textuelle

Jag har ingenting "ha ha ha"-roligt att skriva. Inte för att mitt liv är tråkigt just nu, tvärtom. Jobbet tar upp nästan all energi och det är väl så det ska vara. Om jag hade varit ensamstående utan barn hade jag lätt gått upp i doktorerandet fullständigt - jag översköljs av möjligheter att fylla all vaken tid med work shops, gästföreläsningar, seminarier och styrelseuppdrag. Mycket av det verkar så spännande att jag får bita mig i tungan för att inte tacka ja till för mer än vad som får plats i kalendern.

Min kärleksaffär med akademin är fortfarande en saga utan mörka stråk. Aldrig förut har jag känt mig så välkommen i ett nytt sammanhang! Folk hälsar varmt, frågar intresserat om mitt forskningsprojekt, erbjuder hjälp vid problem, bjuder in mig till luncher, föreslår samarbeten... Det är underbart. Säkert kommer situationen att förändras något - jag är medveten om att det finns en del konflikter under ytan på institutionen och förr eller senare lär jag trampa i något getingbo - men än så länge ser jag inga moln vid horisonten.

Eftersom jag är som jag är har jag stressat en del över att jag inte "gjort tillräckligt" på jobbet. Det är fortfarande en ansträngning att komma ihåg att jag lätt tänker snett gällande egen prestation. Att tala med doktorander som kommit åtminstone halvvägs in i sitt arbete har hjälpt: Nej, jag borde inte ha hunnit börja skriva på avhandlingen än! Puh.

Jag tillräckligt smart för att få vara med i MENSA men för dum för att hålla reda på när jag ska ha mens.

Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen lönen! Jag trodde att jag inte skulle få någon lön den här månaden eftersom jag började en bit in i januari. Den svårbegripliga informationen på universitetets personalwebb gjorde inte mycket för att upplysa mig, och någon löneadministratör lyckades jag inte få tag på trots flera försök. Räkningarna har flockat sig i ovanligt stora mängder på sistone och det såg ett tag ut som om det skulle bli vatten och bröd istället för tårta på min födelsedag. Deppigt.

Men oron var alltså obefogad, pris och lov. Det blir tårta!

I morgon får jag äntligen mitt alldeles egna kontor. Tanken var att jag skulle ha flyttat in redan förra veckan, men den utflyttande partens nya skrivbord var försenat så jag fick vandra som en osalig ande i D2-korridoren ett par extra dagar. Det gjorde inte så mycket. Jag har mest läsning på schemat just nu och det kan jag göra nästan var som helst.

Men åh! I morgon!

I morgon ska jag raida kontorsmaterielförrådet och plocka åt mig massor av pärmar, plastfickor, tejp och hålslagare. I morgon ska jag fundera över det smartaste sättet att möblera mina begränsade kvadratmeter. I morgon får jag mitt namn ovanför dörren och med lite tur också min alldeles egna jobbdator installerad. I morgon kanske jag äntligen fattar att jag har rätt att använda toaletterna märkta med "personal".

Mitt kiss är personalkiss. Bara en sån sak!

Ute och åkte bil igår.

Tea (från baksätet): Mamma...
Jag: Mmmm, vi är snart framme.
Tea: Men mamma...
Jag: Bara en liten stund till.

Barnet tystnar. Efter ett par minuter kastar jag ett öga bakåt. Först förstår jag inte vad som hänt men sedan inser jag att det kletiga på hennes händer, jacka, byxor och bilstol är kräks. Förbryllad sitter hon och tittar på en uppspydd bananbit som hamnat på hennes högra pekfinger. Det här är första gången hon kräks (om man inte räknar floderna av bröstmjölk de första månaderna).

Jag: Nämen oj! Har du kräkts älskling?
Tea: Ja, precis som i boken! Som lilla nalles kusin!

Vi stannar vid Returcentralen i Vännäsby och sanerar barn och bil. Jag köper nya byxor och en ny tröja för en tia, och väntar på nästa uppkastning. Den kommer inte. Dottern verkar inte sjuk överhuvudtaget. Det är konstigt. Simon föreslår åksjuka, men det vore i så fall första gången. Det hela är ett mysterium.

