textuelle

Hurra för majbrasor, korvgrillning, manskörer och gräs!
Hurra för vårfloder, gårdskrattning, hopprep och ljusa kvällar!
Hurra för springskor, lövsprickning, cykelturer och sol!
Hurra för inga vantar, inga täckbyxor och inga frusna tår!

Jag och Tuss tittar på bilder av Polly + familj och släkt.

Jag: Det där är Pollys farmor. Hon heter Karin.
Tea: Ja.
Jag: Vad heter din farmor då?
Tea: Hon heter... Spaghetti!
Jag: HAHAHAHAHAHA! Nä, hon heter ju Birgitta!
Tea: Ja, just ja.

Tea (pratsjunger): Mamma och Idha och mamma och Idha och mamma och Idha...
Jag: Vad gör mamma och Idha?
Tea: Pratar och pratar i telefonen... Och skrattar!

Vi är lite krassliga idag, Tuss och jag. Hosta och snor till henne, huvudvärk och möjligtvis låg feber till mig. Jag är inte världens bästa mamma när jag är sjuk. Barnet är parkerat framför Bolibompa en stund så att jag kan läsa nyheter, blogga och kolla Blocket efter fåtöljer i lugn och ro. Ambitionsnivån för dagen befinner sig i knähöjd - det blir mycket bokläsning, kritor och pussel, samt fiskpinnar till lunch. Lite ute ska vi väl vara också, men bara på gården. Jag orkar inte projekta idag.

Jag älskar UB av många skäl, inte minst för att de har ett förvånansvärt stort bestånd av barnböcker. Jag lånar hem stora lass till bokslukarungen och hon kastar sig över varje berättelse som en utsvulten ordhyena. Helst vill hon läsa böcker om bokstäver eller sagor på rim. Jag mer än anar att det ökar både hennes språkänsla och ordförråd, och det är en stilla lycka att få ge henne språkredskap genom läsning. Just nu läser vi böckerna om Rut och Knut (och lilla Tjut). Roligast är när de ska koka soppa på allt från korv och lök till strumpor, tandkräm och en levande ål. Ålen försöker rymma och biter Knut i örat. Mycket skojigt.

Intet nytt om tjänsten. Men vem är förvånad?

Jag kommer nog att bli galen långt innan det kommer besked om tjänsten. (Ja, jag tjatar och ältar och gnäller och gnyr. Internet är stort - run along if you're bored.) Jag vill ha den så mycket! Mest av alla saker jag vill ha vill jag ha den här doktorandtjänsten. Helst igår.

Vårförkylningarna grasserar.

Idag ska jag till Jysk och köpa en madrass till Tuss. Spjälsängen ska läggas till handlingarna. Sängen hon ska få istället är en gammal utdragshistoria som funnitsi släkten i minst fyra generationer. Både jag och Alissa sov i den när vi var små, och det känns fint att föra traditionen vidare.

Säsongens första mygga är siktad. Fy fan.

Simon jobbade halvdag idag, så hela familjen Andersson tog tolv-bussen in till stan för att köpa cykelsits och hjälm till Amaltea. Efter en del letande inhandlades detta, plus ett par röda sommarstövlar för en hundring. När vi kom hem monterades sitsen på min pakethållare och sedan susade vi genom byn alla tre. Jag kände mig som en reklamfilm för kärnfamiljen. Men det var det värt, för det var underbart.

Jag har fått en cykel! EN RÖD!

Idha: Pappa har erbjudit mig att ta över som hans vd-assistent. Han är en sån... nepotör..?
Jag: Nepotist?
Idha: Nepotop?
Jag: Nepofant?

Först går det ner ner ner, men sedan går det uppåt igen. Har fått lite positiva nyheter som omväxling, och genast ser tillvaron ljusare ut. Vem kunde ana?

Denna väntan förgör mig, nöter ned mig, trasar sönder mig. Jag försöker sysselsätta mig med annat än att gräva ångestgropar. Det är svårt. Jag bakar och städar och fixar och donar och tvättar och röjer bort snö på baksidan och bloggar och går på seminarium och träffar vänner och lagar mat och leker med barnet och och och och och

[ . . . ]

Det är svårt nu. RIktigt svårt. Och intet finns att göra.

