Sakernas tillstånd
Vi är sjukt fattiga nu, det kan verkligen inte nog understrykas. Alltså inte fattiga så att vi svälter, men fattiga nog för att inte kunna klara en oväntad utgift typ akut tandläkarbehov. Tack och lov har vi allt vi behöver för tillfället, om än inte allt vi vill ha (läs: bil). Fast jag vill kunna spara också! Och jag vill slippa den där jävla huvudräkningen inne på ICA - "få se nu... om jag avrundar uppåt måste jag ju vara safe när jag ska betala... ägg 25 kronor plus morötter 10 ger 35 plus mjölk och jäst 15 kronor ger 50 kronor..."
Det är jobbigt.
Det finns många som skäms över att vara fattiga. Det vägrar jag banne mig göra! Jag söker alla jobb som det finns någon chans att jag kan få. Jag pluggar för att förbättra möjligheterna att få jobb framöver. Jag håller ständigt öronen öppna efter rykten om lediga jobb. Jag engagerar mig på frivilligbasis för att få mer erfarenhet. Jag gör det jag kan. Jag vägrar ge upp. Under tiden har vi inte råd med bil eller ny bäddmadrass, men jag skäms fan inte.
Det är som det är.
Jag sliter med forskningsplanen igen, har inte ro att vänta på mejl från A.Ö. Tids nog får jag återkoppling, det vet jag. Medan jag väntar kan jag lika gärna slipa och fila på egen hand. Det är en viktig text som kan - om jag jobbar hårt och har tur - ge mig ett jobb så jag kan gå och handla utan att titta på varenda prislapp. Dessutom kan den också bli startpunkten för min karriär.
Jobbet jag inte fick var inget karriärsjobb. Det var ett jobb man har i väntan på något bättre, något roligare, något bättre betalt, något som man faktiskt skulle vilja göra. Dessutom låg företaget så olägligt till att jag skulle ha varit tvungen att fara hemifrån innan man+barn ens hunnit vakna och inte kunnat komma hem förrän strax innan 18.00. Jag skulle alltså bara ha hunnit träffa mitt barn en dryg timme om dagen, fem dagar i veckan.
Men det är klart att jag hade tagit det ändå.
Jag skäms inte för att vi är fattiga just nu eller för att jag är arbetslös. Varför skulle jag skämmas? Jag ligger inte samhället till last. Jag har inte rätt till a-kassa eller ens socialbidrag. Det är min man som arbetar ihop till min middag, inte allmänheten. Klart att det känns surt att bli försörjd av sin man, klart att det ibland är jobbigt för oss båda två. Men skamligt? Nä. Det är bara så det är. Just nu.
Det är jobbigt.
Det finns många som skäms över att vara fattiga. Det vägrar jag banne mig göra! Jag söker alla jobb som det finns någon chans att jag kan få. Jag pluggar för att förbättra möjligheterna att få jobb framöver. Jag håller ständigt öronen öppna efter rykten om lediga jobb. Jag engagerar mig på frivilligbasis för att få mer erfarenhet. Jag gör det jag kan. Jag vägrar ge upp. Under tiden har vi inte råd med bil eller ny bäddmadrass, men jag skäms fan inte.
Det är som det är.
Jag sliter med forskningsplanen igen, har inte ro att vänta på mejl från A.Ö. Tids nog får jag återkoppling, det vet jag. Medan jag väntar kan jag lika gärna slipa och fila på egen hand. Det är en viktig text som kan - om jag jobbar hårt och har tur - ge mig ett jobb så jag kan gå och handla utan att titta på varenda prislapp. Dessutom kan den också bli startpunkten för min karriär.
Jobbet jag inte fick var inget karriärsjobb. Det var ett jobb man har i väntan på något bättre, något roligare, något bättre betalt, något som man faktiskt skulle vilja göra. Dessutom låg företaget så olägligt till att jag skulle ha varit tvungen att fara hemifrån innan man+barn ens hunnit vakna och inte kunnat komma hem förrän strax innan 18.00. Jag skulle alltså bara ha hunnit träffa mitt barn en dryg timme om dagen, fem dagar i veckan.
Men det är klart att jag hade tagit det ändå.
Jag skäms inte för att vi är fattiga just nu eller för att jag är arbetslös. Varför skulle jag skämmas? Jag ligger inte samhället till last. Jag har inte rätt till a-kassa eller ens socialbidrag. Det är min man som arbetar ihop till min middag, inte allmänheten. Klart att det känns surt att bli försörjd av sin man, klart att det ibland är jobbigt för oss båda två. Men skamligt? Nä. Det är bara så det är. Just nu.
Kommentarer
Trackback
