textuelle

En lokal SD-ordförande lämnar partiet efter Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet. Han lockades av familjepolitiken, säger han till SvD, men han kan inte ställa sig bakom vad han kallar "rent förtal av muslimer". Partisekreterare Björn Söder verkar rätt blasé inför avhoppet: "Ställer de inte upp på vår syn passar de ändå inte in," meddelar han kallt.

Hör ni det, alla som sympatiserar med SD för att ni är trötta på det politiska etablissemanget, ni som missnöjesröstar, ni som dras till SD för deras tal om mer äldreomsorg och sänkt bensinskatt, ni som håller kärnfamiljen högst och drömmer om ett idylliskt 1950-tal som aldrig existerat! Om ni inte också tycker att den muslimska invandringen till Sverige är "vårt största utländska hot sedan andra världskriget" så är inte SD partiet för er. Och detta från ett gäng som inte vill bli beskrivna som ett enfråge-parti.

Nu har jag korrläst forskningsplanen för tusende gången, verkligen luskammat den efter onödiga missar. (Hittade inga.) Det är liksom det enda som finns att göra nu - innehållsmässigt kan jag inte förbättra något. Så, nu sitter jag och funderar på om jag ska lämna in hela ansökningsbunten redan i morgon, när jag ändå ska in till uni. Jag tror banne mig att jag gör det. Så kan jag släppa skrivarprocessen fullständigt.

Jag har bestämt mig för att aktivt försöka undvika att ladda den här ansökan med lika mycket känslor. Får jag inte tjänsten kommer jag såklart att bli ledsen (igen!), men för den skull tänker jag inte måla fan på väggen heller. Det innebär ju bara att jag sänker mig själv i flera veckor, och jag kommer ändå att bli ledsen om jag får ett nej. Inte heller tänker jag drömma alltför mycket om hur underbart det vore om jag verkligen skulle få ett ja. Det finns ingenting att vinna på det heller.

Min ambition är istället att försöka förhålla mig så neutral som möjligt. Om det var något jag lärde mig av förra omgången så är det slumpens stora inverkan på antagningsprocessen. Även om man skriver en sjukt bra ansökan, är behörig och duktig kan det komma en sökande som är så galet meriterad att man ändå inte har någon chans. Eller så råkar beredningsgruppen bestå av människor med annorlunda syn på själva ämnet än man själv har. Litt.vet. är - liksom de flesta discipliner - splittrad i många olika inriktningar, och som så ofta brukar det gå prestige och politik i sådant. Det kan jag inte påverka.

Jag har skrivit den bästa forskningsplanen jag just nu är förmögen att producera. Den är bättre än den förra, och jag känner mig väldigt stolt över min prestation. Får jag inte tjänsten så får jag den inte, men jag kan åtminstone vara säker på att jag gjort ett bra jobb. Och ja. Jag ska banne mig lämna in den i morgon.

Dottern vaknade före sex i morse. Skitglad, så klart.

- Mamma! Pappa! Jag har snor och jag är pigg!

Åh så många fula ord jag tänkte om mitt vackra barn medan jag ålade mig ur mitt varma, mjuka duntäcke.

Tack och lov är det onsdag idag. Dubbla avsnitt av ny Scrubs-säsong följt av Grey's Anatomy, just what the doctor ordered.

Förutom under en väldigt jobbig period i mitt liv har jag alltid älskat julen. Dels beror det naturligtvis på min kristna tro. Jag älskar berättelsen om Kristi födelse och vad den innebär för relationen mellan människa och Gud, och sedan jag fick barn har adventstiden blivit än mer speciell. Jag var höggravid under julen 2006 och aldrig har decembers väntan känts så laddad som då. (Jag hoppas få uppleva det igen, kanske redan till nästa jul?) Men jag älskar julen ur ett mer sekulärt perspektiv också. Även dem som inte tror påverkas av stämningen, det blir en laddning i luften av glädjefull förväntan, och jag upplever att toleransen och mildheten ökar (åtminstone om man undviker julklappshysteriska shoppinggodzillas på stan).

Idag dök min jullängtan upp, som den alltid gör så här års när höstens klara, varma dagar är förbi och frosten ligger kvar i gräset nästan hela dagen. Nu börjar min längtan efter decembers gnistrande skönhet, efter adventsstjärnor och tända ljus, efter pepparkakor och förskolans luciatåg, efter julsånger och lukten av glögg. Åh, det är inte långt kvar till den bästa tiden på året! I år firar vi här uppe, med mamma och mina syskon. Stora lillasyster kommer hem ett par veckor från Japan, och jag längtar så efter henne.

