textuelle

Om en timme åker jag in till stan för att för sista gången tugga igenom forskningsplanen med Pjotr. Och sedan ska jag lämna in ansökan! Kroppen spänns i motstånd varje gång jag tänker orden. Lämna in ansökan. Det är ett sådant definitivt steg. Jag ger ifrån mig all min längtan, all min ambition och alla mina kvalifikationer för att andra ska granska och ranka och analysera och fundera och dissekera och kritisera och till sist fatta ett beslut. Jag på en bunt papper - ja eller nej? När det stora kuvertet väl har försvunnit in i universitetets pappersberg är också min makt att påverka förloppet borta. Jag får lätta panikförnimmelser vid tanken. Jag vill göra, inte vänta.

Framför mig ligger omkring två månaders nervositet och förtvivlan. Jag vet att det måste vara så, att det är så för alla som söker, att det hör till spelets regler. Men det kommer att bli tufft. Jag är min egen värsta kritiker och jag blir aldrig nöjd. Låt det bli en tröst, alla ni som blivit skrämda av mig och min granskande blick. Ni kommer lätt undan. Jag lever ständigt under mitt eget öga.