textuelle

Jag är kanske den minst romantiskt lagda person jag känner, med undantag för min kära mor, kejsarinnan av reality checks. Gigantiska bröllopsarrangemang med specialmusik, duvor och egenskrivna löften intresserar mig ungefär lika mycket som att föda barn i en delfintank. När det stundande bröllopet planerats har därför "enkelt" varit ledordet. Enkel ring, enkel klänning, enkel meny, bara närmsta familjen osv.

Missförstå mig inte. Jag älskar Simon. Älskarälskarälskar. Han är den jag vill vara med, den jag väljer varje dag. Jag vill inte gifta mig med någon annan, ha barn med någon annan, leva tillsammans med någon annan. Han är den vackraste, varmaste, ömmaste och roligaste man jag känner. Men jag känner inte att jag behöver en massa dyra, planeringskrävande accessoarer för att göra vår bröllopsdag mer speciell - hur skulle den kunna bli mer speciell än den redan är?

Och ändå, mina vänner. Ändå... Trots min anti-romantiska attityd kunde jag inte låta bli att börja gråta när jag fick höra att kyrktornet drabbats av husmögel och att det därför råder ringförbud i klockorna tills vidare för att undvika att hela bygget rasar ihop. Klockljud finns (håll i er!) inspelat på KASSETTBAND, och vid lämpliga tillfällen trycker man alltså på PLAY! Jag skojar inte. Min gräns går vid bandspelare i kyrkan.

Som tur är har församlingen en kyrka till, så efter lite mickelmackel ser det ut som att vi får riktiga klockor på vårt bröllop. Vi får helt enkelt flytta hela vigseln femton kilometer. Lite surt, eftersom (de hemgjorda) inbjudningarna redan skickats ut. Simon har lovat att sätta sig med telefonlistan.