Innan dess hoppas jag få se alla mina vänner här på adventsfika. Och ja, det är en inbjudan.

För en stund sedan gick jag ut och hämtade posten. I skuggan framför brevlådorna var marken fortfarande täckt av is sedan nattens minusgrader, och jag kände hur det slirade under fötterna. Plötsligt hör jag mig själv säga:

- Här var det halkigt! Hälsningar... en som vet.

Jag måste sluta prata för mig själv innan jag officiellt blir utsedd till Sävars byidiot.

Ingen kan väl ha missat att Aftonbladet igår publicerade en debattartikel av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson. I artikeln går Åkesson till mycket hårt angrepp på muslimer, som han kallar "vårt största utländska hot sedan andra världskriget", och han lovar att göra allt i sin makt för att "vända trenden". Jag kan inte säga att jag är förvånad över innehållet i artikeln, mer överraskande är att SD väljer att vara så öppet rasistiska samtidigt som man försöker bli Sveriges tredje största parti. Det finns förvisso substantiella problem med den svenska invandringspolitiken och intergrationen funkar pinsamt dåligt många gånger. Men att angripa människor istället för systemfel, som Åkesson gör, tror och hoppas jag kommer att skrämma bort väljare som tidigare känt sig lockade av SD:s tal om invandringens baksidor som det huvudsakliga samhällsproblemet. Att Åkesson sedan inte visar sig ha ordentligt på fötterna för de flesta av sina argument bidrar inte till försöken att framstå som ett förtoendeingivande parti.

Jag applåderar Aftonbladets val att publicera artikeln, eftersom man gör det med den uttalade avsikten att "klä av" Sverigedemokraterna. I följdartikel efter följdartikel låter man relevanta experter motbevisa eller analysera Åkessons påståenden. Muslimska företrädare får utrymme att besvara attacken. Ledarna för riksdagspartierna får uttala sig både kring SD:s politik och kring det egna partiets ståndpunkt kring ett eventuellt parlamentariskt samarbete. Ingen kan missta sig på Aftonbladets inställning till SD:s åsikter och retorik.

Aftonbladet meddelade tidigare i höstas att man inte kommer att publicera reklam för Sverigedemokraterna under valkampanjen. Detta fick många att uppröras. Aftonbladet ägnade sig åt censur! Att man samtidigt meddelade att tidningen skulle publicera debattartiklar från SD, och självklart också ge dem relevant utrymme i nyhetsbevakningen spelade ingen roll. Det var tydligen ett slags dekomkratisk rättighet att få köpa annonsplats i privatägda tidningar. Jag måste ha missat den lagändringen.

Ingen av de andra tre stora tidningarna (DN, SvD eller Expressen) hakade på Aftonbladets reklambojkott. Deras policy är att bedöma annonserna från fall till fall, för att inte "tumma på demokratiska värden" (SvD) eller "utfärda åsiktsförbud" (Expressen). Gud vilket jävla skitsnack. Varken DN, SvD eller Expressen skulle publicera en valannons från Nationaldemokraterna oavsett hur den såg ut. Det skulle nämligen vara uppenbart vad annonsen vill sälja. Nå, nu vet ni vad Sveridemokraterna säljer. De grundar sin politik i en världsbild där muslimerna är ett hot av samma dignitet som andra världskrigets fasor.

SvD:s redaktionschef vill i sin blogg varken svara ja eller nej på frågan om hans tidning hade publicerat debattartikeln, men understryker att om man hade gjort det hade den inte fått stå oemotsagd. DN har meddelat rakt ut att man inte skulle ha publicerat Åkessons artikel. Inte ett ord om förändrad ståndpunkt när det gäller annonsplats. Det ska bli riktigt spännande att se om man tar in några av SD:s reklamannonser inför valet, nu när det inte finns någon som kan påstå att man inte vet vad SD står för, bakom allt jolmigt dravel om den gamla goda bullerby-tiden. Men det är klart. Sverigedemokraternas kampanjbudget på 19 miljoner väger rätt tungt, kan man anta.

Centrum mot rasism har självklart redan anmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp. Inte heller det förvånar mig. Att uppmärksamma de stora problemen verkar vara deras grej.

Idag har jag jobbat duktigt. Snaps for me, indeed. Inledningen är snärtig istället för sömnig och en ny idé tillagd. Stort tack till P som läst tusen gånger och hjälpt till med slipning. Ansökan är nu näst intill färdig.

Det gick riktigt trögt i början, språket ville inte lyda och tankarna saknade styrsel. Ett tag kändes det faktiskt kört. Men kaffe och uppmuntran fick igång mig till sist, trots skrivkramp och brist på självkänsla. Och när det väl flöt, när motståndet gav vika och allt var ett enda långt, intensivt, svindlande "nu", när pulsen slog i takt med tanken, då kände jag mig alldeles underbart levande lycklig.

