textuelle

Fick inte jobbet.
Den nyinköpta routern går inte att installera, vilket troligtvis är Telias fel.
Telia jobbar långsammare än gubbarna på långvården.
Väntar fortfarande på återkoppling från A.Ö.
Inga pengar.
Intill döden trött.

Det är svårt att gå och lägga sig när sängen är tom.

Köp för guds skull inte Doves deo-stick "Invisible dry". Den luktar för jävla äckligt! Den luktar inte som deo överhuvudtaget, den luktar precis som kryddblandningen i blodpudding. Jag föredrar faktiskt svett. I alla fall under armarna. Alternativet är för bisarrt.




Dove deo-stick: Som blodpudding, fast utan blod!

I eftermiddag åker maken iväg på konfirmandläger och lämnar mig och grisegrynet att reda oss själva bäst vi kan. Det brukar gå rätt bra. Inget har börjat brinna hittills, om vi säger så.

Eftersom jag har jobbat så mycket i veckan ser jag fram emot tid med dottern. Ikväll ska vi mysa massor, med högläsning och gemensam matlagning och bus och kanske lite glass efter maten. I morgon får vi sällskap av Idha och Polly. Hurra! Jag längtar ihjäl mig! Håller tummarna för bra väder så att vi kan vara ute lite också.

Söndag blir nog städdag som vanligt. Det måste ju göras ibland. Men toan lämnar jag till Simon, som en liten överraskning när han kommer hem igen.

Jaha ja.  Det är the circle of writing, jag vet. Att avsluta en text är som post-coital tillfredställelse för hjärnan, det är berusande samtidigt som det lugnar. Det är som knark, förälskelse, födelsedag och att vinna en fotbollsmatch samtidigt, ungefär. Att avsluta en text gör mig levande, vibrerande av tanke och lust.

I ungefär två timmar.

Sedan går det över i blaha.

Jag har skickat texten till professorn, och väntar nu på svar. I väntan på återkoppling går jag runt i ingenstans. Det är som det brukar, det är ju så mitt skrivande jag fungerar. Men blä för blaha.

Åh eufori! Denna naturens ljuva fylla.

Har nu skrivit färdigt det första utkastet till den nya planen, och mejlat min professor. Jag känner mig mycket glad och stolt över mig själv.

Alltså. Jag har jobbat så sjukt mycket idag. Först seminarium på universitetet - mycket intressant som vanligt. Sedan hem och jobb jobb jobb med nya forskningsplanen. Och vet ni? Den nya versionen är nästan färdig för kontroll- och synpunktsläsning av de gamla vanliga.

Och vet ni? Det blir jävligt bra.

Scen: Jag ska precis klä på mig efter att ha duschat. Tea pekar på mittregionen av min kropp.

Tea: Mamma, vad har du där?
Jag: Det är min snippa.
Tea (ytterst road): Nähä! Det är ingen snippa!
Jag: Jaså? Vad är det då?
Tea: Det är en... En snippelur!

Läser artiklar till morgondagens seminarium om kropp, kön och genus inom medicinen. Det är väldigt intressant och jag blir glad över att känna igen mycket av mina egna tankar. Jag tror till exempel inte på den strikta uppdelningen mellan kön och genus (kropp och tanke), vilket inte innebär att jag är biologist i den betydelsen att könsroller är "natuuurliga". Däremot tror jag att genus framför allt grundar sig i handling, att det handlar om verb snarare än om adjektiv. Med tanke på hur hjärnan fungerar, att upprepning skapar permanenta synapser som formar tankemönster - kan det inte vara så att vi faktiskt rent fysiskt skapar könsroller? Att vi ristar in genus i hjärnan på oss själva genom upprepningar av könsbundna handlingar?

