textuelle

Idag fyller dottern tre år. Det är så konstigt att det redan har gått tre år sedan jag, efter fyrtioen långa veckor av graviditet och nästan tre oändliga dygns förlossningsarbete, äntligen fick se hur hon såg ut. Nu kan hon nästan allt själv. Hon är stor, har för länge sedan vuxit ur bäbiskroppen, och går modigt rakt ut i världen. Det lilla knytet vars blick mötte min i januarinatten har blivit en tydlig person - spexig, självsäker, kärleksfull och envis som synden.

Mitt första tydliga minne är från min treårsdag. Jag fick en röd ficklampa. Jag undrar om Amaltea redan har lagrat sin första bestående minnesbild.