textuelle

Lillebror och jag skrattar ofta och gärna åt samma saker. Den här bilden är något som roar oss båda ofantligt!

Är det någon som vet hur man kopplar ihop två datorer till ett nätverk? Jag vill föra över alla viktiga filer från gamla datorn till den nya (bl.a. en miljard bilder), men jag begriper inte hur jag ska ordna ihopkopplingen. Att meckla med ett jädra usb-minne känns som att be om att få livet uppätet.

Bloggpaus pga sjukdom. Det kan vara svinet, det kan vara svår förkylning - resultatet är detsamma.

Uuuuh. Har haft svår huvudvärk idag, av typen jag annars bara brukar få dagen efter en stor deadline. Jag vet inte om den tekniskt sett räknas som migrän, allt jag vet är att när den kommer vill jag dö. Eller kräkas.

Nu har den nästan helt försvunnit, bara en svag skugga kan anas på höger sida av huvudet. Jag är helt slut. Man blir så trött av smärta.

Det otäckaste barnprogrammet för tillfället är utan tvekan "Djursjukhuset" på Barnkanalen. Programmet handlar föga förvånande om ett djursjukhus och i varje program får man följa behandlingen av ett par olika patienter, varvat med informativa inslag om olika djurarter. "Det låter väl bra?" tänker du naivt. "Public service för barn at its finest, typ."

Fel fel fel!

Till att börja med är det är Klara från fantastiska "Mia&Klara" som är programledare. Från ett vuxenperspektiv är det inte ett helt klockrent val. Klara har en röst man känner igen, ett ganska särpräglat sätt att tala och en tydlig dialekt, och har man sett "Mia&Klara" är man van vid att koppla den rösten till roliga men helt sjuka saker. Jag har därför otroligt svårt att lita på Klara när hon berättar om de sjuka djuren, jag väntar ständigt på att hon ska göra något bisarrt i stil med att porr-ragga på veterinären, fråga om katter kan få flatlöss eller dra i sig en sexa whisky.

"Men du är inte målgruppen, så vad spelar det för roll?" gnäller du, med viss rätt. Med problemen stannar inte där. Av någon anledning är "Djursjukhuset" ett frosseri i lidande och död. Idag avlivades en svårt plågad get och en katt fick ett ben amputerat, vilket man underströk med en evighetslång närbild av det amputerade benet på en bricka. I kid you not. Avskurna djurlemmar kombinerat med Klaras berättarröst = bisarrt och oroande barnprogram.

Det har varit en vilsam och väldigt skön helg. Vi har lagat oförskämt god (och billig) mat, bakat brownies, tittat på film och kramats i soffan. Den vita hatthyllan som jag fyndade på loppis för en tjuga blev uppskruvad och återvinningen forslades till stationen vid ICA. Jag och Tea har badat skumbad som doftade av kanel och pomerans (tack Sara!), och jag lärde henne hur man gör motorbåtsljud på vattenytan. Pussel lades, togs isär och lades igen, böcker lästes och hela familjen har målat tusen teckningar med kritor och tuschpennor. Utanför fönstret har det snöat och slaskat omvartannat, men vi tände levande ljus i vardagsrummet och mumsade popcorn medan november velade mellan höst och vinter.

Amalteas mest älskade sak är en stoppad hare i randig bomull, från Muji. Den har inget namn, men är absolut en hare - INTE en kanin. Detta är viktigt. Jag köpte haren till Tea medan hon låg i magen men det tog ett tag för henne att upptäcka att den är hennes själsfrände. I drygt ett år har den varit hennes ständiga följeslagare. Den hänger med överallt och får inte glömmas. Då blir det gråt och tandagnisslan.

De senaste veckorna har jag noterat att haren börjat lukta lite... funky. Inte så konstigt med tanke på det dagliga slitaget. Idag tog jag så tjuren vid hornen och gjorde i ordning ett skumbad till haren i handfatet, med varmt vatten, rosentvål och grönsåpa. Sedan fick den ligga och dra som en annan tepåse tills vattnet blev alldeles grått. Proceduren upprepades följt av grundlig ursköljning. Sedan fick den genomvåta stackaren torka på låg värme i ugnen i ett par timmar.

Nu är vår vän ren igen och luktar gott av såpa och rosor. Och tack och lov satt inte känslorna i lukten - barn och hare är lika lyckliga tillsammans som innan badet.

Ni är ett par stycken som följer min blogg, fler än jag väntade mig när jag började blogga. Men jag undrar hur många av er som också läser mellan raderna. Det är där allt det roliga händer.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken från mina år på universitetet ägde rum under a-kursen i litteraturvetenskap. Idha och jag hamnade i samma grupp och tillsammans skapade vi en redovisning som gick till den interna humorhistorien.

Jag kommer inte ihåg vem av oss som kläckte den lysande idén att låta Oidipus och en traditionell grekisk kör sjunga en stump innan den mer seriösa delen av redovisningen, allt jag minns är att den här texten i princip skrev sig själv.

