textuelle

Att jag aldrig lär mig. Varför lär jag mig ALDRIG? Man ska inte inleda ett samtal med en främmande person med orden: "Hej! Jag är inte inte galen, men..."

Scen: Jag håller på att lämna campus och är en route mot centrum. Innan jag hunnit stänga jackan ringer Simon för att berätta om sin körlektion och lunch med herrarna Resare. Efter ett kort samtal lägger vi på och jag tänker att jag ska ringa Idha för att höra om hon är hemma, men först måste jag verkligen stänga jackan. Eftersom jag ska använda mobilen strax igen klämmer jag bara fast den mellan hakan och bröstet medan jag, fortfarande gåendes, trixar med blixtlås, knappar och bälte. Min jacka är en tvångströja ett kyskhetsbälte lite komplicerad. Till slut är den i alla fall stängd och jag går vidare.

Efter kanske 30 sekunder slås jag av följande: "Jag hade en mobiltelefon nyss. Det har jag inte längre."

Mobilen är borta. Alltså verkligen borta. Försvunnen. Puts väck. Upplöst i tomma intet. Jag hade den fastklämd mellan haka och bröst (Varför säger man så? Man klämmer ju fast saker mellan hakan och HALSEN!) medan jag knäppte jackan, men det krävs inget långdraget utforskande av halsregionen för att konstatera att den inte längre är där. Jag kollar alla fickor. Jag rotar i väskan. Jag tittar på marken. Ingen mobiltelefon. Jag förstår nu absolut ingenting.

En sekund eller två leker jag med tanken att Gud har tagit telefonen, men avfärdar detta som ologiskt. Uppryckelsen lär inte involvera, och absolut inte BÖRJA med en tre år gammal SonyEricsson, vars ringsignal är "Pingu". (There, I said it! Pinsamt.) Men så totalt och oförklarligt borta är alltså mobilen att divine intervention faktiskt dyker upp som alternativ förklaring.

En fotgängare gör nu entré, i motsatt färdriktning. Det är en man i min egen ålder, kanske lite yngre. Jag genskjuter honom och utan att tänka efter uttalar jag de förhatliga orden:

Jag: Hej! Jag är inte galen, men har du en mobiltelefon?
Mannen: Eeeeh... Ja..?
Jag: Ja, alltså, min telefon är borta. Jag hade den nyss, här, och nu är den borta! Skulle du kunna ringa till den så att jag hör var den är?
Mannen: Eeeeh... Jo, visst. Vad är det för nummer?

Jag rabblar upp siffror. Han slår nummret och nickar ivrigt för att visa att signalerna går fram. Jag lyssnar på min väska.

Väskan: [. . . . . ]

Jag försöker lyssna på mina egna fickor.

Fickorna: [. . . . .]

Jag lyssnar vilt på omgivningen.

Omgivningen: [Vanligt vardagsbrus. Ingen Pingu-signal.]

Mannen: Du, nu går det inte fram några signaler längre.
Jag: Va? Men... Jaha... Jag kanske har tappat den efter vägen. Jag får leta. Men tack!
Mannen: Ingen orsak. Hoppas du hittar den.

Vi börjar gå, och plötsligt uppstår den pinsamma situationen att två personer båda är på väg i samma riktning och liksom "går tillsammans" fast de inte känner varandra alls. Ergo: Spänt läge. Vi spanar längs vägen och mumlar om den försvunna telefonen och dess eventuella position och jag önskar intensivt att han skulle gå i vilken annan hastighet som helst förutom just i min.

Och då!

Då upptäcker jag att mobilen ligger innanför min jacka! Den har glidit ned i kragen och ligger nu strax under mitt högra bröst, där den stoppats av det åtdragna bältet. Glädjen över upptäckten övergår genast i förvirring - varför hörde jag inte telefonsignalen när mannen ringde? Insikten drabbar mig omedelbart: Jag måste ha gett honom FEL NUMMER!

Jag(tänker): VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG!?

Mannen fortsätter envist att hålla samma tempo som jag och letar väluppfostrat efter min mobil. Jag kan inte stanna och fiska upp telefonen så han ser det, för då kanske han inser att jag fått honom att ringa FEL NUMMER och då kommer han VERKLIGEN att tro att jag är galen, hur innerligt jag än har försäkrat honom om motsatsen. Jag har heller ingen lust att fortsätta gå åt fel håll i pseudosällskap med en främling. Dessutom känns det inte så snällt att låta honom leta efter något som är faktiskt är upphittat. Omärkligt lossar jag lite på bältet medan jag sackar efter lite, och med en spasmisk rörelse lyckas jag få mobilen att rutscha ned på marken. (Jag dämpar fallet en aning med skon.)

Jag (med spelad förvåning): Nämen! Här ligger den ju!
Mannen (som nyss inspekterat just den platsen): Va!? Gör den!? Men hur kunde jag...?
Jag: Vilken tur! Tack igen! Hejdå!

Snabbt vänder jag och går åt andra hållet. Jag undrar fortfarande vad det var för nummer jag gav honom, och vad som hade hänt om någon hade svarat...