textuelle

Jaha. Forskningsplanen inlämnad, efter en liten mängd missöden och en stor portion tur/hjälp. Det känns tomt. Ungefär en gång i halvtimmen tänker jag "jag borde sätta mig och göra de nya ändringarna i forskningspl... nä just ja" eller "undrar om jag har fått ny feedback på forsk... nä just ja". Universitetet har svalt mitt tjocka kuvert och nu väntar en lång matsmältningsprocess. Jag marinerar redan i nervositet.

Igår fick jag förresten veta att fler lärare håller tummarna för mig. Det känns fantastiskt. Jag blir stolt och glad över att en lärare jag inte haft på drygt fem år vill samtala med mig om litteratur och livet över en kopp kaffe, att jag så självklart erbjuds en plats vid bordet som annars är till för institutionens anställda och välkomnas i deras samtal som om jag redan var en av dem. "Jag hoppas du får tjänsten," sa hon. "Det vore så roligt att ha dig här." Och hjärtat slog lyckligt och lätt i bröstet en stund - ett välbehövligt avbrott från ångestens dubbelslag.

När jag lämnat mitt bruna kuvert i händerna på en rund blondin hos registratur och arkiv promenerarade jag och den ovärderlige Pjotr ned till centrum. Vårsolen värmde ryggen, men det blåste snålt kring öronen. Aprilväder. Oron stormar i kroppen.