"Ja ä inte bitter"
Men Gunilla Bergenstens beskrivning av hur rollen som mamma och fru fortfarande är synonymt med materielansvarig, logistiker och almanacka träffade mig rakt i magen. Inte för att min/vår situation är precis som i det bergenstenska hemmet (tack Gud!), men skillnaderna ligger i grad, inte i art. Och det gör mig nervös. Och arg på oss båda.
Vi har pratat och pratat och pratat om att vi minsann inte ska göra som "alla andra" som är fullständigt jämställda tills barnen kommer och könsrollerna klistrar sig fast kring kroppen så försiktigt att man inte märker något innan det är för sent. Och ändå. Ändå I say. Ändå är det jag som köper alla kläder till Tea. Varför är det så?
Åh, jag vill också läsa den boken! Alla recensioner jag hittat tyder på att det är en bok i min smak. Jag är dessutom helt fast i projektledarträsket, både här hemma och på jobbet.
Och egentligen.... Är det svårare att a) packa 7-åringens väska inför friluftsdagen med smörgås, 20 kr och ett par skridskor eller b) att över huvud taget komma ihåg att det är friluftsdag i skolan?
Jag har heller aldrig känt mig övergiven av min man, men tyckte ändå att bitterfittan var jättebra. Vill därför uppmana alla att läsa den ändå! :) Jag hade inte fått barn när jag läste den och tyckte att det var bra att ha läst den innan bebben kom. In case! :D Ska läsa Familjens projektledare säger upp sig också. Verkar spännande.
God morgon.
Hoppas du får en härlig dag :)
Kolla gärna in min fotoblogg.
Jag gillar att vara projektledare både i hemmet och på jobbet. Men bara nu när jag valt villkoren själv, synliggjort att jag tar den rollen och får tacksamhet från Någon Annan att jag gör det.
Tidigare då det togs förgivet var det jävligt trögt.
Nu så projektleder jag enbart och ser till att delegera genomförandet till Någon Annan.
Som inför helgens båda barnkalas. Jag har i samarbete med de nyfyllda barnen skapat listor på vilka som ska bjudas, vad som ska inhandlas och liknande. Det tog mig en timma.
Någon Annan fick sedan listan med 3/4 av puckarna på sig. Någon Annan fick ringa runt och bjuda in alla barnen, boka föreningslokal att hålla till i, göra merparten av fixandet på lördag och söndag inför och under respektive kalas och får städa upp efter dem.
Någon Annan hade kunnat ta tag i kalasplanerandet själv och slippa allt skitgöra men gjorde det inte. Vill Någon Annan förhandla om premisserna får Någon Annan göra det innan andra event, inte mitt i planderandet av dessa.
Men Någon Annan gillar färdiga listor och att veta att tillräckligt blir gjort utan att tänka efter och jag gillar listor och att få plocka ut godbitarna ur genomförandet.
Så jag får göra två tårtor, lite dekorationer och två skattjakter. Resten har jag fått planera men kan sedan skita fullständigt i med gott samvete.
Tidigare, innan vi analyserade vårt beteende hade båda dåligt samvete, jag jobbade ihjäl mig hemma och Någon Annan på jobbet men ingenstans blev tillräckligt mycket tillräckligt bra gjort och aldrig ordentligt uppskattat.
Alex: Planerande är roligt, och det är inte det som känns betungande. Det känns däremot INTE roligt att inte kunna vara säker på att de uppgifter som delegeras (med allas samtycke) sedan utförs (och gärna i tid och på det sätt som alla var överens om). Vad är det för vits att delegera om jag ÄNDÅ måste ha allt i huvudet, "utifall att"..?
Josefin: Ja, läs boken och se till att Jacob också gör det. Blir spännande att se hur ni känner inför den.
Tamara: Den biten är stressande. Jag tror inte man kommer från den om man inte biter sig i tungan och låter det gå åt skogen några gånger.
Varför ska Någon Annan behöva hålla det i huvudet om jag ändå påminner? Det har varit några missade matsäckar till friluftsdagar, uddastrumpor på fötterna och liknande innan Någon Annan förstod att en daglig morgonkoll av kalendern var ett måste. Men ungarna fick dela andras matsäckar och var varma om fötterna ändå och det blev bättre. Min tunga läkte från bitandet och balansen blev som den skulle.