1) När folk låter annonsen ligga kvar på Blocket långt efter att prylarna blivit sålda.

Hyresvärden luftar motorcykeln på uppfarten.

...sjunger Leonard Cohen...


And we're still making love

När jag var liten tyckte jag om att göra många olika saker. En hel del av dessa slutade vara roliga någonstans kring puberteten (läs: pärlpyssel, Barbie, springa runt runt och skrika, etc.). Andra aktiviteter roar mig fortfarande. Att klättra i träd, till exempel. Kurragömma. Skattjakt på stranden. Hopprep. Och att peta med pinnar.

Just petandet med pinnar är något av det roligaste och mest tillfredställande jag vet. Men inte med vilken pinne som helst och inte på eller i vad som helst. Termen "peta med pinne" innefattar i själva verket två olika sorters petande med två olika sorters pinne.

Peta med pinne (a)
Pinne: 60 cm lång, 12 cm omkrets (ca). Inte torr, men inte färsk. Hållfast. Rigid.
Petande: I brasa.
Syfte: Ordna bränslet så att det brinner maximalt.

Peta med pinne (b)
Pinne: 50 cm lång, 7 cm omkrets (ca). Hållfast, men gärna med lite flexibilitet.
Petande: I smältvattenströmmar, i synnerhet i närheten av en gatubrunn.
Syfte: Effektivisera vattnets flöde, avlägsna fördämningar i form av ffa fjolårslöv, sand och lera. Eliminera uppkomna vattensamlingar genom att skapa vägar till brunnar.

I går gick vi på långpromenad och jag fick tillfälle att ägna mig åt peta med pinne (b) i åtminstone en halvtimme. Längre sträckte sig inte makens tålamod. Åh! Det var underbart.

Det konstiga är inte att jag vid den mogna åldern 28 år petar med pinne. Det konstiga är snarare att jag verkar vara den enda vuxna människan i världen som gör det. När du var liten petade du med pinnar och tyckte att det var roligt, eller hur? Varför slutade du, egentligen?

Status update

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jag vill ha tjänsten. Jag mår så jävla dåligt av att vänta på besked.

Omåomåomåomåomåomåom igen. Samma samma.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Same shit. Different day.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jag måste få tjänsten. Jag måste få BÖRJA. Jag måste måste måste slippa vara utanför, med näsan tryckt mot glaset stirrandes på dem som släppts in, som hör till, som duger.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ

SSDD

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jag drömmer konstiga drömmar om vissa av mina vänner.
Det är oundvikligt, tror jag. Ibland, ibland.

Min ångest tråkar ut mig.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jag är inte bra på att hantera misslyckanden. Det är ett dåligt karaktärsdrag har jag märkt. Åtminstone om man samtidigt är prestationsflagellant.

Ah.

Blodet hinner aldrig riktigt torka.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SSDD

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ

Det är så många veckor kvar av samma samma.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Message end

.

Ekot rapporterar att rökare som inte äter frukt och grönsaker löper lägre risk att drabbas av grovtarmscancer än rökare som äter mycket frukt och grönt. Jag förstår inte! Hur kan det vara möjligt? Är tobaksrök gasvarianten av tvärt-om-leken?

I natt vaknade jag av att Tea låg och gnydde i sitt rum. Jag stapplade upp och hasade mig in till henne för att se vad som stod på.

Tea (i sömnen): Läsa den! Läsa den igeeeen!
Jag: Ja, vi ska läsa den igen. Nu är det bra.

Barnet lugnar sig och trynar vidare. Jag återvänder till sängen, där jag möts av en kärvänlig make.

Simon (med eftertryck): Jag har saknat dig!
Jag: Va?
Simon: Du har varit borta så länge!
Jag: Jasså? Hur länge då?
Simon: I tre veckor.
Jag: Mmhmm. Och var har jag varit då?
Simon: På Johannelund.
[FYI: Johannelund är en teologisk högskola som inte är känd för sin liberala inriktning.]
Jag: Jaha ja. Simon, det där har du drömt.
Simon: ...jo ...jo, det har jag verkligen.

Maken lugnar sig och trynar vidare.

Varför heter det radarpar? Har det överhuvudtaget med radar att göra, eller är det något jag har fått för mig? Varken Google och SAOB, som vanligtvis hör till mina vänner, verkar vilja hjälpa mig. Kan du?

