textuelle

Vilket äventyr det blev! Det började med att jag hade tur som en tokig - tack vare bilburen Ewelina (och Rasmus mäktiga hojtarförmåga) slapp jag släpa stora packningen mellan Ålidhem och Peters lägenhet på Gimonäs. Tack för skjutsen!

Efter snabb packningsgenomgång och inte alltför mycket omständligheter begav vi oss sedan till fots mot Grössjön. Vandringen gick över bitvis mycket sumpig mark, men vi var utrustade med bra skor och strålande humör så det gick ingen nöd på oss. Efter en dryg timme av växelvis rask marsch och mindre raskt hoppande mellan vattenhål kom vi fram till vårt mål: Udden nära fågeltornet. Vädret var sådär. Blygrått molntäcke och hög luftfuktighet, men SMHI hade lovat uppklarnande innan natten. Vi höll tummarna.

Det var otroligt vackert vid sjön, trots det grå vädret. Ett gäng måsar diskuterade hetsigt om vem som var kung över en liten klippig ö och långt borta simmade två stora svanar. Jag såg flera lommar och från alla håll hördes fåglar som ropade till varandra.

Till min förtjusning fanns det flera ordentliga vedförråd på platsen, så det var bara att göra upp eld direkt. Vi slog upp tältet utan stridigheter och lassade in sovutrustningen (liggunderlag, sovsäckar, täcke, päls och renskinn), och återvände till brasan för mat. Kvällens meny bestod av korv, pinnbröd, folieinlindade smörgåspaket med kalkon och brieost och öl. Peters pinnbröd såg ut som en fet rymdsnigel och smakade därefter. Jag har aldrig varit något fan av deg på pinne.

Kring åttasnåret sprack molntäcket upp och kvällsolen lyste upp sjön. Molnen ovanför oss hann dock vräka ur sig en kraftig, om än rätt snabbt övergående skur innan de drog vidare. Det gjorde inte mig något, solen sken genom regnet så att varje droppe färgades i guld mot sjöns svarta vatten och jag satt torr under en engångsregnponcho som Peter förutseende haft med sig. Strax därefter fick vi se en av de starkast lysande regnbågar jag någonsin upplevt. Det var obeskrivligt vackert.

Medan solen långsamt sjönk bakom träden drack vi öl, lyssnade på musik via P:s mp3-spelare med portabel högtalare och pratade om allt möjligt. Jag ägnade mig åt en avsevärd mängd av petning med pinne (a) och var i allt väsentligt synnerligen nöjd med livet. Flera gånger fick vi se vad jag tror var en bisamråtta simma förbi oss, patrullerande sitt revir av allt att döma.

Alla moln blåste bort och det blev stjärnklart. När vi ansåg att det inte kunde bli mörkare (helt nattsvart blev det aldrig), tände vi den medtagna facklan och vandrade genom skogen till fågeltornet. Det var inte särskilt högt, vilket nog var lika bra med tanke på att åtminstone jag var mer än lite ostadig på fötterna vid det laget. Som det nu var blev det en lätt klättring upp på plattformen. Stjärnorna blänkte ovanför oss och ur nattdimman hördes fortfarande spridda fågelrop.

Tillbaka vid brasan hällde vi upp lite obligatorisk Varm & Kall i tomma ölburkar och värmde i glöden. För er som inte smakat: Det är ungefär som flytande, alkoholhaltig äppelpaj. Man blir varm. Och ganska full. Vi satt en stund till vid brasan, men det hade blivit ganska kallt och sent så sovsäckarna lockade alltmer. Till slut lät vi det sista av elden brinna ut och packade in oss i tältet. Tack vare bra utrustning (och frånvaron av minusgrader!) tinade jag upp ganska snart och kunde somna.

På morgonen vaknade jag av att det knakade betänkligt i lingonriset. Peter hade berättat godnattskräckisar om björnar så jag råkade i inte så mild panik, men det visade sig vara ett gäng ornitologer som skulle morgonspana. Efter huvudvärkstabletter och lite mer vila samlade vi ihop alla saker och trampade tillbaka genom skogen. Peter ledde oss bara lite vilse, vilket var tur för honom, och efter åtskilligt plaskande över myrmarkerna återvände vi till civilisationen. Jag var lätt bakfull och luktade starkt av brasa, men inte värre än att en dusch och en timmes eftermiddagsvila i min egen sköna säng åtgärdade det. Som helhet ett fantastiskt äventyr!