Tills vi kommer hem igen och kollar bäst före-datumet på hennes frukostyoghurt. Tolfte januari. Och så kommer skulden och skammen - det stockar sig i halsen av dåligt samvete. Jag satt själv och matade i henne utgången yoghurt. Alla föräldrar gör misstag, visst. Men det finns misstag och så finns det totalt onödiga, idiotiska, hjärndöda, mongomisstag.

Jag vet att det är utmattande att börja på ett nytt jobb, men jag är ändå förvånad över hur trött jag har varit hela veckan. Jag menar, jag har hängt i humanisthuset i flera år, känner nästan alla på instutionen redan och hade ett bra grepp om vad arbetet skulle innebära. Ändå är jag vansinnestrött när jag kommer hem. Hur gör folk?

Idag var min första dag på jobbet. Fantastiskt! Inte för att det blev så mycket arbete utfört förutom en preliminär planering för de närmsta dagarna, men känslan att vara på universitetet som anställd var underbar. Det bästa är att alla är så glada och välkomnande. Jag blir alldeles varm i hjärtat av deras vänliga leenden och gratulationer.

Om allt går som det ska kommer jag att få mitt kontor på onsdag, och förhoppningsvis också min dator. Tills vidare huserar jag i det s.k. "doktorandrummet", vilket verkar fungera som resursutrymme för doktorander vars anställningstid gått ut men som fortfarande är knutna till forskarutbildningen. Men det går ingen nöd på mig. Jag har ju ett jobb och en nyckel som passar i alla dörrar.

Efter jobbet hämtade familjen upp mig och vi tog en sväng på Myrorna för första gången på många månader. Till min stora överraskning kan man fortfarande göra fynd där. Jag hittade ett uppläggningsfat i Gustavsbergs serie Spaljé (grön) för blygsamma trettiofem kronor. På antikaffärerna i och runt stan går de för nästan tio gånger så mycket, så jag tänkte "tack, tack" och halade fram pengarna. Jag älskar att göra antikfynd. Och jag älskar mitt jobb!

Idag är det ljumma -5 grader ute. Efter ett par dagar av sönderfrusna fingrar, bilar som inte vill starta och näsborrar ihopklistrade av djupfryst snor känns temperaturen nu nästan bikinivänlig. Nästan.

Det jobbigaste med vintern är härdningen - innan man lidit igenom en köldknäpp känns också de ensiffriga minusgraderna plågsamma. Men nu är vi över på andra sidan och jag kan äntligen njuta av vintern på riktigt. Den har sin egen charm och jag vill inte vara utan den.

Jag tycker om att bo så här långt upp i landet, för kontrasternas skull. Midvinter mot midsommar, ljusa juni mot becksvarta december, och så vårens explosiva kraft då all snö smälter på samma gång och man får vada genom slasket med fågelsången ringande i öronen.

Men än är det januari, och jag gläder mig extra över dagens behagliga väderlek. Det är så jobbigt att promenera halvfull i -20. Öl ikväll på Rött. Kom om du har lust!

Idag fyller dottern tre år. Det är så konstigt att det redan har gått tre år sedan jag, efter fyrtioen långa veckor av graviditet och nästan tre oändliga dygns förlossningsarbete, äntligen fick se hur hon såg ut. Nu kan hon nästan allt själv. Hon är stor, har för länge sedan vuxit ur bäbiskroppen, och går modigt rakt ut i världen. Det lilla knytet vars blick mötte min i januarinatten har blivit en tydlig person - spexig, självsäker, kärleksfull och envis som synden.

Mitt första tydliga minne är från min treårsdag. Jag fick en röd ficklampa. Jag undrar om Amaltea redan har lagrat sin första bestående minnesbild.

Scen: Jag och Simon lagar Flygande Jakob till middag.

