Uppriktig undran
Redan innan seminariet började kunde jag inte undgå att lägga märke till att nästan alla av mina medstudenter varit duktiga flickor och pojkar - de kom rustade med tättskrivna anteckningsblad och böcker så fullproppade med olikfärgade memo-klisterlappar att de såg ut som psykedeliska igelkottar. Och ändå hade de i princip INGENTING att säga under diskussionen. Några nöjde sig med att påpeka uppenbara saker eller i princip direktcitera ur facktexterna, andra uppvisade en väldigt nedslående kunskapsnivå, i synnerhet med tanke på allt pluggande de uppenbarligen ägnat sig åt.
Och där satt jag och sekundärskämdes. Och jag undrar hur det går till. Hur kan man ägna timmar åt att läsa och anteckna och läsa och anteckna och läsa och läsa och inte fatta? OCH INTE INSE ATT MAN INTE FATTAR!?
(Innan du anklagar mig för att vara elak, självförhärligande, omänsklig, fascistisk eller whatnot: Kursen är på D-nivå. Förutsatt att man får G på alla moment kan man titulera sig "magister" lagom till sommaren. Det är helt vansinnigt.)
Det är en sak att inte förstå en grej. Det finns miljoner saker jag inte fattar, trots att jag försökt. Hur man räknar ut volym är en, för att ta ett exempel. (Och be mig inte förklara hur en dator fungerar.) Men jag är åtminstone medveten om att jag inte förstår. Kan någon förklara hur man inte kan fatta att man inte fattar? Och hur kan det vara möjligt att avancera till D-nivå när man är så... dum?
Jag minns med förfäran (och lite avsmak) tidsperioden hösten 2003 - våren 2005. Redan vid denna tid stötte och blötte vi, som du garanterat minns, denna fråga. Tror att det kan vara dags att ge upp, vi kommer inte längre. Håller dock med om att det är ett märkligt fenomen det där, med överambitiösa men likväl lågpresterande.. personer(?) med noll självinsikt.
För övrigt skulle du med största sannolikhet dö om du satte din fot på lärarutbildningen. Jag har med tiden slutat förvånas över de imbecilla saker som där kan sägas på fullaste allvar. Men det tog tid, baske mig.
Det var samma sak när jag läste D-kurser i religion. Jag tror att det enkla svaret är: Either you get it or you don't.
Jag drabbades också av sekundärskam när jag insåg att jag hade fattat mycket mer än de flesta andra trots att jag pluggat mindre. Jag har skrivit VG på tentor bara för att jag kan koppla ihop alla gamla kunskaper jag har i ett ämne och kan formulera dem till teser och synteser. Men vad ska man göra? Jag försöker jobba på att minimera sekundärskammen. Det känns som det enda rimliga.
Gissning: mycket utbildning premierar ren minnesförmåga. När man sedan når nivåer där man måste kunna tillämpa kunskaper självständigt, blir det tydligt vilka som integrerat kunskaperna och vilka som bara lagrat fakta.
Ja, och så dom som har wellpapp mellan öronen.