Idag har jag diskat monsterdisk efter middagsbesök igår, dammsugit, dammtorkat, putsat fönster [sic!] och vårdat krukväxter [dubbel-sic!]. Ge mig ett jobb innan jag blir kristdemokrat av bara farten.

Kom inte och påstå att alla fransmän saknar självdistans.



Bäst i bandet: Den skallige killen utan någon egentlig uppgift, förutom fransk dans med extra nerv.

Jag vill läsa något nytt! Ge mig ett boktips.

Scen: Hela familjen morgonmyser i stora sängen. Tea drar av mig täcket och betraktar mina nakna bröst.

Tea (sjunger): Ooooh! Mammas tisse är vackeeeer! Och liiiiilaaa!


Lila är hennes älsklingsfärg, så jag får ta det som en komplimang.

Ååååh vilken god mat jag åt igår! Familjen Resare bjöd på påskmiddag och det var så gott att jag blir tårögd vid minnet. Tea-tuss visade sig vara överraskande stor och åt vid barnbordet (uppassad av två ytterst tålmodiga och omtänksamma Resare-flickor), och var överhuvudtaget rätt ointresserad av föräldrasällskap under kvällen. Ovant.

Jag ringde till registratur och arkiv och fick reda på hur många som sökt tjänsten. Sjutton personer, inklusive mig. Det är ett skrämmande antal. Är jag bra nog att slå ut sexton andra? Jag vet inte. Jag vet inte!

Min trofaste spion har meddelat vilka som ska ingå i beredningsgruppen. Min reaktion: Det kunde ha varit värre. Men det kunde också varit bättre. Är det inte så med allt, å andra sidan? De börjar någon gång efter påsk och det känns som att singla slant. En slant med många sidor.

Tack och lov för vännerna. Tack tack tack. Ni håller min näsa ovanför vattenytan.

När jag var fjorton blev jag dödligt kär i Dave Pirner, sångaren i bandet Soul Asylum. Ja precis, de som gjorde låten Runaway Train och blev jättestora ett par år och sedan försvann. Dave var alternativ, mindre knarkig än t.ex. Cobain. Han var skitig och flipprig och hade trasiga jeans och galet hår, och han dejtade 90-tals-drottningen Winona Ryder och sjöng så hormonerna vibrerade i kroppen på mig. Så besatt var jag att jag till och med blev kär i en kille jag knappt kände bara för att han såg ut som Dave.





Jag tror att den här låten kommer att följa mig tills jag dör.

Väntar. Väntar. Väntar.

Vi gjorde sushi idag. Eller ja, Simon gjorde sushi. Jag skalade tre morötter och rörde om i riset medan det svalnade. Han är väldigt duktig på att göra makirullar. Jag är bättre på äppelkaka. Det jämnar ut sig.

Aaaaanyway. Sushi, som sagt. Vi lagade laxpasta till Tea, eftersom vi var övertygade om att rå fisk inte skulle falla barnet i smaken. Tji fick vi. Tea krävde ilsket att få en egen sojaskål, pinnar och ett litet fat med såväl maki som laxkuddar. Och sen åt hon. Inte med pinnar visserligen, de visade sig vara omöjliga att hantera för de små fingrarna, men med entusiasm. Lilla två-års grodan mumsade rå lax som vore hon född och uppvuxen i Japan. Coolt.

I natt drömde jag att jag fick doktorandtjänsten, och jag hade inte ens vett att bli glad. En kvinna ringde och sa. "Grattis! Du fick jobbet! Du börjar i augusti." och jag svarade bara "Jaha. Okej." När jag vaknade var jag asförbannad på mig själv. Senare på dagen tänkte jag följande korkade sak: Jag har väntat skitlänge nu, så jag borde nog få höra något snart. Ansökningstiden gick ut i torsdags. För tre dagar sedan. Mitt tålamod är alltså både kort och på upphällningen... Det kommer att bli en lååång väntan på besked.

I morgon stundar fest och galej, men eftersom jag förträngt att legitimationer har ett bäst-före-datum är jag för tillfället förhindrad att köpa alkohol som det är någon vits med.

