textuelle

Det är svårt att låta bli att planera för framtiden. Det absolut troligaste är att jag får tjänsten, men helt säker kan man inte vara. Jag för en mycket ojämn kamp mot optimismen, och jag blir snart knäpp! Bubbliga lyckotankar sipprar hela tiden in under min fördämning av hard core-realism, hur mycket jag än försöker täppa igen springorna med domedagsscenarion.

Jag kommer ständigt på mig själv med att tänka på hur jag vill inreda mitt kontor, på alla seminödvändiga saker jag vill köpa (bäddmadrass, köksstolar, katt), på hur härligt det kommer att kännas att kunna spara igen. Jag tänker på hur spännande det kommer att bli att börja jobba på riktigt, att planera avhandlingsarbete och streta med doktorandkurser, gå på seminarier, lägga fram egen text och förhoppningsvis få undervisa lite själv. Jag tänker på betald semester, växande pensionskonton och att kunna ta körkort och köpa en schysst bil. Och så blir jag förbannad på mig själv.

För det slutgiltiga besultet är inte taget än. Inte förrän studierektorn ringer och ber mig komma till universitetet för att skriva på anställningskontraktet kan jag egentligen dansa Den Stora Glädjedansen (DSG). Så jag gör mitt bästa för att bekämpa lyckobubblet - jag distraherar mig med julstök och försöker nöja mig med tillfredsställelsen i att vara förstahandsvalet. Men hur länge kan man suga på samma karamell innan den upplöses och försvinner?

*sug sug sug*