. Herregud.

Inser att det är lite... pikant att dela in tiden efter vem som för tillfället delade ens säng, men så var det då. När jag var ung och vild.

Idag ska vi in till stan och titta på lampor och köpa korv av den trevligaste av korvgubbarna. Sedan lämnar vi grisen ett par timmar hos mooorrrmooorrr för att äta middag på tu man hand. Det ser jag fram emot.

Maken har fixat ett lagom sommarjobb till mig! Jag ska svara i telefon ett par timmar varje förmiddag. Det låter som något jag kan hantera.

Medan jag väntar på respons från A.Ö. befinner jag mig i ett arbetsmässigt vakuum. Tänkte därför ägna dagen åt diverse hushållsorienterade sysslor, närmare bestämt:
Plocka, dammsuga, dammtorka, baka grahamsbröd, baka äppelkaka, göra något vettigt av påsen med limefrukter som mamma glömde här (marmelad?), preppa middag i god tid för en gångs skull, vädra sofföverdraget, tvätta, renbädda och diska.

Vännen Anders pratar ofta om hur smart det vore om folk kunde använda bluetooth-funktionen på mobilen till att flirta få kontakt med nya människor. Jag har goda nyheter till dig, Anders! Det finns en plats där man gör så. Saudiarabien!

Nu är den senaste (och slutgiltiga?) versionen av forskningsplanen färdig. Har mejlat professorn och får respons på måndag. Sweet!

Att skriva akademiskt är det bästa och det värsta, inte sällan på samma gång. Jag pratar ofta om det med mina vänner, och har säkert gjort det mer än en gång på bloggen, men det tål att upprepas eftersom det är sant. Det finns en sådan ren, innerlig lycka i att skriva, när tanken övergår i text och orden lydigt fogar sig. Då är jag fullkomligt närvarande i mig själv samtidigt som jag befinner mig lite utanför resten av tillvaron, och det är som att vara förälskad. Eller salongsberusad på idéer. Det är glädje och lust och skapande och prestation och lycka lycka lycka.

Tills det blir KRASCH STOPP DÖD KRAMP ÅNGEST PANG-DU-ÄR-VÄRDELÖS. Ingenting fungerar, varken text eller tanke, och konstigt nog är jag varje gång fullständigt övertygad om att det kommer att vara för evigt. Jag har haft stora skrivsammanbrott säkert tio gånger och det känns likadant varje gång. (De små skrivkramper som bara varar ett par timmar, högst en dag är för många för att räknas.) Varje cell i hjärnan skriker: "Du har skrivit ditt sista ord av värde!" Och jag tror på dem, jag min idiot.

En bra sak med Tuss är att sedan hon kom har de stora sammanbrotten blivit kortare. Inte mindre intensiva, men kortare. Jag tror att det beror på att jag inte kan stanna i känslan av MISÄR på samma sätt nu - alltid är det en dagishämtning eller en middag eller en barbapapa-bok eller en puss som kommer emellan - och ju mer den stora MISÄREN bryts upp desto snabbare lämnar den systemet. Ju mindre plats jag har för att tycka synd om mig själv, desto bättre mår jag. (Jo, jag är den sista vuxna människan i världen som upptäcker detta, det är korrekt.)

Igår tuggade jag text med Pjotr, och fast det visade sig att det nog är bäst att göra om dispositionen (igen!), så känns det helt okej. Mer än okej, faktiskt. Jag är taggad till tusen! Jag ska ha den här tjänsten! Hör du det, Gud och hela universum! Jag ska jobba jobba jobba tills jag får den, för det är det här som för mig lycklig. Ångestfylld, men sprudlande, bubblande glad.

Scen: Vi äter varmkorv till lunch. Tea får som vanligt bara ketchup på sin korv eftersom hon inte gillar senap, men hon pekar ivrigt på senapen.

Jag: Vill du smaka?
Tea: Ja! På gaffel!

Jag lägger en klick senap på henne gaffel. Hon smaskar länge med ett tankfullt ansiktsuttryck.

Jag: Är det gott med senap?
Tea (glatt): Är väldigt, väldigt, väldigt, väldigt... dåligt!