Det var verkligen fantastiskt.

Idag är dagen då forskningsplanen går från väl godkänd till helt fullständigt jävla otroligt brilliant med mvg sprutande ur öronen. Den ska tuktas, tämjas, trimmas och toppas, den ska peppas och poppas till perfektion, den ska vässas och skärpas och slipas tills formuleringarna är så vassa att man skär sig i hjärnan när man läser den ta mig fan.

Bara så att ni vet.

Igår kväll hade min man samma frisyr som Cliff Barnes i Dallas. Det var inte en trevlig upplevelse för någon av oss.



Want me to drill you for oil?

...så måste jag tipsa om familjens nya favorit: Mathavre!

Godare än fullkornsris, nyttigare än "vita" kolhydrater, producerat i Sverige, billigare än t.ex. quinoa, väldigt mättande, funkar ihop med det mesta, lätt och snabbt att laga. Åh! Det är skitbra helt enkelt.

"Men jag hatar havregrynsgröt!" kanske du tänker.
Tja, gröthataren Pjottifar tyckte att det var riktigt gott, så våga prova!




Gott och nyttigt, på riktigt!

Jag lagade ryssröra med pitabröd till middag idag. Åh så gott det var! Jag har inte ätit det sedan gymnasiet, och har alltså gått ryssrörelös i nästan tio år. Det kommer inte att gå tio år till nästa gång, det lovar jag. Både gott och lättlagat, och hyfsat billigt. Kan man tänka sig att baka egna pitabröd blir det ännu billigare.

Maken såg först lite skeptisk ut. Till min stora förvåning hade han aldrig hört talas om rätten. I Småland äter man tydligen andra saker i skolan (lungmos). Men när maten väl stod på bordet mumsade han med god aptit. Fattas bara annat. Ryssröra rules!

DN mfl rapprorterar idag om en 26-årig göteborgare av utländsk härkomst som anmält Posten till DO. Anledningen? Någon på Posten har två gånger skrivit "blatte" på hans postavi. Det är oklart om det rör sig om två gånger på samma avi eller om det hänt vid två skilda tillfällen, men DO håller i alla fall med göteborgaren om att han blivit diskriminerad. Posten får chansen att göra upp i godo med mannen, annars går saken till domstol.

Varför skriver man "blatte" på en postavi? Två gånger, dessutom. Det hela känns obegripligt, åtminstone om man vill förstå händelsen som ett utslag av mer typisk rasistisk diskriminering. "Pennan är mäktigare än svärdet" tänkte rasisten, tog jobb på Posten och avi-trakasserade slumpmässigt utvalda människor med invandrarbakgrund?

Jag vet inte...

Det kanske rör sig om en postanställd med skriftlig tourettes? Eller finns det möjligtvis en personlig konflikt i grunden? (Att inga liknande anmälningar verkar kommit in till DO kan ses som ett tecken på det.) Det hela låter bara alldeles för märkligt för att kunna förstås utan mer information.

Har fått mejl från mah dahlin' prof. Sammanfattning: "Rätta tre korrfel, lägg till en klargörande bisats och hotta upp inledningen. Bra gjort!"

Jag som var förberedd på stor omarbetning. Skönt, men ändå pyttelite antiklimax. There is no pleasing me...

När jag är trött kan jag få de konstigaste tankar i huvudet. Innan jag skulle somna igår funderade jag kring hur konstigt det känns när man liksom "växt ikapp" människor som förut var väldigt mycket äldre än man själv. Tanken som fick illustera detta märkliga var:

Sex mellan mig och Patrik Sjöberg skulle inte längre vara peddo-äckligt.




Hurra! Vi kan ligga med varandra utan att snuten knackar på!

Usch, mår inte bra. Var pigg och alert under dagen, men är nu mongotrött igen. Känner mig konstig i kroppen, okoncentrerad och sur. Hemmets enda febertermometern är Tussens, alltså en klassisk stjärtis. Det kommer inte att ske.

Jag självdiagnosticerar istället.

Hmmm....

Jo, kanske feber. Men vi har ingen glass hemma. Alltså fullständigt värdelöst.

Dagens debattartikel i DN är skriven av två jurister från Centrum för rättvisa (CFR). Lunds universitet stäms idag för könsdiskriminering av 31 kvinnor som inte kommit in på psykologprogrammet eftersom universitetet valt att ge manliga sökande automatisk förtur.

