textuelle

Idag har jag varit inne i stan för att bland annat köpa julklapp till Vanessa, min snart sex år gamla lillasyster. Hon har redan jättemånga saker (och ett ganska litet rum), så det kändes onödigt att köpa en leksak i traditionell mening. Men lillasyster älskar att pyssla! Hon gillar att klippa och klistra, bygga och uppfinna, måla och dekorera.

Min smarta plan var därför att plocka ihop en pyssellåda, full med klistermärken, flirtkulor, piprensare, fina papperssorter och lite annat smått och gott. Jag trodde nämligen att leksaksaffärer säljer sånt. Det gör de inte. Tydligen pysslar inte barn längre, i alla fall inte om man får tro affärerna i Umeå centrum. Kritor finns, liksom tuschpennor, vattenfärger och vitt papper (med eller utan bilder att färglägga). Men att göra något mer... tredimensionellt, det intresserar uppenbarligen inte barn. Enda undantaget är "maskiner" för trehundra jävla spänn med vilka man kan tillverka sina egna suddgummin. Verkar asroligt, verkligen. Och så billigt! Varje färdigt sudd lär väl kosta minst en tjuga.

Men det finns ett ställe där man fortfarande kan köpa flirtkulor. På Konstnärsshopen! Låt dig inte luras av namnet. Konstnärsshopen är inte till för konstnärer. Den är till för de kvinnor som dövar den ekande tomheten i sina liv med scrap-booking, eller åtminstone genom att lägga tusentals kronor på scrap-bookingmateriel. Scrap-booking är inte konst. Det är den uttråkade och oknullade kvinnans sätt att låtsas vara kreativ, istället för att lägga tid (och tusen och åter tusen kronor) på att förbättra en tillvaro som för länge sedan förlorat sin spänning.

På Konstnärsshopen kostar tio flirtkulor 25 kronor. Jag köpte två påsar, i olika storlekar. Nu känner jag mig smutsig.

Mmmm, jag njuter av adventstiden. Visst, det vore mysigare om snön fick ligga kvar, men inte ens slaskandet kan fördriva min julstämning. Igår gick vi på julmarknaden på Gammlia. Årets julsenap är inhandlad, liksom örtkryddor. Jag klappade längtansfullt på skickligt beredda lammskinn, men de billigaste kostade 1200 så det får förbli en vacker dröm ett tag till.

Jag och dottern har bakat pepparnötter och äppelskålen är fylld av gammeldags polkagrisar som vi köpte i Gränna i somras. På kvällarna tittar vi på julkalendern (som Amaltea tycker är jättebra, men läskig, så hon får sitta i knät när vi tittar), tänder ljus och knäcker nötter med den fina semiantika nötknäpparen jag fyndade för en femma förra året. I klädkammaren ligger julklapparna gömda. Att vara vuxen i juletid är också fint. Jag stryker över nosen på käpphästen Tea ska få och jag längtar efter att få se glädjen i hennes ansikte när hon öppnar paketet.

Åh! Det är otroligt! För drygt ett år sedan förälskade jag mig i en gustaviansk soffa i en av Umeå-regionens antikaffärer. Jag har inte haft råd med den på långa vägar, men klappat på den varje gång jag varit förbi affären där den bor. Idag var jag där igen, för första gången på många månader, och jag var helt inställd på att soffan skulle vara såld. Men den är kvar! Och lika fin som första gången jag såg den.

Får jag tjänsten ska jag köpa den!



Den ser nästan ut så här. Men finare!

Det är svårt att låta bli att planera för framtiden. Det absolut troligaste är att jag får tjänsten, men helt säker kan man inte vara. Jag för en mycket ojämn kamp mot optimismen, och jag blir snart knäpp! Bubbliga lyckotankar sipprar hela tiden in under min fördämning av hard core-realism, hur mycket jag än försöker täppa igen springorna med domedagsscenarion.