What a difference a day made, måste jag säga. En dag ifrån texten visade sig vara precis vad jag behövde. Nu är jag pepp pepp pepp igen! Det skadade inte heller att prata med A.P. Vilken fantastisk människa han är. En av de allra bästa lärare jag haft i hela mitt liv - nyfiken, nytänkande, inspirerande, kunnig och positiv. Dessutom är han alltid öppen för nya idéer, även från studenter på grundnivå. Han "håller verkligen tummarna" för mig, sa han. Jag blev så glad. Både över att han tycker att jag har valt ett intressant och konkurrenskraftigt forskningsområde, och över att han verkar tycka om mig som person.

Så nu är jag tillbaka i textgruvan igen, mitt älskade och hatade arbete. Idag är det dock kärleken som överväger.

Barnet sover middag, så jag passar på att anta en utmaning från Idha:

20-30 låtar som får mig att tänka tillbaka på ljuva eller hemska tider
10 filmer som gör mig nostalgisk
10 tvprogram jag minns
5 personer jag haft en "crush" på, eller gamla älsklingar
5 platser jag varit på som jag aldrig kommer glömma

25 låtar:
Inside (Stiltskin)
Country House (Blur)
MmmBop! (Hanson)
Just Like Heaven (Cure)
I Think We're Alone Now (Tiffany)
Dover Calais (Style)
Jackie (Ratata)
Fanfanfan (Thåström)
Girl From Ipanema (Stan Getz)
Misery (Soul Asylum)
Künstliche Welten (Wolfsheim)
Always On My Mind (Petshop Boys)
Barbie Girl (Aqua)
Zombie Nation (Grendel)
Långsamt farväl (Lisa Nilsson)
Heartbeats (The Knife)
Hounds of Love (Kate Bush)
Freestyler (Bomfunk Mc)
The Killer in Me (Smashing Pumpkins)
Champagne Supernova (Oasis)
Black Steel (Tricky)
Venus as a Boy (Björk)
Take This Waltz (Leonard Cohen)
Start Wearing Purple (Gogol Bordello)
Just Can't Get Enough (Depeche Mode)

Filmer:
The Crow
Armageddon
Empire Records
Den lilla sjöjungfrun
Conan
Reality Bites
Amarcord
Ronja Rövardotter
Dirty Dancing
The Wall

Teveprogram:
Mitt så kallade liv
Kalles klätterträd
Dallas
Rapport till himlen
Spanarna på Hill Street
Sköna Söndag
Lagens Änglar
Rädda Joppe (död eller levande!)
En himla många program
En cellsam historia

5 personer:
Christian (dansk dagiskompis, min första kärlek)
Laurent (min chef i Paris)
Tom (amerikansk utbytesstudent i gymnasiet)
Eoin (irländsk jobbarkompis)
Dave Pirner (rockstjärna)

5 platser
Möllevången i Malmö
Champs-Élysées
Förlossningsavdelningen i Umeå
V-Dala Nation, Uppsala
Umeåälven, i gummibåt

Jag utmanar vem som helst som känner sig manad.

Det känns bättre idag, om än inte bra. Skrik-och-paniken har lagt sig för den här gången. Det mumlar i magen av oro och tvivel men inte värre än att jag återigen kan höra mig själv tänka. Är hemma med Tuss idag igen - hon vacklar fram och tillbaka mellan sjuk och frisk - och det är nog bara bra att ta en paus från texten tror jag.

Frågan är om jag hade kunnat skriva särskilt effektivt idag ändå. Jag låg vaken halva natten och slogs mot väderkvarnar. Nåja. Det får bli en långsam dag, med hushållssysslor och barnboksläsning, så kanske mitt undermedvetna kan lösa textproblemen i lugn och ro utan att störas av en överambitiös hysterika.

Tack för allt stöd. Jag tycker så mycket om er.

Jag skriver och skriver och skriver på min förbannade forskningsplan. Har mottagit mycket värdefull feedback från vänner och professorer och problemet är inte att de hade många förslag på förbättringar. Problemet är att de har rätt i sin (kontruktiva) kritik! Så jag skriver och skriver och vässar mina ord så att de ska bli skarpa nog att ta död på all konkurrens. Men det vill sig inte.