Simon: Och nu ska jag göra det godaste som finns: grädde blandat med chilisås!
Jag: Är det verkligen det godaste som finns?
Simon: Ja! Det är så gott att jag skulle kunna dricka det!
Jag: Gör det då. Varsågod.
Simon: Eeeh...
Jag: Kom igen! Drick det! Du sa ju att du ville!
Simon: Alltså... Jag skulle dricka det om det inte var så att folk skulle tycka att jag var konstig.
Jag: Det är bara jag här, och jag säger ingenting till någon. Jag lovar att jag inte tar ut skilsmässa om du dricker grädde och chilisås.
Simon: Ja, men, alltså...
Jag: Eller är det så att egentligen inte vill dricka det? Att du bara sa så för att det skulle låta häftigt? Ljög du för mig?

[Talande tystnad]

Jag: Du ljög alltså. Lögn är ju ironiskt nog en betydligt vanligare orsak till skilsmässa än att den ena parten dricker grädde och chilisås.
Simon: Touché.
Jag: And I rule supreme!

Scen: Jag och dottern leker ombytta roller i stora sängen. Hon nattar mig precis som jag brukar natta henne.

Tea (sjunger): Du varg, du varg, kom inte hiiiit!

[Jag blir omstoppad och pussad efter konstens alla regler.]

Tea: Godnatt, godnatt. Sov så gott!
Jag: *snarkar snällt*
Tea (viskar): Whohooo! Nu kan jag göra vad jag vill!

I morgon åker lillasyster tillbaka till Japan. Det är skräp! Jag har saknat henne så mycket och precis när jag börjat vänja mig vid att ha henne hemma igen ska hon försvinna igen. Hon kommer förvisso inte vara borta lika länge den här gången (flyttar hem till sommaren), men det är ändå skräp.

Jag stjäl Anders årslista, för att jag kan, vill och önskar att jag själv hade kommit på den.

Årets nykomling: Vår nya bil! Den är grön en Audi A3.
Årets insikt: Bitter besvikelse dödar inte.
Årets snyft: JD's uttåg från Scrubs. Den som inte rörs till tårar av den säsongsfinalen har ett hjärta av sten!
Årets konsert: När dottern skrålade "snippan är låååång och fiiiiin!".
Årets film: Jag såg väldigt lite film förra året. He's just not that into you var en gullig historia. Star Trek var oväntat sevärd. Min älskling Kevin Smith fick mig att skratta högt med Zack and Miri Make a Porno.
Årets serie: Grey's Anatomy, som lärde mig värdet i att gråta tio minuter varje onsdagskväll. Stark tvåa: Krigets Vindar. Fullständigt otippad födelsedagspresent från pappa till Simon, som visade sig vara omöjlig att slita sig från.
Årets resa: Min och mammas road trip till IKEA. 
Årets låt: Den här:



Årets amen tjenare!: När min syster kom hem från Japan, med hästlugg!
Årets fest: Anders 40-årsfest!
Årets mat: När jag gjorde riktiga enchiladas med majsmjöl förstod jag varför övervikten i Mexiko är så utbredd.
Årets skiva: Regina Spektor - Begin To Hope.
Årets nya hobby: Harpan tar all min hobbytid.
Årets bok: Det tog femton år att för mig att inse det, men Den högsta kasten är faktiskt en riktigt bra roman.
Årets dryck: Kaffe. Nu och för alltid.
Årets i-landsproblem: Hur ska man få plats med alla sina loppisfynd?
Årets glädje: Jag fick en doktorandtjänst till slut!
Årets besvikelse: Men först fick jag ju inte det...
Årets insikt # 2: Once you go diskmaskin, you fucking NEVER go back!
Årets kursare: Den trevliga tyskan från genuskursen.
Årets frukost: Jag är inte typen som äter frukost.
Årets det trodde jag aldrig: Att Barack Obama skulle få fredspriset.
Årets pryl: Den som ser ut som en spetsig skruvmejsel.
Årets nyårsfest: Lugn och trevlig med familj, god mat och ordspel.

2000
Tog studenten (samhällshumanistiskt program).
Jobbade inom hemtjänsten.
Blev tillsammans med Teddy.
Spelade väldigt mycket rollspel.

