textuelle

Nu har jag korrläst forskningsplanen för tusende gången, verkligen luskammat den efter onödiga missar. (Hittade inga.) Det är liksom det enda som finns att göra nu - innehållsmässigt kan jag inte förbättra något. Så, nu sitter jag och funderar på om jag ska lämna in hela ansökningsbunten redan i morgon, när jag ändå ska in till uni. Jag tror banne mig att jag gör det. Så kan jag släppa skrivarprocessen fullständigt.

Jag har bestämt mig för att aktivt försöka undvika att ladda den här ansökan med lika mycket känslor. Får jag inte tjänsten kommer jag såklart att bli ledsen (igen!), men för den skull tänker jag inte måla fan på väggen heller. Det innebär ju bara att jag sänker mig själv i flera veckor, och jag kommer ändå att bli ledsen om jag får ett nej. Inte heller tänker jag drömma alltför mycket om hur underbart det vore om jag verkligen skulle få ett ja. Det finns ingenting att vinna på det heller.

Min ambition är istället att försöka förhålla mig så neutral som möjligt. Om det var något jag lärde mig av förra omgången så är det slumpens stora inverkan på antagningsprocessen. Även om man skriver en sjukt bra ansökan, är behörig och duktig kan det komma en sökande som är så galet meriterad att man ändå inte har någon chans. Eller så råkar beredningsgruppen bestå av människor med annorlunda syn på själva ämnet än man själv har. Litt.vet. är - liksom de flesta discipliner - splittrad i många olika inriktningar, och som så ofta brukar det gå prestige och politik i sådant. Det kan jag inte påverka.

Jag har skrivit den bästa forskningsplanen jag just nu är förmögen att producera. Den är bättre än den förra, och jag känner mig väldigt stolt över min prestation. Får jag inte tjänsten så får jag den inte, men jag kan åtminstone vara säker på att jag gjort ett bra jobb. Och ja. Jag ska banne mig lämna in den i morgon.