textuelle

Sara skrev en intressant betraktelse kring förlåtelse i sin blogg för ett par dagar sedan, och hennes resonemang väckte gamla funderingar till liv. Mitt första vuxna förhållande var stormigt, både för att vi var relativt unga och för att vi ständigt lyckades trigga igång varandras aggressivitet och konfrontationslusta. Vi hade fruktansvärda gräl, som mot slutet allt mer fick drag av rena uppgörelser. Påfallande ofta var konflikterna på något sätt kopplade till förlåtelse och vad som menas med begreppet.

För mig, liksom för Sara om jag förstår henne rätt, är förlåtelse till stor del ett delat ansvar. Ordet förlåt ska användas om man verkligen menar det, inte som ett sätt att undvika konflikt. Och om den som sårats faktiskt inte är beredd att se konflikten som avslutad ska h*n inte heller ge ett slags falsk förlåtelse. Något av det värsta jag vet är när gamla oförrätter dras upp igen och igen, trots att förlåtelse sökts och givits, ibland upprepade gånger.

Mitt första förhållande varade i flera år och självklart gjorde jag dumma eller obetänksamma saker under den tiden. Eftersom jag älskade personen jag var tillsammans med bad jag därför många gånger om förlåtelse för saker jag gjort eller sagt. Han förlät mig också, sa han. Men alltför ofta tog han tillbaka förlåtelsen, gärna mitt i ett gräl om något annat vilket ofelbart gjorde att diskussionen kom att handla om gamla konflikter och mot slutet av förhållandet ofta fullständigt spåra ur i kaos och krig. Till en början gjorde de ständigt återtagna förlåtelserna att jag blev osäker och defensiv, men sedan blev jag mest förbannad.

Jag har all förståelse för att man ibland tar emot ett förlåt med föresatsen att förlåta, men att man senare upptäcker att man inte kan. Allt är inte upprätt, trots allt. Kanske finns det frågor man behöver svar på eller också läker inte såren som man trodde att de skulle. Det är varken konstigt eller elakt. Men då måste man också se att man har ett ansvar gentemot den andre att inte kasta båda in i konflikten igen som om förlåtelse aldrig givits. Trots att man själv är den som från början sårats är förlåtelsen inte något man kan ge och sedan dra tillbaka som det passar en. Förlåtelsen mellan människor är ett slags kontrakt, en överenkommelse att båda lägger det bakom sig. Med det menar jag inte att förlåtelsen ska innebära en påtvingad plikt att glömma, däremot är det ett löfte om att konflikten är avslutad. Man har satt punkt och därmed ska man ges utrymme att gå vidare, också den som varit dum.

Om man, som min före detta, har för vana att ta tillbaka sin förlåtelse är man antingen slarvig med känslor eller elak. Vad det berodde på i hans fall låter jag vara osagt, helt enkelt för att jag inte vet.