Jag raderar och klipper och klistrar och flyttar och skriver och skriver om och raderar det jag skrev om och flyttar ett stycke och skriver och gråter och gråter och gråter för det här går ju inte. Det gör inte det! Det blir ingen styrsel på texten, ingen riktning. Och nu förstår jag inte längre det jag själv har skrivit eller vad det egentligen är jag vill forska om. Och jag är sämst.

Och jag skriver och skriver och gråter och gråter och vägrar fan att ge upp. För vad är alternativet? Jag har inget.

Jag är färdig med första utkastet till forskningplanen! Hurra för mig och tack till alla som peppat. Nu väntar kommentarer från utvalda förhandsgranskare, och förmodligen en hel del bearbetning. Men ändå. Grunden är lagd. Av mig. Ha!

Scen: Jag och Idha pratar i telefon.

Jag: Simon kommer hem från lägret först på måndag kväll....
Idha: Isak är visserligen hemma, men han har varit jävligt frånvarande kan man säga.
Jag: Jaså?
Idha: Ja, han har bara städat hela dagen. Städat och tvättat och bakat bröd. Fy fan.
Jag: Men Idha!
Idha: Men vad ska jag säga? Det är så jag har det! Ett perfekt hem. Utan kärlek!

[skrattkramp]

________________________________________________

Forskningsplanen går framåt, men Tuss är sjuk idag så jag ligger lite efter i planeringen. Ingen panik dock.

Jag jobbar som en tok med forskningsplan för tillfället. Återkommer snart.

I lördags åkte jag och min ömma moder på road trip till Sundsvall, och jag tillbringade ett par underbara timmar i det svenska inredningsundrets högborg. Jag kom hem med nytt duntäcke, kuddar, matta till Teas rum, skärbrädor, sängkläder, skålar, glas och lite annat smått och gott.

Jag älskar IKEA. Passionerat. Om Ikea var en person skulle jag lämna Simon på direkten, för Ikea och jag skulle köpa ett hus tillsammans och inreda oss rusiga av kärlek. Vi skulle ha den största porslinshon i köket, Hemnessäng med Sultanmadrasser och tio tusen smarta förvaringslösningar i hallen och i alla garderober. Dessutom skulle Ikea inte ha något emot att ha ett öppet förhållande - jag skulle få träffa Loppis och Blocket och Tradera när jag ville, för Ikea skulle bara tycka att det piggade upp vår relation. Den enda konfliktytan skulle vara tavlor. På den punkten har Ikea pinsamt dålig smak.

Regler: Det här är svårare än du tror! Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dom. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar! Lycka till!

1. Vad heter du?: Tamara
2. Ett ord på fyra bokstäver: Tabu
3. Flicknamn: Tatiana
4. Pojknamn: Torkel
5. Yrke: Trubadur
6. Färg: Turkos
7. Klädesplagg: Trosor
8. Mat: Tonfisksallad
9. Sak i badrummet: Tops
10. Plats/stad: Tokyo (Jag tänker på dig nu!)
11. En orsak att vara sen: Trafikstockning
12. Något man skriker: Trä på den nå'n gång!
13. Film: Ten Things I Hate About You
14. Någonting man dricker: Te
15. Band: Thorleifs Orkester
16. Djur: Tvättbjörn
17. Gatunamn: Torskallén
18. Bil: Toyota
19. Sång: True Colors

Jag utmanar:
Elisabeth
Alla i familjen Resare som har en blogg
Sara
Lilly
Alissa

Tuss är så rolig! Hon har börjat göra egna pluralformer och ibland är det svårt att hålla sig för skratt.

Tea: Mamma har stora tissor!
[drar upp sin egen tröja och spanar intensivt]
Tea: Men! Tog mina tissor vägen?

Simon äter ett kex.
Tea: Pappa! Låt bli mina kexor!

Ljuvlig, fullständigt ångestfri dag. Maken har varit på skidläger och är därför kompledig idag och på fredag. Vi tog en promenad på förmiddagen och njöt av solen och plusgraderna. Tuss klagade på att solen bländade henne, men humöret steg betydligt när det blev dags för lite pulkaåkning. Jag lyckades pressa ned rumpan i hennes plastpulka, och med barnet i knät susade jag nedför backen så snön sprutade. Hahahahaha! Det är fortfarande skitkul med pulka! (PROVA!)