Oidipus i fablernas värld (antik remix)
Text: Idha och Tamara (och ev. Jennie om hon var i vår grupp).
Musik: Den här.

Kören: Hej Oidipus, hallå! Du saknar ögon två.
Har du dödat din far?
Oidipus: Jovisst, jag har dödat min far.
K: Du spände på din mor och i landsflykt du for.
O: Ja just! I landsflykt jag for.

O: Mitt liv är en studie i ödets makt,
som börjar med siare och slutar med slakt.
K: Vadå?
O: Låt se...
K: Vad menar du med det?

O: Jo. Här sitter jag nu blind och galen,
och sorgen trängs med samvetskvalen.
I ödets kvarn har jag blitt malen.
K: Ja, det är ju så det går!
Alla: I fablernas värld! I fablernas värld!

Jag skrattar fortfarande åt det här. I all sin surrealism är det fan i mig briljant! Om du inte tycker att det är roligt beror det förmodligen på att du saknar allmänbildning och/eller humor.

Aftonbladet rapporterar om kortvuxna Fehime som känner sig kränkt av att färdtjänstpersonalen inte längre ställer upp på att lyfta in henne i bilen. Facket har (med rätta) satt ned foten, det rör sig om skaderisk för personalen. Istället får Fehime använda sig av en pall när hon ska in och ut ur bilen. Det gillar hon inte.

Fehime väger 40 kilo. Det är rätt mycket att lyfta, särskilt eftersom det handlar om bängliga vridlyft. Färdtjänsthandläggaren har erbjudit henne transport med ramputrustad minibuss, men Fehime bara suckar: "I bussen når jag inte upp till fönstret och kan se vägen så då mår jag jättedåligt." Hon tycker att chaufförerna ska fortsätta lyfta henne, med motiveringen att "det har ju fungerat i 35 år".

Jaha ja. Det fungerade förmodligen utmärkt när Fehime var yngre och vägde pyttiga 24 kilo. Att situationen för personalen nu har ändrats betydligt verkar inte vara något som bekymrar Fehime.

Jag har ett tips: Prova åksjuketabletter och sluta gnälla. Gud så trött jag blir på fullblodsegoister. Och på artiklar utan nyhetsvärde.

Det snöar paljetter!

Är det inte märkligt hur man minns genom kroppen? Träningsvärk påminner om gårdagens ansträngningar, en örfil kan bränna långt efter att rodnaden lagt sig. Invanda rörelser väcker invanda känslor och vissa sorters smekningar lämnar osynliga penseldrag i dagar.

Jag vrider mina händer och minns. Jag nyper mig i armen och minns. Jag lägger tummen mot underläppen och minns.  Jag drar med fingret över huden och läser min historia. Blindskrift. Spårsnö. Låt denna vinter vara för evigt.

Idag trotsar jag hostan för att jaga text på UB.

Det var länge sedan jag såg fram emot en film så här mycket!

Hostan och huvudvärken vill inte ge med sig. Jag är dimmig i huvudet och trött nästan hela tiden. Kunde jag gå i ide resten av veckan skulle jag banne mig göra det. Direkt efter Grey's Anatomy ikväll.

I natt drömde jag att jag inte fick tjänsten. Jag blev rankad tvåa. Näst bäst, vilket ironiskt nog också är näst sist eftersom vi bara är tre sökanden. Vaknade kallsvettig strax efter tre på morgonen. Gode Gud, låt beskedet komma snart, jag står inte ut.

Tråkiga saker:
Att den fina snön slaskade bort på bara några dagar.
Att jag har fått en ond blåsa på handen.
Att vänta på besked om tjänsten (jag går under!).
Att min och dotterns hosta vägrar ge med sig.
Att vi kanske inte kommer att ha råd att köpa några julklappar förutom till Tea och något litet till Nässlan.

Roliga saker:
Snart är det december.
Jag får snart träffa stora lillasyster igen.
Teas senaste arga utrop är "kropp-affär!".

Hade planerat att blogga igår: om den fantastiska fisksoppan vi fick hemma hos paret Wolving i lördags; om deras ljuvliga hus; om trevliga medgäster; om vackra katter och charmiga hundar; om hur snö på träden får världen att se magisk ut; om chokladmousse och lego och min mans förmåga att råka avslöja detaljer om mitt sexuella liv innan vi blev tillsammans.

Av detta blev intet. För när jag höll på med bak och matlagning samtidigt brände jag hela utsidan av högerhanden och tillbringade större delen av eftermiddagen och kvällen med att ha handen i iskallt vatten. Då är det svårt att blogga.

Jag har nyss vaknat, av mig själv. Det har snöat hela natten och världen utanför fönstret känns ny i all sin vackra vithet, för första gången på många månader. Mannen och barnet sover fortfarande. Jag väntar på att teet ska dra färdigt. Detta är en magisk stund.

Åh jisses! Tänk om jag får rest? Jag skrev mer för att bli färdig än för att det skulle bli bra, det måste jag erkänna. Ajdå.

Nåja, den dagen den sorgen. Nu: BAD!