Jag kommer ständigt på mig själv med att tänka på hur jag vill inreda mitt kontor, på alla seminödvändiga saker jag vill köpa (bäddmadrass, köksstolar, katt), på hur härligt det kommer att kännas att kunna spara igen. Jag tänker på hur spännande det kommer att bli att börja jobba på riktigt, att planera avhandlingsarbete och streta med doktorandkurser, gå på seminarier, lägga fram egen text och förhoppningsvis få undervisa lite själv. Jag tänker på betald semester, växande pensionskonton och att kunna ta körkort och köpa en schysst bil. Och så blir jag förbannad på mig själv.

För det slutgiltiga besultet är inte taget än. Inte förrän studierektorn ringer och ber mig komma till universitetet för att skriva på anställningskontraktet kan jag egentligen dansa Den Stora Glädjedansen (DSG). Så jag gör mitt bästa för att bekämpa lyckobubblet - jag distraherar mig med julstök och försöker nöja mig med tillfredsställelsen i att vara förstahandsvalet. Men hur länge kan man suga på samma karamell innan den upplöses och försvinner?

*sug sug sug*

Mitt förra blogginlägg var inte menat som en pik mot någon.

Såväl mah dahlin' professor som studierektorn verkar näst intill hundraprocentigt övetygade om att fakultetsnämnden kommer att ge mig dispens den 15:e. Själv vågar jag inte känna mig säker ännu, men det är väldigt skönt att höra erfarna akademi-rävar säga att det kommer att gå bra. Särskilt eftersom jag känner båda så pass väl att jag vet att de inte tillhör den typ av människor som är osakligt positiva för att de tror att det är snällt.

Om någon undrar hur ont man får i huvudet när ett kvartal av oro släpper kan jag avslöja att det gör jättejätteont. Tradolan (som annars dödar all smärta) hjälpte inte alls, och jag hade så ont att jag fick nedsatt hörsel på ena örat. Sanslöst.

Men vet ni? Jag var vansinnigt glad igår ändå.

Jag existerar fortfarande i något slags overklighetstillstånd. Under totalt en fjärdedel av det här året har jag levt i väntan på besked om doktorandtillsättning. Det har varit ett kvartal av uppskruvade nerver, maniskt kontrollerande av brevlådan, sömnsvårigheter och oro. Nu är jag helt plötsligt den som förordats till en doktorandtjänst. Jag har inte smält det, kan jag säga.

Det här med fakultetsnämnden och dispensen:
Jag har läst beredningsgruppens utlåtande, och ingen av oss som sökte var behörig enligt Bologna-jävel. Att fakultetsnämnden skulle välja den som placerats som tvåa är nog inte överhuvudtaget ett alternativ. (Jag tänker inte "hänga ut" de andra sökanden genom att citera utlåtandet, men så mycket kan jag säga att jag har svårt att tänka mig att fakultetsnämnden skulle gå emot det och välja tvåan.) Alltså, antingen får jag tjänsten eller så blir det en ny utlysning.
Jag vet att diskussioner förts tidigare om hur länge universitetet ska/bör/får ge dispens från de nya behörighetskraven, men jag tycker att det vore orimligt av fakultetsnämnen att stänga den dörren nu, när en hel antagningsprocess är genomförd, instutionerna har gett tummen upp och det dessutom inte finns någon kandidat som är formellt behörig att anställa istället för mig.

Nej, jag tar inte ut segern i förskott. Det kan fortfarande rent teoretiskt gå åt skogen. Men jag hoppas hoppas hoppas att jag om två veckor får åka in till universitetet och skriva på ett anställningskontrakt. Bättre julklapp kan jag inte få.

Jag är beredningsgruppens förstaval! De vill att jag ska få tjänsten! Den 15:e har fakultetsledningen möte och då ska de besluta om jag ska få dispens - jag är behörig enligt gamla systemet men inte enligt Bolognaprocess-jävel. Men studierektorn sa att hon var till 80% säker på att de kommer att ge dispens. Det är alltså inte i den så kallade påsen riktigt än, men så sjukt nära.

Nu ska jag dra mig tillbaka med huvudvärk. År av spänning har just släppt. Jag kommer inte att svara i telefon ikväll, med andra ord.

