textuelle

I fredags var både jag och Idha barnlediga, så vi passade på att, i sällskap med några andra vänner, dricka lite vin, prata en massa skit och röka en närmast obligatorisk festcigarett. Det blev en mycket trevlig kväll (bortsett från ett mindre missöde som inte ska behandlas här). Jag sov över hos familjen Karlsson och vaknade till min förtjusning förvånansvärt tidigt med knappt märkbara känningar av baksmälla. På det stora hela mådde jag i stort sett prima, i synnerhet när jag blev bjuden på lavendelchoklad (från den riksberömda chokladprovningen!) och nybryggt kaffe. Strax efter tolv dök mannen och barnet upp, och tillsammans med min ömma moder åkte vi till OBS! COOP Forum för att storhandla.

Vi hann inte längre än till hygienartiklarna förrän gårdagskvällens synder plötsligt började straffa mig. Hårt. Ljuset skar i ögonen, huvudet dånade av smärta och omgivningen blev liksom mögelluddig i kanterna. Jag avsade mig raskt min vanliga roll som stohandlingsführer - jag kunde inte ens fokusera blicken tillräckligt länge för att läsa inköpslistan - och degraderades till simpelt dragdjur medan Simon löpte som en skottspole i affären för att lokalisera varorna på listan. Så tog vi oss framåt genom infernot, med mig som trögt moderskepp försvarat av ett ettrigt attackskepp, och vem finner vi vid köttavdelningen om inte Anders. Han verkade... road av min uppenbarelse.

Det enda som är värre än att vara erbarmeligt bakfull på en stormarknad är att vara erbarmeligt bakfull på en stormarknad och bli igenkänd. Take note, kids.