textuelle

Jag har ingenting "ha ha ha"-roligt att skriva. Inte för att mitt liv är tråkigt just nu, tvärtom. Jobbet tar upp nästan all energi och det är väl så det ska vara. Om jag hade varit ensamstående utan barn hade jag lätt gått upp i doktorerandet fullständigt - jag översköljs av möjligheter att fylla all vaken tid med work shops, gästföreläsningar, seminarier och styrelseuppdrag. Mycket av det verkar så spännande att jag får bita mig i tungan för att inte tacka ja till för mer än vad som får plats i kalendern.

Min kärleksaffär med akademin är fortfarande en saga utan mörka stråk. Aldrig förut har jag känt mig så välkommen i ett nytt sammanhang! Folk hälsar varmt, frågar intresserat om mitt forskningsprojekt, erbjuder hjälp vid problem, bjuder in mig till luncher, föreslår samarbeten... Det är underbart. Säkert kommer situationen att förändras något - jag är medveten om att det finns en del konflikter under ytan på institutionen och förr eller senare lär jag trampa i något getingbo - men än så länge ser jag inga moln vid horisonten.

Eftersom jag är som jag är har jag stressat en del över att jag inte "gjort tillräckligt" på jobbet. Det är fortfarande en ansträngning att komma ihåg att jag lätt tänker snett gällande egen prestation. Att tala med doktorander som kommit åtminstone halvvägs in i sitt arbete har hjälpt: Nej, jag borde inte ha hunnit börja skriva på avhandlingen än! Puh.