textuelle

Ute och åkte bil igår.

Tea (från baksätet): Mamma...
Jag: Mmmm, vi är snart framme.
Tea: Men mamma...
Jag: Bara en liten stund till.

Barnet tystnar. Efter ett par minuter kastar jag ett öga bakåt. Först förstår jag inte vad som hänt men sedan inser jag att det kletiga på hennes händer, jacka, byxor och bilstol är kräks. Förbryllad sitter hon och tittar på en uppspydd bananbit som hamnat på hennes högra pekfinger. Det här är första gången hon kräks (om man inte räknar floderna av bröstmjölk de första månaderna).

Jag: Nämen oj! Har du kräkts älskling?
Tea: Ja, precis som i boken! Som lilla nalles kusin!

Vi stannar vid Returcentralen i Vännäsby och sanerar barn och bil. Jag köper nya byxor och en ny tröja för en tia, och väntar på nästa uppkastning. Den kommer inte. Dottern verkar inte sjuk överhuvudtaget. Det är konstigt. Simon föreslår åksjuka, men det vore i så fall första gången. Det hela är ett mysterium.

Tills vi kommer hem igen och kollar bäst före-datumet på hennes frukostyoghurt. Tolfte januari. Och så kommer skulden och skammen - det stockar sig i halsen av dåligt samvete. Jag satt själv och matade i henne utgången yoghurt. Alla föräldrar gör misstag, visst. Men det finns misstag och så finns det totalt onödiga, idiotiska, hjärndöda, mongomisstag.