This I do for fun
Så tror jag absolut det kan vara. Framför allt tycker jag en del gör det lite enkelt för sig när det gäller de konsekvenser de drar av antagandet att kön är något man gör. Dessa "en del" verkar tro att saker man tänker bara är att ändra på. - att personer som hävdar könsroller som naturgivna bara är obstinata och vägrar inse. Så enkelt är det ju inte. Attityder och beteenden som är så djupt ingrodda att de blivit "sanningar" kan ju vara mer eller mindre omöjliga att ändra på. Som personlighetsstörningar, ungefär. De är ju väldigt svåra att bota, även om personen som har dem har sjukdomsinsikt. Ingen vettig människa skulle väl säga åt en person med OCD att skärpa till sig och sluta noja?
Nu förstår jag inte riktigt vart du vill komma. Jämförelsen mellan personlighetsstörning och könsroller känns inte helt genomtänkt.
Jag tror absolut att man kan skapa nya vägar i hjärnan, om man vill (även om det inte görs på en kafferast). Och jag tror att de "en del" du nämner egentligen är ganska sällsynta. Idioter finns förvisso överallt, även inom genusvetenskap/feminism/queerteori, men den sortens naiva och dryga människosyn är nog något som främst präglar unga och "nyfrälsta".
Nej, jag vet att jämförelsen haltar lite. Det jag menar är att det i båda fallen handlar om väldigt djupt ingrodda tankemönster som kräver hårt jobb för att ändra, och att personerna som har dem inte alltid själva anser att tankemönstren är irrationella och följdaktligen inte är intresserade av att ägna sig åt det jobbet. Jag menar, jag vet ju själv hur svårt det är att ändra tankemönster som man faktiskt VILL ändra!
Angående "en del" så säger jag bara: jag hoppas verkligen du har rätt.
Jag är ledsen, men jämförelsen känns inte helt fräsch i mina ögon. Många personlighetsstörningar går inte att bota överhuvudtaget, många kräver medicinering för att patienten ska kunna fungera överhuvudtaget. Kanske beror det på mina erfarenheter av psykiskt störda personer, men för mig ligger begreppen så långt ifrån varandra att det inte blir meningsfullt att grunda diskussionen i en sådan utgångspunkt.
En personlighetsstörning är ett kliniskt tillstånd, könsroller är kulturellt betingade. Lösningen/boten kan inte sägas vara densamma, inte heller anledningen till varför de uppstår.
Till allra största delen är den traditionella genusdikotomin grundad i ett förtryckarsystem, javisst. Men att "välja" att leva upp till förväntningarna ställda från kanske hela sin omgivning baserat på det kön man tillhör är betydligt mindre irrationellt än att t.ex. hamna i ett närmast psykotiskt tillstånd för att man är rädd för (ihopfantiserade) separationer.
Förresten: Stöter du ofta på personer som menar att människor som inte kan/vill/orkar bryta könsnormerna bara är obstinata? Jag är uppriktigt nyfiken.
Jag vet flera som har attityden att kvinnor som är könsrollsbundna lever i förnekelse och behöver "medvetandegöras", så kommer de att ändra på sig. (Könsrollsbundna män kan naturligvis välja detta medvetet, eftersom det gynnar dem strukturellt.) Inga Namn Men Du Vet Hon, t ex.
Det var inte menat som en jämförelse, f ö. Snarare en analogi. Men det kan vi diskutera irl nån gång.
