textuelle

Igår var maken ledig, som kompensation för att han har ungdomsläger i helgen. Eftersom vädret var underbart travade lilla familjen Andersson ut i skogen på förmiddagen, utrustade med en enliters plasthink som det en gång varit matlagningsyoghurt i. Målet med skogsutflykten var nämligen INTE att på thailändskt vis slavplocka hundra liter blåbär innan lunch. Vi ville komma ut i naturen och umgås, och om vi hittade bär kunde vi plocka dem i hinken. Om vi hade lust.

Vi hade lust. Jag och Amaltea plockade lingon i maklig takt och mumsade blåbär mellan varven. Hon var jätteduktig på att försiktigt bära lingonen i sina varma, små händer på väg mot mig och hinken. Min man delade däremot inte vår livsnjutarinställning till bärplockningen. Han förvandlades till en veritabel blåbärspsykot och dundrade fram genom riset som en annan tryffelgris. Blicken var jagad men fingrarna flinka, och snart var hinken full med bär.

Tillbaka i civilisationen gjorde jag sylt av vårt rov. Två burkar mörklila skogssylt blev det. Smarrigt.