textuelle

Tack vare min dyra mors omtanke har jag kvar min allra första dikt. Jag skrev den vid sex års ålder, och de omsorgsfullt nedplitade versalerna vittnar om stor koncentration.

_______________________________

FRI SOM FÅGELN UP I
SKYN OCH VAKER
SOM EN ROS
LIGER NU DÄT A
BARNET I SIN VAGA
OCH SÅV SOVER
MED KINDER SOM
EPLEN     JAG
RÖR BARNET FÖR-
SIKTIT OCH
DEI SLÅR UP
SINA ÖGÅN SOM
LIKNAR VATÄN
NU ÄR DIKTEN SLUT


Tamara, augusti 1987
_______________________________

Staplandet av naturinspirerade liknelser ger dikten ett överlastat intryck. Stavningen lämnar en del att önska. Det skulle visserligen kunna vara ett stilgrepp, möjligen inspirerat av naivismen, men författarens ålder gör det troligare att det helt enkelt är brist på skolning som ligger bakom. En korrekturläsning innan tryck hade dock hjälpt upp helhetsintrycket väsentligt.

Inledningen är närmast obegriplig - på vilket sätt är ett sovande spädbarn "fri som fågeln up i skyn" [sic]? Fri från det vakna livets plåga? I så fall kan man hävda att diktarjaget är hänsynslös, eller åtminstone obetänksam som väcker den sovande och därmed tvingar denne att återvända till det vakna medvetandets fängelse. Det abrupta avslutet direkt efter väckandet kan eventuellt tolkas som ett utslag av dåligt samvete, en insikt om det oåterkalleliga i handlingen. Eller så tog intresset slut, liksom papperet.