textuelle

Igår var det min tur att göra något eget. Skönt. Alltså, jag älskarälskar min lilla familj, men de är ju folk precis som alla andra. Jag vill inte vara med dem JÄMT. Så jag åkte in till universitetsbiblioteket och lyssnade på vännen Bek som spelade egna visor för en liten men entusiastisk publik.

Han är bra, Beklingen. Ohjälpligt blir man indragen i melankolins bitterljuvlighet, och det är så vackert fast det gör ont. Man måste tacka honom efteråt trots att han väcker minnen man trodde låg tryggt nedpackade långt ned och kanske aldrig ville ta fram igen. Lite som när Elisabeth hittar hemska knutar i ryggen och man gråter nästan när hon trycker till för det ilar i hela kroppen men när hon är färdig känns det underbart.

Så lyssna på Anders om tillfälle ges. Och bli kompis med Elisabeth om du inte redan är det.