Jag: Kan du gå på systemet åt mig i morgon?
Simon: Visst. Vad vill du ha?
Jag: Jag hade nog tänkt dricka vin...
Simon: Jamen då köper jag en halvflaska rött.
Jag: Halvflaska!?
Simon: Jaha, du hade tänkt dela med någon? En hel flaska alltså.
Jag (upprörd): Vem är du? Och vem tror du att jag är?

Simon flinar så brett att mungiporna är nära att kapa av honom örsnibbarna.

Simon: Jag skojar bara, älskling... Tror du att två flaskor räcker eller vill du ha mer?


Ha. Ha ha ha.

Usch. Har diskat och haft huvudvärk. Ingen bra dag, trots snödroppen. Har dövat rivandet bakom vänsterögat med piller och ägnar mig en stund åt en av alla tusentals frågelistor som cirkulerar på nätet. Den som vill får följa mitt exempel.

SEX/KÄRLEK
1. Föredrar du långa förhållanden istället för korta: Med tanke på att jag gett mig in i ett som ska hålla until death and beyond, så måste jag svara ja.
2. Har du en kk: Nej. Men min man var min kompis från början.
3. Har du playat någon nångång: Jag är för gammal för att veta vad det betyder. Har det något med strandliv att göra?
4. Har du dumpat någon och sedan ångrat dig: Ja. Och han kom tillbaka.
5. Sagt jag älskar dig till någon och verkligen menat det: Jag säger det inte om jag inte menar det.
6. Sparat något från ett gammalt förhållande: Ja.
7. Somnat gråtande pga kärleken: Kan man somna gråtande? Jag tror inte att jag kan det i alla fall.
8. Varit på en blind date: Ja. Med omväxlande resultat.
9. Har din pojkvän/flickvän sårat dig någon gång: Ja, men han är bra på att säga förlåt.

FAMILJ/BOENDE
1. Är dina föräldrar skilda: Ja.
2. Har du några syskon och isåfall vad: Två systrar och två bröder. Och en bonussyster.
3. Bråkar du ofta med din mamma/pappa: Nej, inte nu längre.
4. Bor du i lägenhet: Nix, i ett (hyrt) hus.
5. Har du eget rum: Tja, å ena sidan är alla rum mina och å andra sidan sover jag i vardagsrummet, så jag vet inte vad jag ska säga.
6. Har du enfärgade tapeter: Nej. Alla tapeter är mönstrade. På gott och ont.
7. Stor eller liten säng: Stor.
8. Har du dator i ditt rum: I mitt sovrum? Nej, det är en styggelse.

KOMPISAR
1. Har du nån bästa vän: Ja.
2. Är du ofta med dina vänner: Så ofta det går.
3. Vad leker ni när ni träffas: Leker? Vi spelar spel, äter mat, pratar skit, dricker vin, skrattar.
4. Bästa minnet med en vän: "Bästa" vet jag inte, men det var otroligt roligt att köra omkring på MAX Drive-In med Idha, utan bil.
5. Vilken är din äldsta vän: Idha.
6. Kan du vara dig själv med dina kompisar: Med mina vänner, ja. Med mina kompisar... oftast.
7. Har du bråkat med din bästa vän: Ja. Det var hemskt. Men länge sedan.
8. När hade ni olika meningar senast: Oj, det minns jag faktiskt inte. Men det kan inte ha varit om något viktigt.
9. Har du alltid kul med dina vänner: Mer eller mindre.

SISTA SOM
1. Du delade ett riktigt skratt med: Idha, för ett par timmar sedan.
2. Du gick på bio med: Simon.
3. Du höll i handen: Simon.
4. Du gick på stan med: Peter. Jag var smakråd när han provade kavajer och sedan åt vi lunch.
5. Du delade en pizza med: Man och barn.
6. Du ringde till: Idha. Hon berättade att Pollys fötter luktade köttbuljong, och vi enades om att det var lite sämre än grönsaks-, men bättre än höns-, fisk- och svampbuljong.
7. Skickade ett sms till dig: Idha. (MEN JAG HAR ANDRA VÄNNER OCKSÅ!)
8. Du kramade: Tea, innan hon skulle till förskolan.