Igår storstädade vi hemma. Det behövdes verkligen. På grund av jobb och plugg och möten och anställningsintervjuer har ingen av oss haft tid att underhållsstäda under veckan, vilket resulterade i att hemmet befann sig i läget orange alert (kännetecken: knaster under fötterna, dammråttor i hörnen och ett tunt dammlager på alla ytor).

Så vi fejade. Dammsög, tvättade, dammtorkade, vädrade mattor, plockade, sorterade. Allt medan solen strålade utanför fönstren. Det blev verkligen rent. Men...

Idag pissar regnet ned, hopplöst grått och kallt. Varför varför varför rådfrågade vi inte SMHI innan vi planerade helgen?

När man blir väckt av kindklappar från en mjuk barnhand och föräras en teckning av en bläckfisk, i orange och blått.

Åh, jag önskar verkligen att jag hade något roligt att skriva idag, men icket.

Godmorgon, kära vänner och okända!

Igår var jag och maken på teater. Vi såg Klungans föreställning "Det är vi som är hemgiften", och jag skrattade så att jag inte kunde andas. Bitvis var det sanslöst roligt - absurd humor när den är som bäst. Idag har jag träningsvärk i de övre magmusklerna. Aj.

Snart ska jag hoppa på bussen mot universitetet. Jag har forskningsträff med mah dahlin' professor. Har jobbat på de senaste dagarna och jag ser verkligen fram emot att höra vad han tycker, han är skarp. Jag förstår egentligen inte varför han tycker att just jag är så bra, men jag är både glad och tacksam över hans engagemang. Det är ovärderligt. Jag hoppas verkligen att... Men. Vi får se.

Mamma gav oss en matberedare igår. Finge jag nu ett jobb vore lyckan sannerligen fullständig.

Det gick rätt bra idag, tycker jag. Jag var inte fullständigt strålande, i mitt absoluta esse, fenomenal eller superdupermegabautaproffsig. Men jag gjorde mitt bästa och ger min insats en fyra (på en femgradig skala).

Om jag får jobbet kan jag titulera mig projektsamordnare. Det låter väldigt glassigt, men - surprise - det är det inte i verkligheten. Sanningen ligger närmare "superstressad telefonist som dirigerar el-gubbar" än "kontorsdonna med dyr handdator och viktiga möten".

Men sanningen är ingen kär, har allas vår Gita Lindquist lärt mig. Både korrekt och kärnfullt.

Jag ska på anställningsintervju i morgon!

Nu ska jag försöka göra kaffe igen.

Ulf "Uffe" Larsson är död! ropar alla tidningar.
En gång erbjöd han mig en alvedon.
Allt handlar om mig.

Innan jag sätter mig vid datorn för att jobba med forskningsplanen går jag ut i köket för att sätta på kaffe. Detta gör jag varje morgon.

Fram med filter och kaffeburk ur skafferiet.
...fem, sex, sju, åtta skopor kaffe, bra.
I med en dryg liter vatten i den för vatten avsedda behållaren.
På med locket, tryck på knappen.
Klart.

Jag lämnar köket. Öppnar rätt dokument och börjar jobba. Från köket hör jag kaffebryggarens puttrande. Mmmm. Vi jobbar simultant, jag och bryggaren. Vi är ett lag.

(Visst känner ni katastrofen närma sig?)

Kaffebryggaren tystnar till slut och efter en stund hittar jag ett bra ställe att göra paus på för att hämta mig en kopp. Går ut i köket. MISÄR! Det är kaffe överallt! Hela köksbänken är blöt - under micron också, nej! Små bruna rännilar målar diskmaskinen randig, mattan är en sumpmark. Hur gick detta till!?

Jag vänder mig mot kaffebryggaren, spänner ögonen i min gamle vapendragare som huggit mig i ryggen när jag minst anade det. Men min ilska förbyts genast i en skammens rodnad. Jag har glömt sätta dit kannan...

Har jag någonsin kallat mig själv briljant? Jag tar tillbaka det.

Jag längtar tills i morgon då jag ska jobba jobba jobba!