SÄMST
Jag raderar och klipper och klistrar och flyttar och skriver och skriver om och raderar det jag skrev om och flyttar ett stycke och skriver och gråter och gråter och gråter för det här går ju inte. Det gör inte det! Det blir ingen styrsel på texten, ingen riktning. Och nu förstår jag inte längre det jag själv har skrivit eller vad det egentligen är jag vill forska om. Och jag är sämst.
Och jag skriver och skriver och gråter och gråter och vägrar fan att ge upp. För vad är alternativet? Jag har inget.
Du kommer att skriva en häpnadsväckande fantastisk forskningsplan!
I've always depended on the kindness of strangers. Tack, du okände.
Jag håller med den okände! Men det känns tungt ibland, utan tvekan. Håll ut! Du är fantastisk!!
Förtvivla icke. Det där är en del av processen, har jag förstått på andra forskare jag känner. Att du tar den på så stort allvar visar bara hur viktigt det här är för dig. Det kommer att bli skitbra i slutänden.
Men vad är det här?
Jag är inte ett dugg okänd!
Jag bara... försvann.
Det är väl så när man likt mig är diskret och .. uhmm.... korrekt och.. välanpassad.. ehh.
Äh, det blir alltid kaos just innan delarna faller på plats. Visst har du varit med om det förr?
Jamen dåså! :-D
Det kommer att gå utmärkt.
(och hade vi inte trott att du kunde gå i land med det så hade du inte fått så mycket kritik heller.)
Lyssna på The sounds så går det nog bättre. :D