ÖVRIGT
1. Har du nånsin haft utegångsförbud: Hahahahaha! Tusen gånger!
2. Brukar du tjuvkika in i andras fönster: Ja, om jag når upp.
3. Längtar du till sommaren igen: Ja. Men inte myggen.
4. Mår du bra när du kollar i spegeln: Det beror på dagsform.
5. Hur svarar du i telefon: Med mitt förnamn. Eller något fånigt, om jag ser att det är någon jag känner som ringer.
6. Vill du ha barn: Jag har ett, och vill ha fler.
7. Har du gjort något olagligt: Ja, och jag fick skjuts med en polisbil som belöning.
8. Vill du så får du gärna berätta att: Kaffe gör mig mer kissnödig än pigg.
9. Har du några tatueringar/piercingar: Inga, förutom standardhål i öronen.
10. Hatar du någon riktigt mycket just nu: Nej, jag hatar ingen. Det finns många jag tycker illa om, men det är inte samma sak.
11. Vem städar oftast ditt rum: Ha! Jag.
12. Favoritplats på jorden: Vid havet.
13. Längtar du dit: Mja, när det blir varmare så.
14. Gillar du att sjunga: Ja, men åldern har förändrat min röst och det gillar jag inte.
15. Har du egen dator: Datorn är Simons egentligen, men nu när vi gift oss är den lite min också.
16. Hur mår du idag: Trött, ont i huvudet, förvirrad.
17. Gillar du din klass: Medelklassen är får.
18. Har du mycket pengar just nu: Nej. Men det gör inget.
19. Det värsta du vet: Idioter! I synnerhet dem som tvingar på andra sin dumhet.
20. Vad vill du jobba med sen: Jag vill forska och undervisa i litteraturvetenskap.
21. Kommer du ha ett förhållande när du går ur skolan: Oj, det här testet riktar sig visst till en yngre målgrupp...

Till vänster om vår förstutrapp har en liten snödroppe tittat fram. Vårens första blomma!

Jaha. Forskningsplanen inlämnad, efter en liten mängd missöden och en stor portion tur/hjälp. Det känns tomt. Ungefär en gång i halvtimmen tänker jag "jag borde sätta mig och göra de nya ändringarna i forskningspl... nä just ja" eller "undrar om jag har fått ny feedback på forsk... nä just ja". Universitetet har svalt mitt tjocka kuvert och nu väntar en lång matsmältningsprocess. Jag marinerar redan i nervositet.

Igår fick jag förresten veta att fler lärare håller tummarna för mig. Det känns fantastiskt. Jag blir stolt och glad över att en lärare jag inte haft på drygt fem år vill samtala med mig om litteratur och livet över en kopp kaffe, att jag så självklart erbjuds en plats vid bordet som annars är till för institutionens anställda och välkomnas i deras samtal som om jag redan var en av dem. "Jag hoppas du får tjänsten," sa hon. "Det vore så roligt att ha dig här." Och hjärtat slog lyckligt och lätt i bröstet en stund - ett välbehövligt avbrott från ångestens dubbelslag.

När jag lämnat mitt bruna kuvert i händerna på en rund blondin hos registratur och arkiv promenerarade jag och den ovärderlige Pjotr ned till centrum. Vårsolen värmde ryggen, men det blåste snålt kring öronen. Aprilväder. Oron stormar i kroppen.

Om en timme åker jag in till stan för att för sista gången tugga igenom forskningsplanen med Pjotr. Och sedan ska jag lämna in ansökan! Kroppen spänns i motstånd varje gång jag tänker orden. Lämna in ansökan. Det är ett sådant definitivt steg. Jag ger ifrån mig all min längtan, all min ambition och alla mina kvalifikationer för att andra ska granska och ranka och analysera och fundera och dissekera och kritisera och till sist fatta ett beslut. Jag på en bunt papper - ja eller nej? När det stora kuvertet väl har försvunnit in i universitetets pappersberg är också min makt att påverka förloppet borta. Jag får lätta panikförnimmelser vid tanken. Jag vill göra, inte vänta.

Framför mig ligger omkring två månaders nervositet och förtvivlan. Jag vet att det måste vara så, att det är så för alla som söker, att det hör till spelets regler. Men det kommer att bli tufft. Jag är min egen värsta kritiker och jag blir aldrig nöjd. Låt det bli en tröst, alla ni som blivit skrämda av mig och min granskande blick. Ni kommer lätt undan. Jag lever ständigt under mitt eget öga.