textuelle

Att skriva akademiskt är det bästa och det värsta, inte sällan på samma gång. Jag pratar ofta om det med mina vänner, och har säkert gjort det mer än en gång på bloggen, men det tål att upprepas eftersom det är sant. Det finns en sådan ren, innerlig lycka i att skriva, när tanken övergår i text och orden lydigt fogar sig. Då är jag fullkomligt närvarande i mig själv samtidigt som jag befinner mig lite utanför resten av tillvaron, och det är som att vara förälskad. Eller salongsberusad på idéer. Det är glädje och lust och skapande och prestation och lycka lycka lycka.

Tills det blir KRASCH STOPP DÖD KRAMP ÅNGEST PANG-DU-ÄR-VÄRDELÖS. Ingenting fungerar, varken text eller tanke, och konstigt nog är jag varje gång fullständigt övertygad om att det kommer att vara för evigt. Jag har haft stora skrivsammanbrott säkert tio gånger och det känns likadant varje gång. (De små skrivkramper som bara varar ett par timmar, högst en dag är för många för att räknas.) Varje cell i hjärnan skriker: "Du har skrivit ditt sista ord av värde!" Och jag tror på dem, jag min idiot.

En bra sak med Tuss är att sedan hon kom har de stora sammanbrotten blivit kortare. Inte mindre intensiva, men kortare. Jag tror att det beror på att jag inte kan stanna i känslan av MISÄR på samma sätt nu - alltid är det en dagishämtning eller en middag eller en barbapapa-bok eller en puss som kommer emellan - och ju mer den stora MISÄREN bryts upp desto snabbare lämnar den systemet. Ju mindre plats jag har för att tycka synd om mig själv, desto bättre mår jag. (Jo, jag är den sista vuxna människan i världen som upptäcker detta, det är korrekt.)

Igår tuggade jag text med Pjotr, och fast det visade sig att det nog är bäst att göra om dispositionen (igen!), så känns det helt okej. Mer än okej, faktiskt. Jag är taggad till tusen! Jag ska ha den här tjänsten! Hör du det, Gud och hela universum! Jag ska jobba jobba jobba tills jag får den, för det är det här som för mig lycklig. Ångestfylld, men sprudlande, bubblande glad.