2001
Spelade ännu mer rollspel.
Arbetslösheten drev mig in i åtgärdsprogram och praktikplatsmisär.
Flyttade till Malmö med Teddy efter sommaren.
Första terminen på universitetet – Engelska A.
En alldeles underbar höst, med plugg och vuxenblivande.

2002
Började på juridikprogrammet – pest och pina!
Fick svår käkledsinflammation och blev sjukskriven.
Kände mig ensam och olycklig.
Flyttade till Lund efter sommaren, och hatade staden omedelbart.
Läste Engelska B och bestämde mig för att satsa på humaniora.
Flyttade till Umeå igen.
Kollektivet Nässlan bildades av mig, Teddy, Idha och Isak.

2003
Läste Engelska C.
Sparkade ut Teddy.
Ett mähä visade sig vara svårt att bli av med.
Lärde känna en trevlig ung man vid namn Simon Andersson.
Kollektivet Nässlan upplöstes i vänskaplig anda.
Började läsa litteraturvetenskap efter sommaren, tillsammans med Idha.
Flyttade in i ett eget studentrum på Fysikgränd.
Lockade tillbaka Teddy igen, av helt fel anledningar.
Fick många nya vänner, vissa för livet.

2004
Läste mer litteraturvetenskap och kände mig allt säkrare på att det var där jag hörde hemma.
Gjorde slut med Teddy för gott.
Blev våldsamt förälskad, vilket slutade i känslomässig katastrof.
Minsta lillasyster Vanessa föddes.
Gummibåten gjorde entré i mitt liv!
Gled in i djup depression under hösten.
Läste Litteraturvetenskap C.
Drack för mycket alkohol och slutade sova och äta.
Flyttade inofficiellt in hos Peter.

2005
Levde mer eller mindre tillsammans med Peter.
Började på litt.vet. D men orkade inte slutföra kursen.
Sjukskriven för depression.
Många terapisamtal under hela året.
Åkte till Oxford med Peter under sommaren – första vuxensemestern!
Dejtade vilt under hösten, vilket senare resulterade i en verklig vänskap.
Tog upp studierna igen – Konstvetenskap A.
Jag och Simon återknöt kontakten tack vare Internet.
Åkte ned till Uppsala för att fira nyår med Simon.
Blev galet förälskad och kysstes i ett guldregn hela nyårsnatten.

2006
Avslutade inte konst-kursen pga akut kärleksrus.
Simon flyttade till Umeå.
Blev gravid trots preventivmedel.
Jag och Simon förlovade oss.
Flyttade till större lägenhet på Ålidhem.
Arbetslös, gravid och socialbidragstagare, men lycklig!
Simon fick ett vikariat som församlingsassistent i Vännäs.

2007
Amaltea föddes den sjunde januari.
Föräldraledig hela året.
Simon fick fast jobb som ungdomsledare i Sävar.
Amaltea döptes och fick världens bästa gudföräldrar: Idha och Klas.
Hösten var full av bäbisbestyr och umgänge med vänner.
Vänkretsen utökades med många fantastiska människor.

2008
Vi flyttade till Sävar.
Fortsatt föräldraledighet under våren.
Efter sommaren började Amaltea på förskolan.
Syster Alissa åkte till Japan för att plugga.
Jag avslutade d-kursen i litt.vet. och hittade äntligen mitt forskningsämne!
Firade jul i Småland.
På nyårsafton gifte vi oss, efter tre år tillsammans.

2009
Vaknade i en bröllopssvit som nygift.
Påbörjade Engelska D (litteratur). En sällsynt ogenomtänkt kurs.
Sökte doktorandtjänst – väntan på besked blev låååång.
Fick inte tjänsten. Grät i en vecka.
Simon tog körkort!
Flyttade till nuvarande lägenhet.
Arbetslös och slut på CSN-terminer. Läste genuskurs och sökte jobb.
Mycket, mycket fattig och uppgiven.
Sökte ny doktorandtjänst, med bättre ansökan men lägre förväntningar.
Fick doktorandtjänst! Hurra!
Köpte fin, grön bil.
Firade jul, nyår och första bröllopsdagen full av framtidstro.