textuelle

Jag vet inte vad det är med mig. Det surrar i kroppen. Oro.

Det är så konstigt. Jag har ingenting att säga och ändå är det som att orden ligger under ytan och pressar pressar för att släppas fria. Och när jag väl öppnar munnen, loggar in på bloggen, tar fram telefonen så står jag ändå där med min pinsamma tystnad.

Utanför slår sommaren ut. Jag slår bara ifrån mig. Det lik jag planterat i min trädgård har i sanning börjat gro. Mon semblable,  my nerves are bad tonight. Yes, bad. Så lägg mig i skuggan, för det är inte april som är grymmast. Det är maj och hennes förbannade brännande sol.

Jag har sagt allt. Alldeles nyss för flera år sedan. Och ingenting förändras fast allt gör det och inga meningar håller ihop och jag har blandat bort orden bland korten jag granskar med spelad iver i jakt på spår. Jag låtsas att jag behöver en ledtråd fast jag redan löst fallet. Madame Sosostris, famous clairvoyante, move over. My pack of cards is twice as wicked. Den säger mig allt jag redan vet, med trött hånfullhet.