I övrigt har dagen ägnats åt familjeliv - gemensam matlagning, sagoläsning, bus och dans. Ibland är det allt som behövs. Och som sagt, ingen ångest alls över uteblivet pluggande. Prestera - javisst! Men på mina villkor, valt av mig. Mina terapeuter skulle jubla. Man kanske skulle skicka ett vykort till dem?

I morgon ska jag skriva forskningsplan så tangenterna kroknar. Jag vill jobba!

Jag kan verkligen inte ta mig samman! Ligger löljligt efter planeringen för Eng. D-kursen, men ingenting blir gjort.

Orsaker:
(a) Jag vill egentligen inte plugga, jag vill jobba. JOBBA JOBBA JOBBA! Jag fantiserar om mitt eget kontor och mitt eget kopieringskort, om timmar i mikrofilmsarkivet och databaser på jakt efter information, om skrivande, läsande och mer skrivande. Och om lön.

(b) Examinationsuppgifterna är oinspirerande och känns jävligt platta. "Jämför två av verken vi läst under momentet" VARFÖR? De har ingenting med varandra att göra! Varje jämförelse blir per automatik bara meningsfull inom ramen för just denna kurs. Jag är TRÖTT på uppgifter för formens skull.

(c) När som helst utlyses doktorandtjänsterna i humaniora. Det är svårt att plugga när man är inne på ams.se en gång i kvarten.

(d) Det som framför allt dödar min arbetsmoral är vetskapen att detta är min sista CSN-termin. Jag kommer att få pengar fram till sommaren oavsett om jag presterar eller inte, och sen är det slut!

(e) Jag har också insett att jag absolut inte vill forska inom engelska, så vad ska jag med en extra magisterexamen till? Efter många års velande mellan litt.vet. och engelska har jag till sist upptäckt att även om jag älskar att läsa och tala engelska så HATAR jag att skriva (vetenskapligt) på något annat språk än mitt modersmål. Det tar sån jävla tid, och det blir varken lika stringent eller njutbart som på svenska. Jag får aldrig något flow i skrivandet, kan inte uppnå det närmast meditativa tillstånd när tankeprocess och skrivande blir ett, när idéerna strömmar från hjärnan genom fingrarna och formerar sig på bildskärmen framför mig utan ansträngning. Nu är varje mening en kamp och jag hatar det. Jag tänker helt enkelt sämre på engelska. Mina gamla vänner Sapir och Whorf skulle säkert förstå mig.

Verkan:
Ingenting blir som sagt gjort. Och jag, prestationsprinsessan med ångestkrona, har abdikerat. Jag tänker faktiskt inte bry mig.

I fredags var både jag och Idha barnlediga, så vi passade på att, i sällskap med några andra vänner, dricka lite vin, prata en massa skit och röka en närmast obligatorisk festcigarett. Det blev en mycket trevlig kväll (bortsett från ett mindre missöde som inte ska behandlas här). Jag sov över hos familjen Karlsson och vaknade till min förtjusning förvånansvärt tidigt med knappt märkbara känningar av baksmälla. På det stora hela mådde jag i stort sett prima, i synnerhet när jag blev bjuden på lavendelchoklad (från den riksberömda chokladprovningen!) och nybryggt kaffe. Strax efter tolv dök mannen och barnet upp, och tillsammans med min ömma moder åkte vi till OBS! COOP Forum för att storhandla.

Vi hann inte längre än till hygienartiklarna förrän gårdagskvällens synder plötsligt började straffa mig. Hårt. Ljuset skar i ögonen, huvudet dånade av smärta och omgivningen blev liksom mögelluddig i kanterna. Jag avsade mig raskt min vanliga roll som stohandlingsführer - jag kunde inte ens fokusera blicken tillräckligt länge för att läsa inköpslistan - och degraderades till simpelt dragdjur medan Simon löpte som en skottspole i affären för att lokalisera varorna på listan. Så tog vi oss framåt genom infernot, med mig som trögt moderskepp försvarat av ett ettrigt attackskepp, och vem finner vi vid köttavdelningen om inte Anders. Han verkade... road av min uppenbarelse.

Det enda som är värre än att vara erbarmeligt bakfull på en stormarknad är att vara erbarmeligt bakfull på en stormarknad och bli igenkänd. Take note, kids.