Heja tjejer! Stäm skiten ur dem! Det är sinnessjukt att ni ska ha pluggat och slitit så länge, för att sedan inte komma in eftersom det finns för många duktiga tjejer. I mer än nio fall av tio är det män som ges förtur till högskolestudier. Det handlar om tillträde till de mest populära utbildningsprogrammen: jurist, läkare, psykolog osv. För att fixa de betyg som krävs för att komma in måste man (om man inte är något slags geni) satsa stenhårt under gymnasiet, och kanske också prioritera bort annat som är roligare. Och så måste man ha lite tur med lottningen. Mest tur har dem som har snopp.

Fast det är ju inte tur. Lottningarna till de populära programmen är riggade på förhand, och det är vad hela saken handlar om.

Det pågår redan en liknande rättsprocess: Ett fyrtiotal kvinnor har stämt SLU för könsdiskriminering eftersom en man har 38 (trettioåtta!) gånger större chans att komma in på veterinärutbildningen än en kvinna med samma betyg. Kvinnorna vann i tingsrätten. Snart ska det upp inför hovrätten.

Fy fan för att söka och upptäcka att man i princip är chanslös, för att man är kvinna. För att det finns för många duktiga tjejer. Hur kan man se det som ett problem? Är inte problemet att vi har tiotusentals pojkar, killar och unga män som inte är duktiga? De saknar uppenbarligen kunskap, färdigheter och ambitioner. Är det inte detta som är det problem som måste lösas?

Stäm dem, tjejer. Stäm brallorna av dem. Stäm hela jävla systemet för falsk marknadsföring, för att ni lurades att tro att det var prestationen som betydde något och inte könet. För alla kvällar ni satt och kämpade med läxorna medan killarna var ute och lajjade. För att det fan inte är ett PROBLEM att vi har många duktiga tjejer i det här landet.

Sara muntrar upp.

Thnx hun.

Vad är det med mig!?

Försöker plugga.
Går inte.

Försöker skriva.
Går inte.

Försöker hemmafrua.
Går inte.

Jag vill bara sova sova sova.
Och lipa under täcket.

Fan vilken jävla SKITDAG.

Vi är sjukt fattiga nu, det kan verkligen inte nog understrykas. Alltså inte fattiga så att vi svälter, men fattiga nog för att inte kunna klara en oväntad utgift typ akut tandläkarbehov. Tack och lov har vi allt vi behöver för tillfället, om än inte allt vi vill ha (läs: bil). Fast jag vill kunna spara också! Och jag vill slippa den där jävla huvudräkningen inne på ICA - "få se nu... om jag avrundar uppåt måste jag ju vara safe när jag ska betala... ägg 25 kronor plus morötter 10 ger 35 plus mjölk och jäst 15 kronor ger 50 kronor..."

Det är jobbigt.

Det finns många som skäms över att vara fattiga. Det vägrar jag banne mig göra! Jag söker alla jobb som det finns någon chans att jag kan få. Jag pluggar för att förbättra möjligheterna att få jobb framöver. Jag håller ständigt öronen öppna efter rykten om lediga jobb. Jag engagerar mig på frivilligbasis för att få mer erfarenhet. Jag gör det jag kan. Jag vägrar ge upp. Under tiden har vi inte råd med bil eller ny bäddmadrass, men jag skäms fan inte.

Det är som det är.

Jag sliter med forskningsplanen igen, har inte ro att vänta på mejl från A.Ö. Tids nog får jag återkoppling, det vet jag. Medan jag väntar kan jag lika gärna slipa och fila på egen hand. Det är en viktig text som kan - om jag jobbar hårt och har tur - ge mig ett jobb så jag kan gå och handla utan att titta på varenda prislapp. Dessutom kan den också bli startpunkten för min karriär.

Jobbet jag inte fick var inget karriärsjobb. Det var ett jobb man har i väntan på något bättre, något roligare, något bättre betalt, något som man faktiskt skulle vilja göra. Dessutom låg företaget så olägligt till att jag skulle ha varit tvungen att fara hemifrån innan man+barn ens hunnit vakna och inte kunnat komma hem förrän strax innan 18.00. Jag skulle alltså bara ha hunnit träffa mitt barn en dryg timme om dagen, fem dagar i veckan.

Men det är klart att jag hade tagit det ändå.

Jag skäms inte för att vi är fattiga just nu eller för att jag är arbetslös. Varför skulle jag skämmas? Jag ligger inte samhället till last. Jag har inte rätt till a-kassa eller ens socialbidrag. Det är min man som arbetar ihop till min middag, inte allmänheten. Klart att det känns surt att bli försörjd av sin man, klart att det ibland är jobbigt för oss båda två. Men skamligt? Nä. Det är bara så det är. Just nu.