Det finns inga ord för att beskriva hur glad jag är.

Glad första advent, alla läsare! Jag hoppas dagen varit full av julmust, tända ljus och lussekatter.

Men fan. Jag missade min egen bloggs födelsedag. Så, alla ni vars födelsedagar jag glömt bort (inkluderat min egen man!) - ni är i gott sällskap. Ha ha.

Tea sjöng en egenhändigt komponerad visa för mig. Den gick såhär:

Jag heter Bure!
Jag är en pojke som heter Bure
Jag lånar en flicka på pappas jobb
Öppna grinden!
Öppna din gardin och släpp in meeeeej!

Framförandet präglades av pampig musikalkänsla, med superdramatisk koreografi som lök på laxen.

Vi har fått låna en bil i helgen. Om en stund kommer maken och hämtar mig - vi ska åka till ICA Maxi och månadshandla, bara han och jag! Lyxigt värre. Jag älskar att storhandla, särskilt när jag slipper stressa. Att skriva en lista och sedan i lugn och ro fylla vagnen med konserver, frysvaror, grönsaker och kött i storpack - det är trösterikt på något sätt. Den moderna jägar-/samlarmänniskan säkrar familjens överlevnad, till tonerna av shoppingmusik.

Jag vet att jag just nu är fullständigt värdelös på att höra av mig och umgås med folk. Förlåt. Det är inte för att jag inte gillar mina vänner, för det gör jag verkligen. Det är ansökningsångesten som ligger bakom. Har inte velat älta samma gamla tirader i bloggen den här gången, men det är jobbigt just nu. Jag har svårt att sova och sjuka humörsvängningar (fråga Idha, hon fick mest opåkallad skit freaking ever). Det ser ut som att jag får besked mot slutet av nästa vecka. Bara jag slipper den här jävla väntan kanske jag kan bli människa igen. Jag orkar inte längre hoppas på att jag får tjänsten, det enda jag vill är att slippa må så här mycket längre till.

Nu är barnet vaccinerat. Jag fick inget, pga dålig tillgång tror jag.

...skulle jag gärna bo här.

Ska strax hämta lillgrisen på förskolan för ett besök på hälsocentralen. Förhoppningsvis kan vi båda vaccineras idag, men enligt uppgift är vaccinet på upphällningen här. Jag håller tummarna och återkommer med rapport.

Amaltea: Mamma, dromedaren..?
Jag: Mmmm?
Amaltea: Vad heter det på ryggen?
Jag: Dromedaren har en puckel på ryggen.
Amaltea: Jaaa...

[Dottern tänker så det knakar]

Amaltea: Man slår den, mamma. Med klubborna!
Jag: Nä, man får inte slå dromedaren. Då blir den ledsen.
Amaltea: Jo! Man slår den lilla svarta med klubborna.
Jag: Va?
Amaltea: Man slår den lilla svarta med klubborna!
Jag (slagen av plötslig insikt): Nej, det är en puck man slår på. När man spelar hockey. Det är inte en sån som dromedaren har. Den har en puckel.
Amaltea (synbart lättad): Jaha!

En enda riktigt vettig sak har jag fått gjort idag, trots allt. Jag har tapetserat ovansidan av en ful vägghylla. Nu är den fin och jag är glad. Och eventuellt lite självgod eftersom jag hädanefter vill bli titulerad the Queen of Interior Decorating (QID). Snart på en tevekanal nära dig: Inredningsprogrammet Just QIDding!

Jag kanske är galen, men mina ordvitsar kan ingen ta ifrån mig. Mwahahaha!

Det är förjävla jävligt att bråka med någon man älskar. Jag får ont i magen, blir gråtfärdig, illamående och darrig i händerna. Det som är bra med att bråka med någon man älskar och som man vet trots allt älskar en tillbaka, det är att försoningen aldrig egentligen är längre bort än ett uppriktigt förlåt.

I kväll kommer jag att somna lugnt, med min älskesyster i tankarna.